två systrar

Hopp.

Kollade kontot häromdagen och hade alldeles för lite pengar. Någon hade tagit över 1000 kronor från kontot. Jag tänkte direkt på mamma. Jag åkte hem i hopp om att det faktiskt var mamma som hade tagit pengarna från kontot.

Förnekelse.

Hon förnekade först att hon hade tagit pengarna. Hon sa att det måste ha stått fel på kontoutdraget. Hur dum tror hon egentligen att jag är? Det är mycket sällan som det står fel på kontoutdraget, om ens det. Hon sa att hon skulle kolla internetbanken, vilket hon också gjorde men det tog ett antal timmar innan hon fegade ur sig sanningen.

Fördröjning.

Tre dagar har gått och mina pengar har ännu inte kommit in. "När behöver du dem?", "Kan jag sätta in dem på torsdag?"... Allt gör hon för att fördröja överföringen till mitt konto.


Snål. 

Mamma har tjatat på mig att köpa nya jeans. Jag behöver inga jeans. Jag hatar jeans. Men hon har inte gett upp hoppet om att hennes dotter ska släppa joggingbyxorna och börja med jeans. Jeans på sommaren är det värsta jag vet. Men jag har väl till slut insett att jag behöver jeans. Så idag var vi nere på stan och kollade efter jeans. Mamma drog med mig till affärer där storvuxna människor går. Och då är det på bredden och inte på längden. Butiksbiträdet kommentera att jag hade för smala ben när jag provade en storlek som jag brukar ha. Mamma bara fnös och tittade surt. När jag väl hittade ett par så var de alldeles för dyra. Jag skulle ha råd med annat också men det var inget som mamma tänkte på. Så jag lät henne bli sur när jag sa NEJ till jeansen.

Pikar.

Sedan gick vi till en annan butik. Där mamma frågade vad deras största storlek var. Hela tiden gav hon mig pikar om hur tjock jag är. Visst, jag är tjock. Men jag är hennes dotter och en dotter ska inte bli trakasserad på det där sättet av hennes egna mamma. En mamma borde stötta. Inte säga: "det var den största storleken de hade", "Nu har du allt blivit tjock, tänk på vad du äter",  "Kan du inte få på dig de byxorna får vi ju börja sy egna jeans som du kanske kan få på dig". Kul att höra sånt från ens egna mamma. Det är ju väldigt bra för min självkänsla och självförtroende.

Mitt.

Jag kommer att stänga av mammas tillgångar till mitt konto så att inga fler pengar kan bli överförda till hennes konto så att hon kan gotta sig med mina pengar. Jag tänker inte tillåtas att bli behandlad på detta sätt längre. En konfrontation är på väg. En explosion av känslor kommer komma upp. Mamma kommer bli ännu mer som ett monster när detta sker. Hon kommer ringa till varenda jävla kompis som har och beskylla sig och beklaga och säga att hon är sådan dålig mor till sina döttrar. Hennes kompisar ser inte sanningen. De vet inte vad som döljer sig under ytan. Bakom fasaden gömmer sig ett monster. Bakom stängda dörrar skulle de vara rädda för mamma, de skulle vilja låsa in henne lika mycket som jag vill låsa in henne på mentalsjukhus.
Kanske är bedrövligt att säga detta men så länge mamma finns så kan jag inte leva mitt liv, försöka gå ner i vikt, få ett jobb m.m

Tänk om man levde i en perfekt värld. Skulle verkligen allt vara perfekt då? Vad menar man egentligen med "en perfekt värld"? Vad är det som gör världen så perfekt? Är det då man pratar om att frid på jorden, ingen fattigdom, ingen brottslighet, inga naturkatastrofer som kräver liv, inga miljöbovar eller menar man med att man helt enkelt ska vara lycklig med sitt liv? I sitt liv.
Jag tror att de flesta som pratar om den perfekta världen menar deras perfekta värld.

Min perfekta värld skulle se ut så här:

Jag skulle kunna vakna på morgonen utan att känna någon som helst ångest över att behöva möta mammas ögon. Jag skulle inte kunna känna ångest av att behöva vistas utomhus med mamma. Inte heller behöva skämmas för henne. Fast det klart, i min perfekta värld så skulle inte mamma kunna finnas för i min perfekta värld så finns det inga elaka människor, heller inga psykisk sjuka människor, precis som mamma är.
I min perfekta värld så skulle jag ha både självförtroende och självkänsla, vilket i sin tur skulle resultera med att min ångest försvann.
Tänk att någonsin få vakna upp och inte känna någon ångest. Bara det skulle göra mitt liv perfekt. Fast så är det ju ett kvarstående problem; mamma. Men om hon inte heller fanns så skulle ångesten försvinna, självkänslan och självförtroendet skulle komma tillbaka.


Jag skulle kunna vara lycklig.


Men oftast så drömmer man ju om det perfekta världen, precis som jag gör nu. För trots att man vill så gärna att den perfekta världen ska finnas där, så finns den bara i fantasin och i drömmarnas värld...

Jag vill bara bort nu. Mamma är så jävla konstig. Ena stunden så är hon glad och skämtsam, mikrosekunden efter så är hon irriterad och nästintill hotfull. Så jävla jobbigt att bo med henne när hon är så där. Men hon visar det ju bara mot mig och mina systrar och inte emot sina vänner.

Och så leker hon den "oskyldiga" och suckar och klagar på saker och ting som att hon inte har råd. Men som idag, köpte hon en BH för 400 kronor. Det hade hon råd med. Sådana saker som är till henne har hon råd med men inte saker som ska gå till hennes barn. Det är väl en hemsk tanke att spendera pengar på sina barn. Usch, hemska tanke.
Och när min storasyster fixade pengar till körlektioner så blev mamma glad men när jag sa att de skulle ge pappa pengar till bensin så han kan köra med mig, det var hemskt! Hon blev sur, irriterad och arg. Hon frågade surt om det var bättre att köra med pappa än med henne. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom hon såg på mig med en hemsk blick som verkade vilja mörda mig. Så jag ljög och kom lindrigt undan med det för en gång skull.

Jag har förresten fått preliminärt beslut om jag kommer in på universitetet eller inte. Och ja, jag vet faktiskt inte vad det kan bli för jag vet inte hur höga meritvärden man måste ha men jag tror det är relativt skapligt iallafall. Tack & lov!!! Så nu kanske det inte är så länge kvar tills jag äntligen flyttar ifrån mamma! Ögonen fylls faktiskt med tårar när jag tänker på det....

Fast som sagt, några månader kvar tills dess men jag vill bort nu!!!!!!!! Jag vill inte vänta. Jag vill iväg nu. Jag vill börja som Au Pair idag, just nu. På en gång! Jag vill utomlands också, vilket som är så jävla typiskt att jag inte har pengar till det.... Hade jag så skulle jag...

Menmen, jobb först, sen kanske man kan börja drömma om friheten som finns någonstans därute.

Då var studenten över. Hade det trevligt, drack mycket och skrattade. Jag trodde vi hade trevligt men det hela slutade med att jag välte ut alla drinkar på golvet och en person blev arg för att hon trodde jag hade gjort det med flit men det hade jag inte så jag blev sur på personen som inte trodde på mig. Hon blev helt nere och vägrade prata med mig. Vi skulle ha gått ut på krogen den kvällen men eftersom jag tydligen var sur och att hon tydligen hade förstört hela studenten. Men jag hade sagt tidigare på kvällen att jag tyckte det inte gjorde något att vi satt hemma hos henne under kvällen. Nu har hon hamnat i en depression och det verkar som våran vänskap är över. 
Jag har berättat för personen att min ena syster tycker att denna person haft haft ett dåligt inflytande på mig och tycker att jag och denna person som jag känt i evigheter borde inte vara vänner längre. Jag trodde jag kunde prata med denna vän om det som min ena syster sa men det slutade med att hon hamnade i en deprission där hon säger att jag är bättre utan henne och att det är hon som förstör för mig. Hon säger även att hon bara är ett problem,ett skämt för mig och att jag inte tar henne på allvar.. Jag har försökt så jävla många gånger att säga att hon är inget problem, skämt och att jag tar henne på allvar. Jag säger sanningen om och om och om och om igen men det går bara inte in hos henne. Jag vet att hon har så många personliga problem men det är inte mycket som jag stör mig på hos henne. Men enligt henne så säger jag mycket utan att öppna munnen. Det är så hon tolkar mig. Jag antar att det har med kroppsspråket att göra. Och enligt henne har jag tydligen dolda aggressioner mot henne vilket jag inte fattar vart i helvete hon kan ha fått den idén ifrån. Okej, jag stör mig kanske på några saker men det är inte många och de sakerna har jag berättat för henne vad det är men tydligen duger inte de för henne. Tydligen så måste jag irritera mig ännu mer på henne för att det någonsin ska duga och vara nog.
Jag vet inte riktigt hur vår vänskap är just nu. Om den är slut eller inte. den kvällen så tog hon tillbaka extranyckeln som jag haft för att passa hennes lägenhet när hon är bortrest. När hon tog nyckeln den kvällen så sa hon att hon ville inte att jag skulle komma in hos henne dagen efter. Så jag antar att jag får lämna tillbaka de saker som jag har lånat från henne så att hon blir av med mig. Jag hoppas verkligen inte att den vänskap som varat från dagis och ända till studenten inte är över. För då vet jag inte vad jag gör. Hon är inte den enda med problem, jag har problem också. Personliga problem som går att fixa. Jag vill inte avsluta en vänskap för mina misstag.
Den kvällen slutade med att jag bara gick. Mina systrar kom och hämtade mig. Jag ville inte prata. Jag satt bara tyst i bilen och svarade kort på deras frågor. Höll tårarna borta för att inte visa någonting. Det var slutet på min student. Slutet på gymnasietiden.

Och kanske även slutet på en livslång vänskap.

Livet suger verkligen.