Namnbyte
Min farmor har koll. Hon kollade i sin kalender och den 30 oktober 2010 hade hon skrivit upp när jag flyttade. Nästa söndag är den precis 1 år sedan jag flyttade HEM. Och räknar jag efter så var det den 17 oktober 2010 som allt hände.
Den 17 oktober 2010 var dagen då jag föll samman. Väggen föll och allt kom ut. Den 15 oktober 2010 hade jag mött upp mamma och hon hade hånat mig, klagat och kommit med nedvärderande saker. Hon skrattade hånfullt när hon pekade på en tjej och sa att det var min exakta kopia. En väldigt storväxt (till bredden) tjej med glasögon. det var tydligen min exakta kopia, enligt mamma. Det enda som skilde oss åt var längden på håret, sa hon. Vi kramades "hej då" och jag kände att jag ville ta mitt liv. Efteråt gick jag med gråten i halsen till tågstationen för att invänta tåget som skulle ta mig till min äldsta syster.
Jag höll fasaden i två dagar, men sen brast det. Under frukosten gick det inte att hålla tårarna tillbaka så ag skyndade mig upp till gästrummet där jag satte mig i sängen och grät. Min syster kom efter ett tag upp. Och på så sätt så kom det ut. Folk fick reda på det. Reda på mer. Jag minns inte riktigt vad som hände sen men jag kommer ihåg att jag stannade kvar hos min syster i ett par extra dagar och sedan åkte vi till pappa där jag fick stanna. Jag kan säga att jag gick nästan som på autopilot innan allt hände. Tog till mig, höll med, sa inte emot. Varje gång mamma ringde fick jag panikattacker. Ångest och tårarna bara föll okontrollerat. 30 oktober var jag med min andra syster till mammas lägenhet och packade alla mina saker. Mamma var inte hemma i början så jag skyndade mig och slängde i varenda grej som jag ägde i flyttlådorna. Pappa kom senare med släpvagnen, det var ungefär då som mamma kom hem. Hon verkade kall. Likgiltig. Hon frågade om det var någonting som hon hade gjort. Nej, sa jag. Det var en lögn. Jag hade egentligen lust att bara skrika på henne men jag gjorde inte det. Jag var inte den personen då. Men gissa hur många gånger jag har tänkt på det att det var det som jag skulle ha gjort istället för att ha ljugit. Det tillhör det förflutna nu. Vi packade i alla saker. Sedan fick mamma en kort kram sen gick vi. Innan vi stängde dörren så hörde jag hur mamma grät. Men jag brydde mig inte. Så många gånger som den där människan fått mig att gråta så var hon inte värd att trösta. Jag tog några glada steg utanför innan jag kramade min syster som just då kunde jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna. Hon kan fortfanade jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna men just då var hon det allra bästa av allt det bästa.
I bilen spelades Vampire Weekend - "White Sky", som jag älskar och förknippar med min frihet. Jag blir alltid lika glad när jag hör den låten. Jag spelar den inte ofta. Jag vill att den alltid ska betyda FRIHET för mig, vilken den inte kommer göra om jag spelar den för mycket. Jag älskar den låten. Jag älskade det ögonblicken som var då i bilen när jag faktiskt var FRI och var på väg till mitt nya hem.
Väl hemma så väntade läkarbesök och bokning med psykolog. Det har inte varit helt enkelt. Men det har ändå gått ganska ok. Jag tycker det iallafall. Och det är mitt liv det handlar om och det är bara jag som kan riktigt säga hur jag mår. Jag mår bra av att inte ha någon kontakt med mamma. Det är enklare så faktiskt.
Och jag har nyligen börjat inse att mitt liv är värt att leva. Jag har all rätt i världen till att leva mitt liv fullständigt och tills jag dör. Och skam vore det väl om jag skulle dö olycklig. Jag vill uppleva hur livet verkligen är när allt är toppen. När man känner sig som att man nästan flyger omkring bland molnen. Jag har aldrig upplevt det och jag vill så gärna göra det. Jag vill uppleva saker. Uppleva saker som jag aldrig tidigare vågat göra. Min födelsedagspresent från min familj var att hoppa fallskärm. Det ska jag göra nästa år, på sommaren. Jag har kollat på videor när folk hoppar och det verkar så häftigt men jag ska vara ärlig att det är lite läskigt. Men jag måste våga! Jag måste våga ta chanser! Att chansa i livet är nog det som gör att man faktiskt lever livet!
Nu kommer jag till anledningen till rubriken. Jag vill byta efternamn. Jag trivs inte med det efternamnet jag har och vill mer än gärna ta min pappas efternamn. Jag vill inte ha min mammas efternamn och efter allt som hänt så vill jag frigöra mitt namn också. Jag är inget "R", jag är ett "E". Föddes till det och kommer alltid att vara det så jag kommer byta efternamn inom en snar framtid. Så är det med den saken
//syster 2
1 år är inte tillräckligt
Det är väl ändå mitt liv? Mitt liv som Jag ska ta hand om och vårda så gott jag kan. Jag tog mig från mamma till slut. Hade jag inte kommit därifrån så hade jag inte varit vid liv idag. Jag hade tagit livet av mig. Jag var nära flera gånger. Men jag tog mig därifrån. Jag överlevde den biten. Jag har ännu inte överlevt delen då jag ska börja må bättre och kunna gå vidare. Jag mår bättre. Det gör jag men det är långt ifrån bra. Att mamma nu har mitt nummer, känns fortfarande inte bra. Men jag har försökt att lugna ner mig och att inte tänka på det. För tänker jag på det så får jag ångest. Ångest för att det kanske kommer kännas som att jag blir tvingad till att svara när hon ringer eller svara på hennes sms när hon skriver. Det sitter fortfarande kvar. förr när jag bodde med henne så ringde hon väldigt ofta när jag var hos kompisar och om jag inte svarade första gången så var hon jättesur andra gången som hon ringde och jag svarade. Det sitter i. Känslan. det är något som man inte bara kan svepa under mattan och aldrig inse att det påverkat mig. För det har det. Jag vill inte ha någonting med mamma att göra. Hon är en främling för mig. Jag vill verkligen inte ha någonting med henne att göra. Mitt liv har blivit så mycket bättre utan henne. Jag har börjat kunna ta för mig av livet och det som livet har att erbjuda. Mitt självförtroende och självkänsla har förändrats till det bättre. Det är ganka sjukt att faktiskt säga det men utan mamma så har jag kunat börja leva. Jag lever mer och mer för varje dag, trots alla dessa mörka perioder i mitt liv.
Min andra syster sa förut att "det har ju faktiskt gått ett helt år..."... Och ja det har gått över ett år sedan jag flyttade men är det bara det här året som varit som räknas? Ska jag inte få ta igen alla de där 4 åren som jag spenderade genom att nästan ta livet av mig genom att skära mig i smyg och aldrig ta för mig av livet. det är inte att bara ta sig från en annan plats till en annan utan att man har mellanlandningar. Det måste få ta sig tid och det tar tid för mig.
Låt det ta tid för MIG!!
Är så trött att jag inte orkar skriva längre.
//Syster 2
Min andra syster sa förut att "det har ju faktiskt gått ett helt år..."... Och ja det har gått över ett år sedan jag flyttade men är det bara det här året som varit som räknas? Ska jag inte få ta igen alla de där 4 åren som jag spenderade genom att nästan ta livet av mig genom att skära mig i smyg och aldrig ta för mig av livet. det är inte att bara ta sig från en annan plats till en annan utan att man har mellanlandningar. Det måste få ta sig tid och det tar tid för mig.
Låt det ta tid för MIG!!
Är så trött att jag inte orkar skriva längre.
//Syster 2
Fundering
Jag funderar på en del saker.
Jag har perioder då jag är helt ok, nästan till frisk, faktiskt. Sover, äter som man vantligtvis ska, går ut med vovven några gånger om dagen och åker iväg till farmor och farfar. Det är de dagarna då jag är ok. Sen är det de dagar då jag är deprimerad. Riktigt deprimerad. Under dessa perioder så vill jag bara dö. Jag vill helt ärligt inte finnas då. Går och lägger mig tidigt på kvällen och vaknar sent på dagen eller ibland tvärt om. Jag går och lägger mig runt 03:30 och vaknar igen runt 09:00. Äter nästan inte alls, har ingen aptit. Och så finns det de perioder då jag är pigg. sover mycket mindre, äter kanske lite för mycket, och är ute mycket, till och med pratar ibland med människor som jag vanligtvis kanske inte skulle prata med. De perioderna är jag mest överaktiv, då tänker jag inte på det förflutna. Det är som bortblåst samtidigt som det är då som jag kan sitta i timmar och bara skriva i mina anteckningsblock.
Jag har oftast ingen kontroll över mina känslor eller tankar. det bara sker saker som gör att jag gör drastiska saker och sen får ångest över det och vill gå under jorden och aldrig mer finnas mer.
Efter att jag tänkte efter på hur mina perioder är så har jag kommer fram till att jag borde besöka vårdcentralen så de får kolla upp min hälsa. Jag tror nämnligen att jag har blivit bipolär. Jag tror det kallas för det iallafall. Jag känner igen mig i symtomen för bipolär sjukdom eller vad det nu än heter.
Jag vill gå till en läkare bara för att få veta om det är depression eller om jag möjligtvis kan ha utvecklat denna bipolära sjukdom.
Better safe, than sorry.
//Syster 2
ingen rubrik
Jag önskar att det fanns någon av de högre makterna som hade gjort en beskrivning. En beskrivning på hur jag ska få ihop alla de trasiga bitarna av mig själv.
Jag känner inte igen mig själv. Och bara det, att inte veta vem jag är längre är utmattande. Jag ser mig i spegeln varje dag och frågar mig själv, VEM är du? Jag ser bara resterna av en människa som forsöker pussla ihop sig själv igen, med en trasig själ. Utan att veta hur man ska göra.
Just därför skulle det vara bra med en beskrivning, en handlingsbok på vad nästa steg ska vara. För jag har ingen aning. Jag har kört fast. Står och stampar på ett och samma ställe.
Jag känner inte igen mig själv. Och bara det, att inte veta vem jag är längre är utmattande. Jag ser mig i spegeln varje dag och frågar mig själv, VEM är du? Jag ser bara resterna av en människa som forsöker pussla ihop sig själv igen, med en trasig själ. Utan att veta hur man ska göra.
Just därför skulle det vara bra med en beskrivning, en handlingsbok på vad nästa steg ska vara. För jag har ingen aning. Jag har kört fast. Står och stampar på ett och samma ställe.
