I survived!
Skakade som ett löv, stammade, skrattade nervöst och mitt hjärta gick snabbare än ett x2000tåg(när det går som det ska) men jag klarade av det! Jag klarade av att vistas i samma rum som mamma och släkten! Grattis till mig! Fast jag hade gärna gjort det utan att ha skakat som ett löv. Hela vägen hemifrån och till mamma så skakade jag. Mina händer var så skakiga att jag var tvungen att hålla igång dem för att det inte skulle märkas. Och så pratade jag antingen snabbt eller så snubblade jag på orden så att det inte gick att förstå vad jag sa. Mamma fick ett grattis och en kram sedan var det trevliga byten av ord och mamma försökte få mig att boka in en tid då vi kunde fika i stan. Sa givetvis ja, för artighetens skull, men tänkte mer HELL TO THE NO, YOU CRAZY EVIL BITCH inne i mitt huvud. För jag tänker inte höra av mig till henne när jag är i samma stad som henne. Kommer aldrig att hända. Inte självmant iallafall. har jag väl kommit bort från henne så tänker jag inte boka nån jävla tid med henne för en fika. NO FREAKIN' WAY!
Hade förberett mig på alla frågor som jag var så säker på att de skulle komma just för att det var släkten och varje gång förut så har de frågat massa frågor. Speciellt om körkortet. Men igår så kom det inga frågor om körkortet. Som jag förberett mig på. Blev lite besviken men slapp det iallafall de frågorna denna gång. Igår frågade de mer om jobb, plugg och bostad. På de frågor som jag inte riktigt hade tränat på eller kommit på något bra svar.
Jag fick den känslan av släkten att de visste. De visste någonting om mig. Det var inte samma blickar som det alltid varit förut. Blev väldigt obekväm när jag fick den känslan men när jag satt och väntade på tåget på kvällen så tänkte jag att jag är heller inte samma person som jag var när jag träffade dom förra gången. Jag ser inte ut som då och jag har inte riktigt samma personlighet som jag hade då. Jag hade liksom på mig en tunika med en färg på! Bara det är ju genombrott! Annars blir det mycket svart, mörkblått och mörkgröna kläder som jag bär. bara för att inte synas så mycket. tycker inte om att synas mycket men jag förändrar mig sakta. Så kanske var det för att jag hade en ljus färg på tunikan eller så har mamma sagt någonting. Men för att jag inte ska bli för paranoid så tänker jag gå med tunikan, även om jag inte tror det men tyst, det behöver jag inte veta!
I övrigt så var det kul att träffa släkten ändå. Fick en födelsedagspresent av min morbror. ett jättefint halsband som var mer min stil. Annars brukar det vara guld eller silver kedjor med massa grejer som jag inte tycker så mycket om men detta halsband hade ett läderband och sen var själva smycket i silver, vilket som var mer mig. Jag gillar när det är svart. och svart och silver passar bra ihop så jag är jätteglad över presenten.
Nästa gång jag träffar mamma, hade jag hoppats skulle dröja men om 2 veckor är det marknad i staden som mormor och morfar bor. Dit ska mamma. Jag lovade mormor att komma dit så jag har inget annat val. Men ska försöka låna kompisens cykel ut dit så kan jag skylla på att jag inte fick låna den så länge. Eller så åker jag dit nån dag innan själva marknaden för att slippa mamma. Då kommer jag även få presenter av släkten. fyller ju år till veckan men har ingen aning om vad jag önskar mig. Är inte så jäkla glad över att fylla år heller. Allt blir ju dyrare. Speciellt att åka med buss och tåg. att det ska behöva va så dyrt med att fylla 20. Tycker de kan höja gränsen till allt det dyra till åtminstone 25. Låter väl bra, eller?
Aja, möte i morgon så jag måste sova! Men jag överlevde iallafall gårdagen och jag kanske är starkare än vad jag tror. Kanske är det dags att börja tro på mig själv istället för att inte göra det.
Jag har varit min värsta kritiker och fiende tillräckligt nu så det kanske är dags att vifta med den vita flaggan och få lite fred mellan mig och mig själv!
God natt!
//syster 2
Hade förberett mig på alla frågor som jag var så säker på att de skulle komma just för att det var släkten och varje gång förut så har de frågat massa frågor. Speciellt om körkortet. Men igår så kom det inga frågor om körkortet. Som jag förberett mig på. Blev lite besviken men slapp det iallafall de frågorna denna gång. Igår frågade de mer om jobb, plugg och bostad. På de frågor som jag inte riktigt hade tränat på eller kommit på något bra svar.
Jag fick den känslan av släkten att de visste. De visste någonting om mig. Det var inte samma blickar som det alltid varit förut. Blev väldigt obekväm när jag fick den känslan men när jag satt och väntade på tåget på kvällen så tänkte jag att jag är heller inte samma person som jag var när jag träffade dom förra gången. Jag ser inte ut som då och jag har inte riktigt samma personlighet som jag hade då. Jag hade liksom på mig en tunika med en färg på! Bara det är ju genombrott! Annars blir det mycket svart, mörkblått och mörkgröna kläder som jag bär. bara för att inte synas så mycket. tycker inte om att synas mycket men jag förändrar mig sakta. Så kanske var det för att jag hade en ljus färg på tunikan eller så har mamma sagt någonting. Men för att jag inte ska bli för paranoid så tänker jag gå med tunikan, även om jag inte tror det men tyst, det behöver jag inte veta!
I övrigt så var det kul att träffa släkten ändå. Fick en födelsedagspresent av min morbror. ett jättefint halsband som var mer min stil. Annars brukar det vara guld eller silver kedjor med massa grejer som jag inte tycker så mycket om men detta halsband hade ett läderband och sen var själva smycket i silver, vilket som var mer mig. Jag gillar när det är svart. och svart och silver passar bra ihop så jag är jätteglad över presenten.
Nästa gång jag träffar mamma, hade jag hoppats skulle dröja men om 2 veckor är det marknad i staden som mormor och morfar bor. Dit ska mamma. Jag lovade mormor att komma dit så jag har inget annat val. Men ska försöka låna kompisens cykel ut dit så kan jag skylla på att jag inte fick låna den så länge. Eller så åker jag dit nån dag innan själva marknaden för att slippa mamma. Då kommer jag även få presenter av släkten. fyller ju år till veckan men har ingen aning om vad jag önskar mig. Är inte så jäkla glad över att fylla år heller. Allt blir ju dyrare. Speciellt att åka med buss och tåg. att det ska behöva va så dyrt med att fylla 20. Tycker de kan höja gränsen till allt det dyra till åtminstone 25. Låter väl bra, eller?
Aja, möte i morgon så jag måste sova! Men jag överlevde iallafall gårdagen och jag kanske är starkare än vad jag tror. Kanske är det dags att börja tro på mig själv istället för att inte göra det.
Jag har varit min värsta kritiker och fiende tillräckligt nu så det kanske är dags att vifta med den vita flaggan och få lite fred mellan mig och mig själv!
God natt!
//syster 2
Okej, nu kör vi... tror jag...
Torsdag idag ja... Lördagen kommer med stormsteg och jag är riktigt nervös över detta faktiskt... Och när jag blir nervös över lördagen så blir jag nervös över att jag inte har något att ha på mig som faktiskt visar att jag har gått ner ca 13 kg sen februari... Tycker själv inte att det varken känns eller syns men å andra sidan så är vägde jag alldeles för mycket innan. Jag har väl ungefär 25 kg kvar innan jag kommer vara nöjd. Fast det klart... Om jag bara kommer under 100 kilos sträcket så är det är seger i sig... Men sen att folk kanske inte tror att jag väger faktiskt ÖVER 100 kg så beror det mest på min längd. Är man lågn som mig så sätter sig kilona lite här och var.. Men åter till lördagen nu då.. Jag vill ha något som det faktiskt syns att jag gått ner i vikt men jag har inget sånt plagg. Jag vill ha något sånt plagg på grund av att jag vill visa mamma att jag inte är så stor längre som jag var då när jag bodde hos henne och då hon kom med sina nedvärderande kommentarer om min vikt, min kropp och mitt utseende i sig. Och alla de ord har fått mig att må så dåligt. Jag kan fortfarande må dåligt över allt som hon sagt om min kropp och det har påverkat väldigt mycket min självkänsla och självförtroende. Och tro mig. När man mår dåligt av saker som mamma sagt så mår man riktigt dåligt...
Jag har 1 ny tunika som jag skulle kunna ha men den har gått sönder i ärmarna så jag sa försöka laga det och så att det ser bra ut till lördagen. Den skulle jag kunna ha samt ett par svarta leggins.... Det kanske inte är så farligt... eller? Jag får snart ett nervsammanbrott av allt oroande över lördagen. Och så är det släkten... Herregud... Kusiner... fast jag vet inte om många av dem skulle komma med men 1 utav dem tror jag skulle med och henne tycker jag om och vet att hon är snäll rakt i genom... Mormor & morfar, ja de går bra... Men mina morbröder och mostrar... herrejävlar vad jag är nervös... Jag har märkt det på mig också nu ju närmare jag kommer lördagen. Jag kan inte sova. Har svårt att sova och vill det enda jag vill är att kunna sova en hel natt utan att bli helt... ja... sömnlös helt enkelt.
I morgon har jag möte med en person. Ingen psykolog men personen är nästan som en psykolog, fast personen har ingen... psykologexamen(heter det så?)
Hur som helst så kan denna människa väldigt mycket om krångliga situationer och kanske kan komma med några förslag om hur jag ska kunna lugna ner mig och inte vara så nervös... och kanske hindra mig från att få en panikattack på tåget på väg dit... Om jag vore troende kristen så skulle jag be till gud men jag är inte troende kristen och jag tror inte det funkar om man inte är det... Har försökt innan xD
Men helt ärligt så skulle jag behöva ett jävla mirakel för att klara av lördagen... vill hellre stanna hemma och gå på marknaden istället... Kan jag inte få göra det istället? fan helvetes jävla skit...
Förlåt, jag tror jag svor. Läs inte den raden, glöm att den finns.
aja, nervösa syster nr 2 säger god kväll på er och ni får gärna hålla tummarna att jag inte får ett nervsammanbrott på lördag eller i morgon... eller i kväll för den delen heller....
Jag har 1 ny tunika som jag skulle kunna ha men den har gått sönder i ärmarna så jag sa försöka laga det och så att det ser bra ut till lördagen. Den skulle jag kunna ha samt ett par svarta leggins.... Det kanske inte är så farligt... eller? Jag får snart ett nervsammanbrott av allt oroande över lördagen. Och så är det släkten... Herregud... Kusiner... fast jag vet inte om många av dem skulle komma med men 1 utav dem tror jag skulle med och henne tycker jag om och vet att hon är snäll rakt i genom... Mormor & morfar, ja de går bra... Men mina morbröder och mostrar... herrejävlar vad jag är nervös... Jag har märkt det på mig också nu ju närmare jag kommer lördagen. Jag kan inte sova. Har svårt att sova och vill det enda jag vill är att kunna sova en hel natt utan att bli helt... ja... sömnlös helt enkelt.
I morgon har jag möte med en person. Ingen psykolog men personen är nästan som en psykolog, fast personen har ingen... psykologexamen(heter det så?)
Hur som helst så kan denna människa väldigt mycket om krångliga situationer och kanske kan komma med några förslag om hur jag ska kunna lugna ner mig och inte vara så nervös... och kanske hindra mig från att få en panikattack på tåget på väg dit... Om jag vore troende kristen så skulle jag be till gud men jag är inte troende kristen och jag tror inte det funkar om man inte är det... Har försökt innan xD
Men helt ärligt så skulle jag behöva ett jävla mirakel för att klara av lördagen... vill hellre stanna hemma och gå på marknaden istället... Kan jag inte få göra det istället? fan helvetes jävla skit...
Förlåt, jag tror jag svor. Läs inte den raden, glöm att den finns.
aja, nervösa syster nr 2 säger god kväll på er och ni får gärna hålla tummarna att jag inte får ett nervsammanbrott på lördag eller i morgon... eller i kväll för den delen heller....
lite funderingar över helgen
Ju närmare nästa helg jag kommer desto mer nervös blir jag över lördagen. Idag är det 1 vecka kvar och om jag ska vara helt ärlig så börjar jag ångra att jag sa ja. Att jag ska komma dit. Visst, det är kalas, hon fyller jämna år men jag känner att jag inte vill träffa den människan. När jag sa ja, så kände jag mig beredd på det. Att möta hennes blickar, frågor och höra hennes skräckinjagande röst.
Men mitt mående går upp och ner väldigt mycket. Det finns perioder som får mig att vilja springa och gömma mig, inte finnas längre och då allt känns hemskt och värdelöst. Det finns också de perioder då jag inte känner mig helt värdelös. Men det är de dåliga perioderna som dröjer sig kvar längst. De bra perioderna kommer och stannar i högst 3 dagar sedan är jag i något slags mellanting. Då jag inte är bra, okej eller dålig.
Och just att träffa mamma. Bara tanken av att behöva träffa henne får mig att minnas tillbaka till den kalla oktober dag förra året då hon nedvärderade mig precis innan vi skildes åt och jag skulle med tåget till min storasyster utanför Göteborg. Den känslan som jag fick då, kommer tillbaka och jag känner hur jag får svårare att andas och ångesten kommer som en gigantisk våg som sköljer över mig. Risken för återfall nu är på en skala från 1 till 10, möjligtvis en 6a. Vilket som kanske inte räknas som allvarligt men ju mer jag tänker på det och skriver i mina block om det, desto mer är risken för att siffran ökar och jag får ett återfall.
Sedan är det ju detta med släkten också. Jag har aldrig känt mig bekväm med släkten på mammas sida. Känner som om jag inte hör dit. Som om jag inte är en utav dem. Jag känner mig inte ens bekväm när jag är hos mormor och morfar. Och det är ju ändå de personer som jag har haft mest kontakt med och som jag vågat pratat mest med. De andra... Inte så mycket. Det jag oroar mig för inför lördagen är alla frågor. Frågor som jag inte är beredd på att svara på och förklara. Jag vet inte vad jag ska svara angående körkort, där jag bor nu, varför jag flyttade till pappa. Jag har inga bra svar. Jag vill ta tag i körkortet men varje gång jag öppnar körkortsboken så får jag panikångest och jag får svårt att andas. tillbakablickar från när jag kämpade med det när jag bodde hos mamma. Samma känsla då kommer tillbaka och jag slutar helt att fungera helt och hållet. Det är då som en dålig period kan inledas. Men det kan också ske av bara småsaker som kanske händer här hemma. Jag försöker att inte påminnas om mamma, försöker att inte hitta saker och ting som triggar igång de dåliga perioderna men det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel för mig.
Jag går ju på möten varje vecka. Först är der 1 gruppmöte 1 gång i veckan och sedan ett enskilt möte nån dag efter gruppmötet. De enskilda mötena är som att gå till en psykolog. Det ställs frågor om mitt mående och vilka tankar som rusar runt i mitt huvud under de dåliga perioderna. Det är som att gå till en psykolog, fast det egentligen ska vara något som ska hjälpa mig att komma ut i arbetslivet... Gruppmötena känns som en lekstuga. Jag tänker integå in mer på det men det känns verkligen som en lekstuga för vuxna. Helt meningslöst. Men jag får jobba upp detta med att vara lite mer social och utåtgående. Nu är det en liten grupp på 5 pers så just nu går det ju faktiskt bra att prata inför dem....
Men åter angående nästa lördag... Jag har sån ångest för det nu. ångest över att behöva ljuga för släkten om allt som pågår i mitt liv. För jag kan inte berätta allt. Jag kan egentligen inte berätta någonting för dem eftersom jag vet att det är något som kommer gå runt till alla släktingar och jag vill helst undvika att bli samtalsämnet som alla pratar om. Sen är det ju det också att jag inte vet vad mamma gått och sagt till dem.
Tänker så att jag ska bara strunta i vad mamma sagt och säga sanningen till släkten. Men när grubblandet, ångesten och nerverna väl sitter där de sitter så är det svårt att bara släppa allt och strunta i det. Hur skulle du själv göra det om du var i mina skor?
Får väl se hur kommande veckan blir. Paniken kommer nog komma krypandes ganska snabbt tror jag ju närmare lördagen det blir.
syster 2
Men mitt mående går upp och ner väldigt mycket. Det finns perioder som får mig att vilja springa och gömma mig, inte finnas längre och då allt känns hemskt och värdelöst. Det finns också de perioder då jag inte känner mig helt värdelös. Men det är de dåliga perioderna som dröjer sig kvar längst. De bra perioderna kommer och stannar i högst 3 dagar sedan är jag i något slags mellanting. Då jag inte är bra, okej eller dålig.
Och just att träffa mamma. Bara tanken av att behöva träffa henne får mig att minnas tillbaka till den kalla oktober dag förra året då hon nedvärderade mig precis innan vi skildes åt och jag skulle med tåget till min storasyster utanför Göteborg. Den känslan som jag fick då, kommer tillbaka och jag känner hur jag får svårare att andas och ångesten kommer som en gigantisk våg som sköljer över mig. Risken för återfall nu är på en skala från 1 till 10, möjligtvis en 6a. Vilket som kanske inte räknas som allvarligt men ju mer jag tänker på det och skriver i mina block om det, desto mer är risken för att siffran ökar och jag får ett återfall.
Sedan är det ju detta med släkten också. Jag har aldrig känt mig bekväm med släkten på mammas sida. Känner som om jag inte hör dit. Som om jag inte är en utav dem. Jag känner mig inte ens bekväm när jag är hos mormor och morfar. Och det är ju ändå de personer som jag har haft mest kontakt med och som jag vågat pratat mest med. De andra... Inte så mycket. Det jag oroar mig för inför lördagen är alla frågor. Frågor som jag inte är beredd på att svara på och förklara. Jag vet inte vad jag ska svara angående körkort, där jag bor nu, varför jag flyttade till pappa. Jag har inga bra svar. Jag vill ta tag i körkortet men varje gång jag öppnar körkortsboken så får jag panikångest och jag får svårt att andas. tillbakablickar från när jag kämpade med det när jag bodde hos mamma. Samma känsla då kommer tillbaka och jag slutar helt att fungera helt och hållet. Det är då som en dålig period kan inledas. Men det kan också ske av bara småsaker som kanske händer här hemma. Jag försöker att inte påminnas om mamma, försöker att inte hitta saker och ting som triggar igång de dåliga perioderna men det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel för mig.
Jag går ju på möten varje vecka. Först är der 1 gruppmöte 1 gång i veckan och sedan ett enskilt möte nån dag efter gruppmötet. De enskilda mötena är som att gå till en psykolog. Det ställs frågor om mitt mående och vilka tankar som rusar runt i mitt huvud under de dåliga perioderna. Det är som att gå till en psykolog, fast det egentligen ska vara något som ska hjälpa mig att komma ut i arbetslivet... Gruppmötena känns som en lekstuga. Jag tänker integå in mer på det men det känns verkligen som en lekstuga för vuxna. Helt meningslöst. Men jag får jobba upp detta med att vara lite mer social och utåtgående. Nu är det en liten grupp på 5 pers så just nu går det ju faktiskt bra att prata inför dem....
Men åter angående nästa lördag... Jag har sån ångest för det nu. ångest över att behöva ljuga för släkten om allt som pågår i mitt liv. För jag kan inte berätta allt. Jag kan egentligen inte berätta någonting för dem eftersom jag vet att det är något som kommer gå runt till alla släktingar och jag vill helst undvika att bli samtalsämnet som alla pratar om. Sen är det ju det också att jag inte vet vad mamma gått och sagt till dem.
Tänker så att jag ska bara strunta i vad mamma sagt och säga sanningen till släkten. Men när grubblandet, ångesten och nerverna väl sitter där de sitter så är det svårt att bara släppa allt och strunta i det. Hur skulle du själv göra det om du var i mina skor?
Får väl se hur kommande veckan blir. Paniken kommer nog komma krypandes ganska snabbt tror jag ju närmare lördagen det blir.
syster 2
Det blev en pojke!
Fick glädjande nyheter idag när jag satt i bilen med pappa mitt ute på en kurvig skogsväg. Min kära syster har fått en liten pojke idag! Längtar efter att få se min systerson! Ska bli så kul, är så himla glad!
Var bara det jag hade att skriva idag! Idag blev en jädrans bra dag för idag blev min syster morsa! Känns som igår som vi satt på tåget till gbg och hon berättade att hon var gravid, och nu har den lille krabaten äntligen anlänt! Hur underbart är inte det egentligen! Helt sjukt underbart!
Massa kramar till min syster och hennes pojkvän och lillen å klart!
//syster 2
Var bara det jag hade att skriva idag! Idag blev en jädrans bra dag för idag blev min syster morsa! Känns som igår som vi satt på tåget till gbg och hon berättade att hon var gravid, och nu har den lille krabaten äntligen anlänt! Hur underbart är inte det egentligen! Helt sjukt underbart!
Massa kramar till min syster och hennes pojkvän och lillen å klart!
//syster 2
