två systrar

Jag känner att jag har snart hoppat tillbaka till ruta ett. Jag tycker inte om spel där man är tvungen att hoppa tillbaka till ruta ett. Känns deprimerande och hopplöst...

Jag tycker att när det ändå gått så många månader då jag repat mig så borde jag må bra vid den här tiden. Men sanningen är den att det gör jag inte. Men med tanke på att jag har inte mått så där jättebra de senaste 3-4 åren så behöver jag tid för att läka och bli helt hel. Och inte "hel" som en ihoplimmad vas där man fortfarande kan se sprickorna. Jag vet att det kommer ta tid, jag har insett det. Men jag har även insett att jag vill göra det min egen väg. Jag har insett att jag måste ta mina egna vägar och inte längre följa andra människor. Vara min egen person. Bryta mig loss. Ta makten över mitt liv.

För att må bättre och tycka om mig själv så måste jag ta makten över mitt liv, fokusera på sådant som gör att jag mår bra. Men först måste jag komma underfund vad det är som får mig att må dåligt för att sedan kunna fokusera på det som är bra. Jag tror det är vägen för mig att gå. Vägen till lycka och glädje. Jag måste även bli bättre på att lyssna på min inre röst, verkligen lyssna på vad jag vill göra med mitt liv och vad jag vill undvika. Jag vet redan nu att jag vill undvika människor som ger dålig energi, nedvärderar andra människor och visar heller ingen respekt eller kan acceptera mina och andra människors val. Sådana människor har jag tillräckligt med erfarenhet av och jag vet att jag klarar mig 1000 gånger bättre utan dem.. Egentligen så är det jag som har varit den person som nedvärderat mig själv mest av alla men det är en följd till den skolmobbning som jag utsattes för. Jag måste även börja behandla mig själv som om jag vore min bästa vän och inte som någon som jag hatar. Det kommer bli svårt att börja tycka om mig själv. För jag tycker inte om mig själv. Och kan inte minnas sist som jag faktiskt gillade mig själv eller var min bästa vän.


Så nu är frågan?

Ska jag ge mig fan på att finna min plats i livet eller ska jag fortsätta att åka denna berg och dal bana som jag varit på de senaste månaderna? Ena stunden går det uppåt och andra stunden käpprakt ner till helvete.




Vi går mot en ljusare årstid, kanske ska jag ta tillfället i akt och gå mot ett ljusare liv tillsammans med årstiden. Känns på något sätt enklare att börja må bra ju mer det blir ljusare ute... Jag tycker åtminstone inte det känns värt att försöka må bättre när det är kallt och grått ute, jag förlorar orken att kämpa då. Är nästan som om jag vill gömma mig under täcket och vänta på det gröna och ljuset som faktiskt är här nu så jag ska göra det jag kan för att må bättre. Börja må bättre genom att gå min egna lilla väg.


//Syster 2

                  

Jag ser tussilagon komma upp på vägkanterna, fjärilar komma förbi med vacklande vingtag och kanadagässen har samlats på badplatsen på andra sidan, detta gör mig påmind att våren kommer med en rasande fart. Snart kommer det blir allt grönare, ljusare och allt får liv igen efter en långoch hård vinter.


I början av maj månad så ska jag på släktkalas hos mormor och morfar. Jag vill ju dit för att träffa mormor och morfar och några av släkten men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är trött på att låtsas vara glad, för det är jag inte. Långt ifrån. Men jag vill heller inte berätta för människor, som inte har egentligen något med mitt liv att göra, hur jag mår och hur dessa månader har varit. Eller hur de senaste åren har varit för den delen.. Det har inte de någonting med att göra. Så jag sitter varje dag nu och funderar över hur jag ska göra.. Om jag ska hålla min vägg uppe och hålla upp min fasad för släkten eller om jag ska helt enkelt säga att det är ok men inget mer än så. Och så får jag väl hoppas på att det inte kommer några följfrågor angående mitt mående. Jag får fundera på hur jag ska göra.
En sak till som oroar mig är körkortet. Alla i släkten vet att jag inte tagit körkortet än, fastän det är över ett helt jävla år sedan... Var nära körkortet i oktober men blev ju deprimerad och sånt så det stannade ju upp helt och hållet. Hur fan ska jag kunna förkara det för dem? Får smått panik när jag tänker på det men det får gå. Jag får väl ta den smällen... 

Skulle skriva mer men det är snart dags för mat här HEMMA. Blir grillat idag.

Kanske skriver senare när datorn är ledig...

Ibland undrar jag vart i helvete jag hamnat egentligen, folk är fan inte riktigt kloka.... men som det sägs nedanför...


Bara le och låtsas som inget vore fel.





//Syster 2