två systrar

men allt som kommer är en liten ryckning vid mungipan. Försöker att skratta men kan knappt öppna munnen. Försöker att bli trött så jag kan sova men blir bara piggare. Försöker att känna hungern men känner bara tomhet. Tomhet som bara växer sig större och större och som snart slukar mig helt. Underligt nog så har jag viljan kvar att leva. Att bli en gammal skruttig tant som stretar sig fram med hjälp av en rullator som hjälper benen att bära resten av kroppen. Varför kan inte den tiden vara nu? Jag behöver inte leva resten av mitt liv, bar hoppa över till då som gravitationens krafter tar överhanden och sänker allt i sin väg. Den har visserligen fått sitt lilla grepp om mig på vissa ställen men än kanske det inte är försent med att förändra det. Det är konstigt hur allt känns mycket mer när jag hamnat i en depression. Mensvärken som jag upplever nu har aldrig upplevts att göra såå förbannat jävla ont. Undra varför den inte kändes lika mycket som när jag höll undan allt det jag känner...

Jag vet inte riktigt när det började. Eller om det alltid har varit så. Men det har blivit värre. Med allt. Jag känner mig spyfärdig. Jag vill skrika. Jag vill gråta. Jag vill säga ifrån. Jag gråter när ingen annan ser på. Jag undviker att möta hennes dömande blick för jag vet att om jag möter hennes blick så vill jag dö. Jag vill skrika åt henne att hon ska dra åt helvete men jag vet att det inte tjänar något till. För vad jag än gör så vänder hon det alltid så att jag får dåligt samvete för att jag mår så här. Det är alltid mitt fel. Alltid. Vad jag än gör så är det fel. Jag står ut med hennes kommentarer om mig, dag ut och dag in. Jag säger inte ifrån. Jag håller allt inom mig. Jag håller allt inom mig för att jag inte kan prata med henne om mina känslor. Jag håller upp min vägg med tusen ton stål. Jag låter ingen komma förbi min vägg av stål. Jag vill inte att de ska se verkligheten. Verkligheten för mig. Det är säkrast så. En del säger att jag kan komma och prata med dem. Men det är så svårt. Det gör mig spyfärdig att ens tänka på att låta någon komma förbi min vägg av tusen ton stål. Jag vill vara stark. Jag vill kunna leva. Leva livet som så många andra gör. Men jag lever inte. Jag är inte en del av det som alla andra får uppleva i livet. Jag är en skugga. En skugga som inte vet sin plats. En skugga som inte lever sitt liv är inget liv alls. Ibland så undrar jag om livet är värt att leva. Idag, och de dagar som redan gått, har jag inte levt. Det jag lever är en fasad. En fasad som uppfattas som glad och rolig. Verkligheten är annorlunda. Gråt. Svek. Ett hjärta som väger som min vägg av tusen stål. Som jag bär på. Som aldrig lättar. Jag kan inte säga att allt beror på människan som uppfostrat tre barn helt ensam. Men det är till en stor del som det faktiskt beror på henne. Bara för att jag inte är perfekt. Därför kommer mamma med dagliga kommentarer om mitt utseende. ”vill du väga 200 kg?”, ”nu har du gått upp i vikt igen”, ”Kan inte äta sådant skräp hela dagarna.”, ”ligg inte och jäs nu”, ”nu är du trött efter att ha gått förmodligen årets första promenad, i oktober”, ”det gillar väl inte du eftersom det är nyttigt”, ”gillar du den här eller är den för nyttig för dig”, ”nu får du att ta och gå ner i vikt innan du ser ut som din egen mormor”, ”övervikt finns på båda sidorna av släkten, så snart ser du väl ut som mormor och din moster”. Det är verkligen jättekul att höra dessa kommentarer, speciellt bland andra. Och det är där som hon kommenterar mig. Bland andra människor som hör vad mamma säger och rycks med i hennes fasansfulla hånfulla skratt och tittar på mig som om jag vore helt jävla värdelös. Jag tar inte åt mig då, just i den stunden, för då har jag min vägg av tusen ton stål men när jag är ensam. Ensam med mina tankar. Då sitter jag bakom min vägg av tusen ton stål och känner hur mitt hjärta verkligen inte orkar med detta mer. Hur min själ blir allt mörkare och mörkare och det är då jag släpper ut allt. Inom mig. Bakom min vägg av tusen ton stål.

Nu sitter jag här med mascara ner på kinderna, tårar som bara rinner, en vägg av tusen ton stål och ett hjärta som aldrig lättar, och jag orkar inte mer. Skriva. Känna. Leva. Jag ser knappt skärmen och snart så kommer mamma hem så det är lika bra att avsluta det jag börjat med och förbereda mig på att mitt hjärta ska väga ännu tyngre och smärtan ska börja ordentligt igen. Ibland undrar jag om livet verkligen är värt att leva. För jag ser ingen framtid i detta så kallade liv. Bakom min vägg av tusen ton stål...

Det var allt från mig.//syster 2

Mamma hackar. Pikar. Miner. Kommentarer....




Jag kommer aldrig bli fri....

Jag bara vet det...

Denna helg har varit väldigt bra måste jag få säga. Jag har varit borta från mamma under helgen och varit hos en kompis.
Vi köpte lite bacardi breezer, vodka och smirnoff ice och drack under fredagen och lördagen. Under lördagskvällen så blev jag så full så att jag trodde jag aldrig skulle kunna bli nykter igen. Men tyvärr så blev jag nykter och var tvungen att åka hem till mamma igen. Det kändes bra att få åka bort och ta bort tankarna från verkligheten och gå in i en helt annan lite mer snurrig värld.

    I morgon gäller det att hålla tummarna för mig. Ska ansöka om försörjningsstöd hos kommunen och hoppas på att jag kan få det för då kan jag äntligen skaffa egen bostad, komma bort från mamma och bli lite mer självständig. Det känns nästan som om livet blir lite ljusare sådär nu på hösten när det blir mörkare utomhus. Körkortet är snart taget, förhoppningsvis får jag försörjningsstöd och kommer bort från mamma. 
 
Det enda som är dumt är arbetsförmedlingens konstiga normer och regler. Man måste vara HELT arbetslös i 90 sammanhängande dagar för att ens kunna ansöka om ekonomiskt stöd därifrån och få praktik genom dem. Men vad händer med dem som har ett litet extrajobb men kan gå dagar utan att man hör något från dem och lönen är så liten att man klarar sig inte, speciellt inte när ens mamma kräver 1000 kronor i månaden som hyra? Första lönen var på 1200, då skulle mamma ha 1000 kronor av dessa. Överlever man då? Ja, det kanske man gör eftersom mamma köper maten och sådant men man överlever inte om man mår dåligt. Jag överlever inte... Jag mår dåligt av att bo med mamma, jag vill bort, jag måste bort för att kunna bli självständig och leva mitt eget liv.

Nu måste jag sluta för mamma klev in genom ytterdörren...

//syster 2