It's a cannibal world
Borde jag må bättre?
Ja.
Mår jag bättre?
det vet jag inte.
Vet jag hur jag egentligen mår?
Nej.
Jag har flyttat nu från mamma så det känns ju kanske bra. Eller? Jag vet att jag var glad när jag kom därifrån. Jag dansade ju på gatan av glädje över att komma från fängelset... Och jag tyckte det skulle bli skönt att slippa mammas kommentarer m.m. Men hur känner jag för hela situationen, egentligen?
Jag försöker lista ut det men jag har inte kommit på något som låter vettigt för mig.
Att bo med pappa är helt ok, men jag trodde det skulle vara bättre på något sätt. Jag kan heller inte sätta fingret på varför det inte känns helt perfekt att bo hos pappa. Jag har ju fått en ny familj nu så det borde ju kännas bra. Stenen borde ha flyttats från mitt bröst för att ge mig mer luft... men jag tror inte att jag får mer luft och stenen har inte flyttats från mitt bröst.
Det är fortfarande något som tynger mig och gör att jag stannar här nere. Där det är tryggt och där jag även har min vägg av tusen ton stål.
Jag har tänkt över situationen när jag pratade med psykologen. Det kändes så fejk, det kändes som om jag var med i något bisarrt tv-program om går ut på att få en människa att må så dåligt i hela hennes så hon söker en psykolog som ska hjälpa denna människa tillbaka till det lyckliga livet, men psykologen är i själva verket är en B-skådis från Dalarna. Ett program som någon kanal hade hittat på för ca 20 år sedan och planerat det sedan dess.
Men jag ska ge psykologen en chans till nästa vecka så får jag se hur jag känner att denna människa är som psykolog. Psykologen var för vrigt snäll och så men det kändes fel helt enkelt.
Jag orkar inte vara uppe hos pappa så mycket utan är mest i mitt rum och kommer upp när jag känner för det helt enkelt... Jag tror jag behöver spendera lite tid med honom också. Jag känner mig som bäst när det bara är ag och min pappa. Han är bäst, så är det bara.
Förr så fick man ju alltid lite egentid med honom men nu så har han annan familj att umgås med hela tiden men jag lyckas att få min pappa för mig själv då och då men jag tycker inte att det räcker.
Jag känner fortfarande stenen i bröstet, ensamheten, gråten och deppigheten. Jag trodde den gick bort lite när allt kom ut för jag gick tillbaka till det lilla vanliga men det finns fortfarande kvar och jag är så oerhört skör i detta läge. det minsta lilla och jag bryter ihop. Jag orkar inte vara den tjejen vars fasad är så stark och hållit emot så jävla länge. Tack vare min fasad och min vägg av tusen ton stål som den lilla sköra flickan klarat sig. Med endast några skärsår i armarna det senaste året så har det inte varit något särskilt mer bakom min vägg. Skärsåren var mest till för att jag skulle känna smärtan lite och hade ärren att visa upp. Men jag har aldrig skärt mig i handlederna som är mer "standard" för skärsår utan det har varit på överarm och den smalare delen av armarna. Jag tycker inte det är sån bigdeal om jag skär mig. Det är min kropp och på något sätt så gillar jag ärren som jag får efteråt. De blir som minnen när livet känns lite värre eller bättre. Svårt att förstå kanske men för mig så är det logiskt. Det behöver inte heller vara så jävla logiskt för andra som det kanske är för en själv hela tiden. antingen så förstår man eller så ska man sluta lägga näsan i blöt hela tiden. Allt är inte logiskt, har jag märkt...
När jag var hos psykologen så fick jag fylla i 2 formulär som psykologen sedan skulle räkna ut. Undra jag om jag får godkänt eller om psykologen tycker att jag mår så dåligt så att de sätter in mig på psyksjukhus. Be my guest, säger jag till att få bli insatt på psyket... hellre det än min verklighet...
Sedan så är det en annan grej som jag tycker är jobbig, och det är när mina systrar pressar mig om körkortet. JA; JAG SKA TA DET! MEN KAN JAG FÅ TA DET I MIN EGNA TAKT OCH INTE NÅN JÄVLA RACERBIL FART!? Och hur ska jag kunna träna på körkortet när jag inte har någon ork till att göra något annat än att försöka inte tänka på mamma och situationen för gör jag det så gråter jag igen och jag tyckte att den veckan som jag bara grät räckte gott och väl. Jag har ju för fan nyss börjat kunna sminka mig igen utan att behöva förstöra det genom att gråta! Jag vill inte gå helt osminkad heller för jagn ser helt cancersjuk ut. Jag har förresten nyss börjat ta hand om mig hygieniskt också. Kunde gå en hel vecka utan att jag duschade.
Och att öppna körboken påminner mig om de gångerna när mamma tjatat på mig att sätta mig med boken och göra färdigt alla distanstester. Att jag blev tvingad till att läsa boken och göra testerna är inget bra minne och om mina systrar ska vara på mig så kommer minnena med mamma tillbaka och jag känner att jag vill kunna känna själv att NU vill jag sätta mig med körkortsboken men för att göra det så måste jag kunna må bättre och jag vet inte hur jag mår men jag vet att jag inte är redo för att ta tag i körkortsboken ännu så BACK THE HELL OFF, SISTERS!!
Nu ska jag väl gå upp och ta en macka eller något så att jag inte svälter.
Ciao!
Ja.
Mår jag bättre?
det vet jag inte.
Vet jag hur jag egentligen mår?
Nej.
Jag har flyttat nu från mamma så det känns ju kanske bra. Eller? Jag vet att jag var glad när jag kom därifrån. Jag dansade ju på gatan av glädje över att komma från fängelset... Och jag tyckte det skulle bli skönt att slippa mammas kommentarer m.m. Men hur känner jag för hela situationen, egentligen?
Jag försöker lista ut det men jag har inte kommit på något som låter vettigt för mig.
Att bo med pappa är helt ok, men jag trodde det skulle vara bättre på något sätt. Jag kan heller inte sätta fingret på varför det inte känns helt perfekt att bo hos pappa. Jag har ju fått en ny familj nu så det borde ju kännas bra. Stenen borde ha flyttats från mitt bröst för att ge mig mer luft... men jag tror inte att jag får mer luft och stenen har inte flyttats från mitt bröst.
Det är fortfarande något som tynger mig och gör att jag stannar här nere. Där det är tryggt och där jag även har min vägg av tusen ton stål.
Jag har tänkt över situationen när jag pratade med psykologen. Det kändes så fejk, det kändes som om jag var med i något bisarrt tv-program om går ut på att få en människa att må så dåligt i hela hennes så hon söker en psykolog som ska hjälpa denna människa tillbaka till det lyckliga livet, men psykologen är i själva verket är en B-skådis från Dalarna. Ett program som någon kanal hade hittat på för ca 20 år sedan och planerat det sedan dess.
Men jag ska ge psykologen en chans till nästa vecka så får jag se hur jag känner att denna människa är som psykolog. Psykologen var för vrigt snäll och så men det kändes fel helt enkelt.
Jag orkar inte vara uppe hos pappa så mycket utan är mest i mitt rum och kommer upp när jag känner för det helt enkelt... Jag tror jag behöver spendera lite tid med honom också. Jag känner mig som bäst när det bara är ag och min pappa. Han är bäst, så är det bara.
Förr så fick man ju alltid lite egentid med honom men nu så har han annan familj att umgås med hela tiden men jag lyckas att få min pappa för mig själv då och då men jag tycker inte att det räcker.
Jag känner fortfarande stenen i bröstet, ensamheten, gråten och deppigheten. Jag trodde den gick bort lite när allt kom ut för jag gick tillbaka till det lilla vanliga men det finns fortfarande kvar och jag är så oerhört skör i detta läge. det minsta lilla och jag bryter ihop. Jag orkar inte vara den tjejen vars fasad är så stark och hållit emot så jävla länge. Tack vare min fasad och min vägg av tusen ton stål som den lilla sköra flickan klarat sig. Med endast några skärsår i armarna det senaste året så har det inte varit något särskilt mer bakom min vägg. Skärsåren var mest till för att jag skulle känna smärtan lite och hade ärren att visa upp. Men jag har aldrig skärt mig i handlederna som är mer "standard" för skärsår utan det har varit på överarm och den smalare delen av armarna. Jag tycker inte det är sån bigdeal om jag skär mig. Det är min kropp och på något sätt så gillar jag ärren som jag får efteråt. De blir som minnen när livet känns lite värre eller bättre. Svårt att förstå kanske men för mig så är det logiskt. Det behöver inte heller vara så jävla logiskt för andra som det kanske är för en själv hela tiden. antingen så förstår man eller så ska man sluta lägga näsan i blöt hela tiden. Allt är inte logiskt, har jag märkt...
När jag var hos psykologen så fick jag fylla i 2 formulär som psykologen sedan skulle räkna ut. Undra jag om jag får godkänt eller om psykologen tycker att jag mår så dåligt så att de sätter in mig på psyksjukhus. Be my guest, säger jag till att få bli insatt på psyket... hellre det än min verklighet...
Sedan så är det en annan grej som jag tycker är jobbig, och det är när mina systrar pressar mig om körkortet. JA; JAG SKA TA DET! MEN KAN JAG FÅ TA DET I MIN EGNA TAKT OCH INTE NÅN JÄVLA RACERBIL FART!? Och hur ska jag kunna träna på körkortet när jag inte har någon ork till att göra något annat än att försöka inte tänka på mamma och situationen för gör jag det så gråter jag igen och jag tyckte att den veckan som jag bara grät räckte gott och väl. Jag har ju för fan nyss börjat kunna sminka mig igen utan att behöva förstöra det genom att gråta! Jag vill inte gå helt osminkad heller för jagn ser helt cancersjuk ut. Jag har förresten nyss börjat ta hand om mig hygieniskt också. Kunde gå en hel vecka utan att jag duschade.
Och att öppna körboken påminner mig om de gångerna när mamma tjatat på mig att sätta mig med boken och göra färdigt alla distanstester. Att jag blev tvingad till att läsa boken och göra testerna är inget bra minne och om mina systrar ska vara på mig så kommer minnena med mamma tillbaka och jag känner att jag vill kunna känna själv att NU vill jag sätta mig med körkortsboken men för att göra det så måste jag kunna må bättre och jag vet inte hur jag mår men jag vet att jag inte är redo för att ta tag i körkortsboken ännu så BACK THE HELL OFF, SISTERS!!
Nu ska jag väl gå upp och ta en macka eller något så att jag inte svälter.
Ciao!
