två systrar

För flera månader(på hans födelsedag till och med....) skrev jag ett brev till pappa där jag skrev massor med saker, PERSONLIGA saker till honom och  tackade honom för att jag fått bo hos honom...
   Jag trodde han åtminstone skulle gömt undan det brevet men nej... Idag hittade jag det liggandes bredvid tangentbordet vid stationära datorn. Och det är till och med någon som kladdat på det och skrivit upp meningslösa saker. Känns verkligen inte ok, för nu vet jag att obehöriga förutom jag, pappa och hans fru som läst det. Jag vill inte att någon annan i den här jävla familjen ska veta vad det står i brevet. Det var skitjobbigt att skriva det och bara tanken på att någon annan har läst det får mig att må illa och jag känner att mitt privatliv har blivit kränkt. Jag gråter  just för att det var PRIVAT och nu har förmodligen alla obehöriga i familjen läst det. Vet inte hur jag ska säga detta till pappa så han kan gömma undan det från resten av familjen, bästa vore om han kunde bara bränna upp det så att det aldrig funnits ett brev där jag skrev ner känslor om mamma m.m. sådana saker som han inte vetat om, men sånt som han fick veta och som jag velat att han hållt hemligt. Inte tagit fram det och låtit det ligga framme så att varenda jävla idiot sett och läst det.

Jag tänker ta brevet och lägga det någonstans i mitt rum, mitt rum är förbjudet tillträde så där vet jag att ingen nyfiken idiot går in och kränker mitt privatliv ännu mera....

Nu ska jag torka tårarna lite mer innan någon i familjen kommer hem. Hatar att visa att jag gråter inför människor så jag får trycka in känslorna någonstans där de håller tyst.



   Ha en bra kväll!

//Syster 2

Kollade på ett tv-program igår där en snubbe sjöng Christina Aguileras låt Fighter. Det fick mig att tänka på texten och vad det betyder och att det stämmer ganska bra in med tanke på allt skit med mamma. Här kommer några textrader som jag tycker är passar:

Well I thought I knew you,
Thinking that you were true.
 Guess I, I couldn't trust,
Called your bluff, time is up
 'Cause I've had enough
You were there, by my side, Always down for the ride
But your joy ride just came down in flames
'Cause your greed sold me out in shame


Sen har vi några andra textrader också:

All of your backstabbing
Just so you could cash in
On a good thing before I'd realized your game
I heard you're going 'round
Playin' the victim now
But don't even begin
Feeling I'm the one to blame
'Cause you dug your own grave,


Jag tycker att snubben i tv-programmet som sjöng, sjöng denna låt mycket bättre än vad Christina Aguilera gjorde.
I övrigt hade jag faktiskt inte mycket att skriva denna gång. Det går upp och ner, mestadels upp men det kommer säkert ändra sig med den saken.

Makes me that much stronger
Makes me work a little bit harder
Makes me that much wiser
So thanks for making me a fighter
Made me learn a little bit faster
Made my skin a little bit thicker
Makes me that much smarter
So thanks for making me a fighter




//syster 2

Ibland rinner bara bägaren över!! Är så trött på alla krav som ställs på mig/familjen. Först var det krav på att det skulle bli ett barn, stress stress stress. Blev tjat redan direkt när vi gick ut med att vi skulle ha barn, det var ju alldeles för länge kvar, bebisen skulle komma nu! Och det blev ju såklart bara värre ju närmre d-dagen kom.. Kändes verkligen skit jobbigt att man inte ens kunde få gå hela graviditeten innan det blev tjat om att jag skulle äta stark mat, gå långa promenader,.ha sex för att förlossningen skulle komma igång. Ett barn i magen kommer när det är klart! Vilket en del hade fruktansvärt svårt att förstå, tyvärr.. Det räckte inte med att jag själv längtade ihjäl mig efter det lilla knytet i magen, längtan efteratt få hålla den i min famn, och förklara min kärlek till den. Utan omgivningen var konstant tvugna att varje gång påpeka att den minsann kunde komma nu.. Pust.. Men dagen kom tillslut, och jag kände att tjate nu attt äntligen hade fått ett slut. Men herregud, det hade tydligen bara börjat! Det började med att varje liten människa hade åsikter om när det skulle ätas, sovas, skrattas,.skitas, inte ens det fick vi.göra ifred.. Jag kanske vet nu att det hade varit bättre om jag varit hård från början, men min svärfamilj är verkligen inte så lät t att handskas med.. Sen var det en massa stress om att lillen skulle börja äta vanlig mat, gå springa, prata. Allt är bara stress. Just nu är det jobbigaste att min makes föräldrar påpekar varje gång vi.ses om hur lik lillen är sin pappa, på alla sätt. Tro mig,.det gör mig glad att han är lik sin far, det är ju trots allt honom jag älskar. Det som stör mig är väl att det ska visas kort, jämföras minnen,.flera gånger om dagen för att på ngot vi om s överbevisa mig att han är precis som sin pappa. Min önskan är att våran son ska få växa upp och bli vad han vill, få ha vilka drömmar som helst och våga göra det han brinner för! Fortsättning följer!! // bitter syster 1

Life kicks you around sometimes. It scares you and it beats you up. But there's one day when you realize you're not just a survivor. You're a fighter. //syster 2

Känner mig pigg. Känner mig på gång. Känner mig glad. Ja, det är nästan så att jag känner mig levande igen och inte som ett vandrande lik. Jag går inte längre hemma och glor om dagarna utan nu har jag ett ställe att vara och jobba på 4 timmar, 5 dagar i veckan. Känns ta med fan så jävla skönt. Känner mig piggare, känner att jag är på väg att lista ut vad jag vill göra med mitt liv. Jag känner mig mest glad när jag får gå upp på morgonen och åka iväg till detta jobb, där människorna är otroligt trevliga och otroligt inspirerande. Det är ta med fan så att jag nästan känner mig levande igen. Den känslan har jag inte haft på några år, men jag känner att den kommer, ju fler dagar jag går till jobbet. Det var allt som jag orkar skriva för stunden. Men så ni vet så kommer jag mer och mer till liv för varje dag som går. Tänker informera om att nästa gång jag skriver så har jag något nytt på gång... Men det får ni veta senare. När det blir får jag se! //Syster 2

Är sååå arg ibland så jag vill bara spy!! Min gubbes pappa, mamma, mormor går mig på nerverna så jag nästan vill skiljas för att slippa dom!! Allt handlar nästan jämt om våran son.. När han ska äta, när han ska sova, när han ska skratta, när han ska gråta. Om han är hungrig, om han inte är hungrig, om han är trött eller om han inte är trött.. Ja ni fattar.. Jag är hans mamma! Om jag ser att han är trött, och vet att han behöver sova så kom inte då och säg att han inte är trött bara för att han ler lite.. Jag är bitter och står för.det. Hatar när folk som inte vet ett skit ska komma och lägga sig i!! Håll käften och ta en morot om du känner för att tugga!! Tack för mig.. // bitterfittssyster 1

"Sometimes people put up walls,
not to keep others out, but to see
who cares enough to break them
down."









//Syster 2

Min farmor har koll. Hon kollade i sin kalender och den 30 oktober 2010 hade hon skrivit upp när jag flyttade. Nästa söndag är den precis 1 år sedan jag flyttade HEM.  Och räknar jag efter så var det den 17 oktober 2010 som allt hände.
Den 17 oktober 2010 var dagen då jag föll samman. Väggen föll och allt kom ut. Den 15 oktober 2010 hade jag mött upp mamma och hon hade hånat mig, klagat och kommit med nedvärderande saker. Hon skrattade hånfullt när hon pekade på en tjej och sa att det var min exakta kopia. En väldigt storväxt (till bredden) tjej med glasögon. det var tydligen min exakta kopia, enligt mamma. Det enda som skilde oss åt var längden på håret, sa hon. Vi kramades "hej då" och jag kände att jag ville ta mitt liv. Efteråt gick jag med gråten i halsen till tågstationen för att invänta tåget som skulle ta mig till min äldsta syster.
   Jag höll fasaden i två dagar, men sen brast det. Under frukosten gick det inte att hålla tårarna tillbaka så ag skyndade mig upp till gästrummet där jag satte mig i sängen och grät. Min syster kom efter ett tag upp. Och på så sätt så kom det ut. Folk fick reda på det. Reda på mer. Jag minns inte riktigt vad som hände sen men jag kommer ihåg att jag stannade kvar hos min syster i ett par extra dagar och sedan åkte vi till pappa där jag fick stanna. Jag kan säga att jag gick nästan som på autopilot innan allt hände. Tog till mig, höll med, sa inte emot. Varje gång mamma ringde fick jag panikattacker. Ångest och tårarna bara föll okontrollerat. 30 oktober var jag med min andra syster till mammas lägenhet och packade alla mina saker. Mamma var inte hemma i början så jag skyndade mig och slängde i varenda grej som jag ägde i flyttlådorna. Pappa kom senare med släpvagnen, det var ungefär då som mamma kom hem. Hon verkade kall. Likgiltig. Hon frågade om det var någonting som hon hade gjort. Nej, sa jag. Det var en lögn. Jag hade egentligen lust att bara skrika på henne men jag gjorde inte det. Jag var inte den personen då. Men gissa hur många gånger jag har tänkt på det att det var det som jag skulle ha gjort istället för att ha ljugit. Det tillhör det förflutna nu. Vi packade i alla saker. Sedan fick mamma en kort kram sen gick vi. Innan vi stängde dörren så hörde jag hur mamma grät. Men jag brydde mig inte. Så många gånger som den där människan fått mig att gråta så var hon inte värd att trösta. Jag tog några glada steg utanför innan jag kramade min syster som just då kunde jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna. Hon kan fortfanade jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna men just då var hon det allra bästa av allt det bästa.
I bilen spelades Vampire Weekend - "White Sky", som jag älskar och förknippar med min frihet. Jag blir alltid lika glad när jag hör den låten. Jag spelar den inte ofta. Jag vill att den alltid ska betyda FRIHET för mig, vilken den inte kommer göra om jag spelar den för mycket. Jag älskar den låten. Jag älskade det ögonblicken som var då i bilen när jag faktiskt var FRI och var på väg till mitt nya hem.
 Väl hemma så väntade läkarbesök och bokning med psykolog. Det har inte varit helt enkelt. Men det har ändå gått ganska ok. Jag tycker det iallafall. Och det är mitt liv det handlar om och det är bara jag som kan riktigt säga hur jag mår. Jag mår bra av att inte ha någon kontakt med mamma. Det är enklare så faktiskt.

Och jag har nyligen börjat inse att mitt liv är värt att leva. Jag har all rätt i världen till att leva mitt liv fullständigt och tills jag dör. Och skam vore det väl om jag skulle dö olycklig. Jag vill uppleva hur livet verkligen är när allt är toppen. När man känner sig som att man nästan flyger omkring bland molnen. Jag har aldrig upplevt det och jag vill så gärna göra det. Jag vill uppleva saker. Uppleva saker som jag aldrig tidigare vågat göra. Min födelsedagspresent från min familj var att hoppa fallskärm.  Det ska jag göra nästa år, på sommaren. Jag har kollat på videor när folk hoppar och det verkar så häftigt men jag ska vara ärlig att det är lite läskigt. Men jag måste våga! Jag måste våga ta chanser! Att chansa i livet är nog det som gör att man faktiskt lever livet!



Nu kommer jag till anledningen till rubriken. Jag vill byta efternamn. Jag trivs inte med det efternamnet jag har och vill mer än gärna ta min pappas efternamn. Jag vill inte ha min mammas efternamn och efter allt som hänt så vill jag frigöra mitt namn också. Jag är inget "R", jag är ett "E". Föddes till det och kommer alltid att vara det så jag kommer byta efternamn inom en snar framtid. Så är det med den saken


//syster 2

Det är väl ändå mitt liv? Mitt liv som Jag ska ta hand om och vårda så gott jag kan. Jag tog mig från mamma till slut. Hade jag inte kommit därifrån så hade jag inte varit vid liv idag. Jag hade tagit livet av mig. Jag var nära flera gånger. Men jag tog mig därifrån. Jag överlevde den biten. Jag har ännu inte överlevt delen då jag ska börja må bättre och kunna gå vidare. Jag mår bättre. Det gör jag men det är långt ifrån bra. Att mamma nu har mitt nummer, känns fortfarande inte bra. Men jag har försökt att lugna ner mig och att inte tänka på det. För tänker jag på det så får jag ångest. Ångest för att det kanske kommer kännas som att jag blir tvingad till att svara när hon ringer eller svara på hennes sms när hon skriver. Det sitter fortfarande kvar. förr när jag bodde med henne så ringde hon väldigt ofta när jag var hos kompisar och om jag inte svarade första gången så var hon jättesur andra gången som hon ringde och jag svarade. Det sitter i. Känslan. det är något som man inte bara kan svepa under mattan och aldrig inse att det påverkat mig. För det har det. Jag vill inte ha någonting med mamma att göra. Hon är en främling för mig. Jag vill verkligen inte ha någonting med henne att göra. Mitt liv har blivit så mycket bättre utan henne. Jag har börjat kunna ta för mig av livet och det som livet har att erbjuda. Mitt självförtroende och självkänsla har förändrats till det bättre. Det är ganka sjukt att faktiskt säga det men utan mamma så har jag kunat börja leva. Jag lever mer och mer för varje dag, trots alla dessa mörka perioder i mitt liv.
Min andra syster sa förut att "det har ju faktiskt gått ett helt år..."... Och ja det har gått över ett år sedan jag flyttade men är det bara det här året som varit som räknas? Ska jag inte få ta igen alla de där 4 åren som jag spenderade genom att nästan ta livet av mig genom att skära mig i smyg och aldrig ta för mig av livet. det är inte att bara ta sig från en annan plats till en annan utan att man har mellanlandningar. Det måste få ta sig tid och det tar tid för mig.
Låt det ta tid för MIG!!


Är så trött att jag inte orkar skriva längre.

//Syster 2

Jag funderar på en del saker.

Jag har perioder då jag är helt ok, nästan till frisk, faktiskt. Sover, äter som man vantligtvis ska, går ut med vovven några gånger om dagen och åker iväg till farmor och farfar. Det är de dagarna då jag är ok. Sen är det de dagar då jag är deprimerad. Riktigt deprimerad. Under dessa perioder så vill jag bara dö. Jag vill helt ärligt inte finnas då. Går och lägger mig tidigt på kvällen och vaknar sent på dagen eller ibland tvärt om. Jag går och lägger mig runt 03:30 och vaknar igen runt 09:00. Äter nästan inte alls, har ingen aptit. Och så finns det de perioder då jag är pigg. sover mycket mindre, äter kanske lite för mycket, och är ute mycket, till och med pratar ibland med människor som jag vanligtvis kanske inte skulle prata med. De perioderna är jag mest överaktiv, då tänker jag inte på det förflutna. Det är som bortblåst samtidigt som det är då som jag kan sitta i timmar och bara skriva i mina anteckningsblock.

Jag har oftast ingen kontroll över mina känslor eller tankar. det bara sker saker som gör att jag gör drastiska saker och sen får ångest över det och vill gå under jorden och aldrig mer finnas mer.

Efter att jag tänkte efter på hur mina perioder är så har jag kommer fram till att jag borde besöka vårdcentralen så de får kolla upp min hälsa. Jag tror nämnligen att jag har blivit bipolär. Jag tror det kallas för det iallafall. Jag känner igen mig i symtomen för bipolär sjukdom eller vad det nu än heter.

Jag vill gå till en läkare bara för att få veta om det är depression eller om jag möjligtvis kan ha utvecklat denna bipolära sjukdom.

Better safe, than sorry.

---

---

---

---

//Syster 2

Jag önskar att det fanns någon av de högre makterna som hade gjort en beskrivning. En beskrivning på hur jag ska få ihop alla de trasiga bitarna av mig själv.
Jag känner inte igen mig själv. Och bara det, att inte veta vem jag är längre är utmattande. Jag ser mig i spegeln varje dag och frågar mig själv, VEM är du? Jag ser bara resterna av en människa som forsöker pussla ihop sig själv igen, med en trasig själ. Utan att veta hur man ska göra.
Just därför skulle det vara bra med en beskrivning, en handlingsbok på vad nästa steg ska vara. För jag har ingen aning. Jag har kört fast. Står och stampar på ett och samma ställe.

Skakade som ett löv, stammade, skrattade nervöst och mitt hjärta gick snabbare än ett x2000tåg(när det går som det ska) men jag klarade av det! Jag klarade av att vistas i samma rum som mamma och släkten! Grattis till mig! Fast jag hade gärna gjort det utan att ha skakat som ett löv. Hela vägen hemifrån och till mamma så skakade jag. Mina händer var så skakiga att jag var tvungen att hålla igång dem för att det inte skulle märkas. Och så pratade jag antingen snabbt eller så snubblade jag på orden så att det inte gick att förstå vad jag sa. Mamma fick ett grattis och en kram sedan var det trevliga byten av ord och mamma försökte få mig att boka in en tid då vi kunde fika i stan. Sa givetvis ja, för artighetens skull, men tänkte mer HELL TO THE NO, YOU CRAZY EVIL BITCH inne i mitt huvud. För jag tänker inte höra av mig till henne när jag är i samma stad som henne. Kommer aldrig att hända. Inte självmant iallafall. har jag väl kommit bort från henne så tänker jag inte boka nån jävla tid med henne för en fika. NO FREAKIN' WAY!

Hade förberett mig på alla frågor som jag var så säker på att de skulle komma just för att det var släkten och varje gång förut så har de frågat massa frågor. Speciellt om körkortet. Men igår så kom det inga frågor om körkortet. Som jag förberett mig på. Blev lite besviken men slapp det iallafall de frågorna denna gång. Igår frågade de mer om jobb, plugg och bostad. På de frågor som jag inte riktigt hade tränat på eller kommit på något bra svar.

Jag fick den känslan av släkten att de visste. De visste någonting om mig. Det var inte samma blickar som det alltid varit förut. Blev väldigt obekväm när jag fick den känslan men när jag satt och väntade på tåget på kvällen så tänkte jag att jag är heller inte samma person som jag var när jag träffade dom förra gången. Jag ser inte ut som då och jag har inte riktigt samma personlighet som jag hade då. Jag hade liksom på mig en tunika med en färg på! Bara det är ju genombrott! Annars blir det mycket svart, mörkblått och mörkgröna kläder som jag bär. bara för att inte synas så mycket. tycker inte om att synas mycket men jag förändrar mig sakta. Så kanske var det för att jag hade en ljus färg på tunikan eller så har mamma sagt någonting. Men för att jag inte ska bli för paranoid så tänker jag gå med tunikan, även om jag inte tror det men tyst, det behöver jag inte veta!

I övrigt så var det kul att träffa släkten ändå. Fick en födelsedagspresent av min morbror. ett jättefint halsband som var mer min stil. Annars brukar det vara guld eller silver kedjor med massa grejer som jag inte tycker så mycket om men detta halsband hade ett läderband och sen var själva smycket i silver, vilket som var mer mig. Jag gillar när det är svart. och svart och silver passar bra ihop så jag är jätteglad över presenten.

Nästa gång jag träffar mamma, hade jag hoppats skulle dröja men om 2 veckor är det marknad i staden som mormor och morfar bor. Dit ska mamma. Jag lovade mormor att komma dit så jag har inget annat val. Men ska försöka låna kompisens cykel ut dit så kan jag skylla på att jag inte fick låna den så länge. Eller så åker jag dit nån dag innan själva marknaden för att slippa mamma. Då kommer jag även få presenter av släkten. fyller ju år till veckan men har ingen aning om vad jag önskar mig. Är inte så jäkla glad över att fylla år heller. Allt blir ju dyrare. Speciellt att åka med buss och tåg. att det ska behöva va så dyrt med att fylla 20. Tycker de kan höja gränsen till allt det dyra till åtminstone 25. Låter väl bra, eller?


Aja, möte i morgon så jag måste sova! Men jag överlevde iallafall gårdagen och jag kanske är starkare än vad jag tror. Kanske är det dags att börja tro på mig själv istället för att inte göra det.
   Jag har varit min värsta kritiker och fiende tillräckligt nu så det kanske är dags att vifta med den vita flaggan och få lite fred mellan mig och mig själv!

 
God natt!


//syster 2

Torsdag idag ja... Lördagen kommer med stormsteg och jag är riktigt nervös över detta faktiskt... Och när jag blir nervös över lördagen så blir jag nervös över att jag inte har något att ha på mig som faktiskt visar att jag har gått ner ca 13 kg sen februari... Tycker själv inte att det varken känns eller syns men å andra sidan så är vägde jag alldeles för mycket innan. Jag har väl ungefär 25 kg kvar innan jag kommer vara nöjd. Fast det klart... Om jag bara kommer under 100 kilos sträcket så är det är seger i sig... Men sen att folk kanske inte tror att jag väger faktiskt ÖVER 100 kg så beror det mest på min längd. Är man lågn som mig så sätter sig kilona lite här och var.. Men åter till lördagen nu då.. Jag vill ha något som det faktiskt syns att jag gått ner i vikt men jag har inget sånt plagg. Jag vill ha något sånt plagg på grund av att jag vill visa mamma att jag inte är så stor längre som jag var då när jag bodde hos henne och då hon kom med sina nedvärderande kommentarer om min vikt, min kropp och mitt utseende i sig. Och alla de ord har fått mig att må så dåligt. Jag kan fortfarande må dåligt över allt som hon sagt om min kropp och det har påverkat väldigt mycket min självkänsla och självförtroende. Och tro mig. När man mår dåligt av saker som mamma sagt så mår man riktigt dåligt...
   Jag har 1 ny tunika som jag skulle kunna ha men den har gått sönder i ärmarna så jag sa försöka laga det och så att det ser bra ut till lördagen. Den skulle jag kunna ha samt ett par svarta leggins.... Det kanske inte är så farligt... eller? Jag får snart ett nervsammanbrott av allt oroande över lördagen. Och så är det släkten... Herregud... Kusiner... fast jag vet inte om många av dem skulle komma med men 1 utav dem tror jag skulle med och henne tycker jag om och vet att hon är snäll rakt i genom... Mormor & morfar, ja de går bra... Men mina morbröder och mostrar... herrejävlar vad jag är nervös... Jag har märkt det på mig också nu ju närmare jag kommer lördagen. Jag kan inte sova. Har svårt att sova och vill det enda jag vill är att kunna sova en hel natt utan att bli helt... ja... sömnlös helt enkelt.


I morgon har jag möte med en person. Ingen psykolog men personen är nästan som en psykolog, fast personen har ingen... psykologexamen(heter det så?)
Hur som helst så kan denna människa väldigt mycket om krångliga situationer och kanske kan komma med några förslag om hur jag ska kunna lugna ner mig och inte vara så nervös... och kanske hindra mig från att få en panikattack på tåget på väg dit... Om jag vore troende kristen så skulle jag be till gud men jag är inte troende kristen och jag tror inte det funkar om man inte är det... Har försökt innan xD

Men helt ärligt så skulle jag behöva ett jävla mirakel för att klara av lördagen... vill hellre stanna hemma och gå på marknaden istället... Kan jag inte få göra det istället? fan helvetes jävla skit...

Förlåt, jag tror jag svor. Läs inte den raden, glöm att den finns.

aja, nervösa syster nr 2 säger god kväll på er och ni får gärna hålla tummarna att jag inte får ett nervsammanbrott på lördag eller i morgon... eller i kväll för den delen heller....

Ju närmare nästa helg jag kommer desto mer nervös blir jag över lördagen. Idag är det 1 vecka kvar och om jag ska vara helt ärlig så börjar jag ångra att jag sa ja. Att jag ska komma dit. Visst, det är kalas, hon fyller jämna år men jag känner att jag inte vill träffa den människan.  När jag sa ja, så kände jag mig beredd på det. Att möta hennes blickar, frågor och höra hennes skräckinjagande röst.

Men mitt mående går upp och ner väldigt mycket. Det finns perioder som får mig att vilja springa och gömma mig, inte finnas längre och då allt känns hemskt och värdelöst. Det finns också de perioder då jag inte känner mig helt värdelös. Men det är de dåliga perioderna som dröjer sig kvar längst. De bra perioderna kommer och stannar i högst 3 dagar sedan är jag i något slags mellanting. Då jag inte är bra, okej eller dålig.

Och just att träffa mamma. Bara tanken av att behöva träffa henne får mig att minnas tillbaka till den kalla oktober dag förra året då hon nedvärderade mig precis innan vi skildes åt och jag skulle med tåget till min storasyster utanför Göteborg. Den känslan som jag fick då, kommer tillbaka och jag känner hur jag får svårare att andas och ångesten kommer som en gigantisk våg som sköljer över mig. Risken för återfall nu är på en skala från 1 till 10, möjligtvis en 6a. Vilket som kanske inte räknas som allvarligt men ju mer jag tänker på det och skriver i mina block om det, desto mer är risken för att siffran ökar och jag får ett återfall.

Sedan är det ju detta med släkten också. Jag har aldrig känt mig bekväm med släkten på mammas sida. Känner som om jag inte hör dit. Som om jag inte är en utav dem. Jag känner mig inte ens bekväm när jag är hos mormor och morfar. Och det är ju ändå de personer som jag har haft mest kontakt med och som jag vågat pratat mest med. De andra... Inte så mycket. Det jag oroar mig för inför lördagen är alla frågor. Frågor som jag inte är beredd på att svara på och förklara. Jag vet inte vad jag ska svara angående körkort, där jag bor nu, varför jag flyttade till pappa. Jag har inga bra svar. Jag vill ta tag i körkortet men varje gång jag öppnar körkortsboken så får jag panikångest och jag får svårt att andas. tillbakablickar från när jag kämpade med det när jag bodde hos mamma. Samma känsla då kommer tillbaka och jag slutar helt att fungera helt och hållet. Det är då som en dålig period kan inledas. Men det kan också ske av bara småsaker som kanske händer här hemma. Jag försöker att inte påminnas om mamma, försöker att inte hitta saker och ting som triggar igång de dåliga perioderna men det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel för mig.


Jag går ju på möten varje vecka. Först är der 1 gruppmöte 1 gång i veckan och sedan ett enskilt möte nån dag efter gruppmötet. De enskilda mötena är som att gå till en psykolog. Det ställs frågor om mitt mående och vilka tankar som rusar runt i mitt huvud under de dåliga perioderna. Det är som att gå till en psykolog, fast det egentligen ska vara något som ska hjälpa mig att komma ut i arbetslivet... Gruppmötena känns som en lekstuga. Jag tänker integå in mer på det men det känns verkligen som en lekstuga för vuxna. Helt meningslöst. Men jag får jobba upp detta med att vara lite mer social och utåtgående. Nu är det en liten grupp på 5 pers så just nu går det ju faktiskt bra att prata inför dem....

Men åter angående nästa lördag... Jag har sån ångest för det nu. ångest över att behöva ljuga för släkten om allt som pågår i mitt liv. För jag kan inte berätta allt. Jag kan egentligen inte berätta någonting för dem eftersom jag vet att det är något som kommer gå runt till alla släktingar och jag vill helst undvika att bli samtalsämnet som alla pratar om. Sen är det ju det också att jag inte vet vad mamma gått och sagt till dem.

Tänker så att jag ska bara strunta i vad mamma sagt och säga sanningen till släkten. Men när grubblandet, ångesten och nerverna väl sitter där de sitter så är det svårt att bara släppa allt och strunta i det. Hur skulle du själv göra det om du var i mina skor?



Får väl se hur kommande veckan blir. Paniken kommer nog komma krypandes ganska snabbt tror jag ju närmare lördagen det blir.




syster 2

Fick glädjande nyheter idag när jag satt i bilen med pappa mitt ute på en kurvig skogsväg. Min kära syster har fått en liten pojke idag! Längtar efter att få se min systerson! Ska bli så kul, är så himla glad!

Var bara det jag hade att skriva idag! Idag blev en jädrans bra dag för idag blev min syster morsa! Känns som igår som vi satt på tåget till gbg och hon berättade att hon var gravid, och nu har den lille krabaten äntligen anlänt! Hur underbart är inte det egentligen! Helt sjukt underbart!

Massa kramar till min syster och hennes pojkvän och lillen å klart!


//syster 2

_________________________________________________________

Har du någonsin tittat på dig själv på ett kort och sett en främling i bakgrunden? Det får mig att undra på hur många främlingar som har foton av oss. Hur många stunder av andra människors liv, vi varit en del av. Var jag en del av någons liv när deras dröm blev sann eller var jag där när deras dröm dog. Försökte vi komma in? Som om vi på något sätt var avsedda att vara där, eller var det helt oväntat? Du kan vara en stor del av någon annan liv, och inte ens veta om det.
_________________________________________________________



//Syster 2