Detta är inte mitt hem
Jag kom hem i fredags, på midsommarafton. Jag hade ångest över att åka hem eftersom jag inte visste hur det skulle vara, eller hur det skulle gå. Jag visste att hemma fanns det personer som tar all min energi, men det är inte den enda orsaken till min ångest.
Detta är inte mitt hem.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker det högt. Fast även om jag tänker det i mitt huvud så gör det ont. Jag vill så gärna att det ska vara mitt hem. Att det är här jag hör hemma. Jag vill känna mig som hemma här. Hos pappa. Men jag kan inte gå och lura mig själv. Det lönar ingenting till att försöka lura sig själv.
I slutändan vet man ändå sanningen hur mycket man än vill dölja och glömma bort det.
Det är inte mitt hem längre.
När jag först flyttade hit så kändes det som mitt hem. Men det kan ha varit bara för att jag flyttade till något bättre. Jag slapp mamma. Jag kände mig friare. Friare än jag någonsin varit.
Månaderna har gått och jag har tagit mig en bra bit upp från botten. Men jag har fortfarande perioder som är riktigt jobbiga, deprimerande och mörka. Jag isolerar mig själv från omvärlden, stannar hela dagar inne i mitt rum och det sista jag vill är att umgås med andra människor. De enda människorna som jag faktiskt vill träffa just i dessa perioder är farmor och farfar. De enda människorna som kan få mig att le utan att det känns tvingat.
Jag var hos min socialhandläggare idag och pratade om just detta att jag inte trivs hemma. Hon frågade om jag hade sagt något om detta till pappa.
Men hur säger man en sådan sak? Hur säger man till ens pappa att man inte trivs där längre? Att bo där får en att bli deprimerad? Hur säger man en sådan sak?
Socialhandläggaren sa att det är klart att det är sånt man kanske inte berättar för ens förälder men att de har rätt att veta hur deras barn mår. Men jag kan inte prata med pappa om det. Jag vet inte hur. jag vill heller inte att det ska föras vidare till någon annan. För om jag säger det till någon annan så vill jag ju att det stannar mellan mig och personen i fråga. Det finns bara en person som jag litar på i det fallet och det är min syster. Även om hon säger det till sin sambo men det är okej, för jag litar på dem båda två och jag förstår att en sådan sak är inget man vill eller kan hålla för just sig själv.
Socialhandläggaren frågade också om jag någonsin blivit tillfrågad av läkare att ta anti-depressiva medel men jag vill inte äta sådana mediciner. Jag är rädd för vad som kan hända med mig om jag väl börjar äta anti-depressiva medel. Jag är inte emot det, jag är bara rädd för vad som kan hända. Att jag kanske blir beroende av dem och kan inte sluta... Även om det kanske får en att må bättre så är jag rädd. Även om jag så gärna skulle vilja må bra. Eller iallafall bättre.
Känner just nu att jag verkligen inte mår alls bra. Känner mig deprimerad, hopplös och alldeles värdelöst. Jag dämpar gråten, stänger min dörr, sätter mig ner på golvet och kväver gråten så att den knappt hörs. Jag vill inte att pappa eller någon annan här hemma ska få reda på det. Jag vet inte hur jag ska förklara det för pappa. Förklara varför jag gråter. Det är alldeles för smärtsamt och jag klarar det inte. Jag gör inte det.
Jag vet att detta bara är en mörk period i mitt liv. De kommer ganska ofta och varar som längst 2-3 veckor nu för tiden. Förr kunde de vara flera månader långa men de har förkortats, tack och lov. Jag tror inte jag skulle överlevt om de fortfarande varade så länge. De kommer när jag är hemma. Jag vet hur jag ska må lite bättre. Genom att gå ut och gå. Men det är svårt när knappt benen bär och det enda jag känner för är att begrava mig i smärtan och stanna inne i mitt rum hela dagarna. Vilket som jag har gjort sedan jag kom hem i fredags. Jag har bara gått upp till övervåningen för att äta frukost, middag och möjligtvis för att sitta en liten stund vid den stora datorn... Jag har heller ingen energi. Jag är svag, har huvudvärk ganska ofta och är på det humöret som gör att jag vill flippa fingret till resten av världen och skrika "DRA ÅT HELVETE"...
Jag var nära på att börja gråta vid matbordet igår. Jag vet inte vad som hände. Jag fick titta ner mot tallriken och undvika ögonkontakt med pappa. För även om jag inte säger något så kan han se att något är fel genom att se in i mina ögonen. Men jag tror inte han märkte något. Han sa iallafall ingenting, fast å andra sidan så sa han ingenting då i oktober, november eller december när det faktiskt var som värst.
Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag vill höra hemma här men jag kan inte ljuga för mig själv. Jag hör inte hemma här. Detta är inte mitt hem, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.
//syster2
Detta är inte mitt hem.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker det högt. Fast även om jag tänker det i mitt huvud så gör det ont. Jag vill så gärna att det ska vara mitt hem. Att det är här jag hör hemma. Jag vill känna mig som hemma här. Hos pappa. Men jag kan inte gå och lura mig själv. Det lönar ingenting till att försöka lura sig själv.
I slutändan vet man ändå sanningen hur mycket man än vill dölja och glömma bort det.
Det är inte mitt hem längre.
När jag först flyttade hit så kändes det som mitt hem. Men det kan ha varit bara för att jag flyttade till något bättre. Jag slapp mamma. Jag kände mig friare. Friare än jag någonsin varit.
Månaderna har gått och jag har tagit mig en bra bit upp från botten. Men jag har fortfarande perioder som är riktigt jobbiga, deprimerande och mörka. Jag isolerar mig själv från omvärlden, stannar hela dagar inne i mitt rum och det sista jag vill är att umgås med andra människor. De enda människorna som jag faktiskt vill träffa just i dessa perioder är farmor och farfar. De enda människorna som kan få mig att le utan att det känns tvingat.
Jag var hos min socialhandläggare idag och pratade om just detta att jag inte trivs hemma. Hon frågade om jag hade sagt något om detta till pappa.
Men hur säger man en sådan sak? Hur säger man till ens pappa att man inte trivs där längre? Att bo där får en att bli deprimerad? Hur säger man en sådan sak?
Socialhandläggaren sa att det är klart att det är sånt man kanske inte berättar för ens förälder men att de har rätt att veta hur deras barn mår. Men jag kan inte prata med pappa om det. Jag vet inte hur. jag vill heller inte att det ska föras vidare till någon annan. För om jag säger det till någon annan så vill jag ju att det stannar mellan mig och personen i fråga. Det finns bara en person som jag litar på i det fallet och det är min syster. Även om hon säger det till sin sambo men det är okej, för jag litar på dem båda två och jag förstår att en sådan sak är inget man vill eller kan hålla för just sig själv.
Socialhandläggaren frågade också om jag någonsin blivit tillfrågad av läkare att ta anti-depressiva medel men jag vill inte äta sådana mediciner. Jag är rädd för vad som kan hända med mig om jag väl börjar äta anti-depressiva medel. Jag är inte emot det, jag är bara rädd för vad som kan hända. Att jag kanske blir beroende av dem och kan inte sluta... Även om det kanske får en att må bättre så är jag rädd. Även om jag så gärna skulle vilja må bra. Eller iallafall bättre.
Känner just nu att jag verkligen inte mår alls bra. Känner mig deprimerad, hopplös och alldeles värdelöst. Jag dämpar gråten, stänger min dörr, sätter mig ner på golvet och kväver gråten så att den knappt hörs. Jag vill inte att pappa eller någon annan här hemma ska få reda på det. Jag vet inte hur jag ska förklara det för pappa. Förklara varför jag gråter. Det är alldeles för smärtsamt och jag klarar det inte. Jag gör inte det.
Jag vet att detta bara är en mörk period i mitt liv. De kommer ganska ofta och varar som längst 2-3 veckor nu för tiden. Förr kunde de vara flera månader långa men de har förkortats, tack och lov. Jag tror inte jag skulle överlevt om de fortfarande varade så länge. De kommer när jag är hemma. Jag vet hur jag ska må lite bättre. Genom att gå ut och gå. Men det är svårt när knappt benen bär och det enda jag känner för är att begrava mig i smärtan och stanna inne i mitt rum hela dagarna. Vilket som jag har gjort sedan jag kom hem i fredags. Jag har bara gått upp till övervåningen för att äta frukost, middag och möjligtvis för att sitta en liten stund vid den stora datorn... Jag har heller ingen energi. Jag är svag, har huvudvärk ganska ofta och är på det humöret som gör att jag vill flippa fingret till resten av världen och skrika "DRA ÅT HELVETE"...
Jag var nära på att börja gråta vid matbordet igår. Jag vet inte vad som hände. Jag fick titta ner mot tallriken och undvika ögonkontakt med pappa. För även om jag inte säger något så kan han se att något är fel genom att se in i mina ögonen. Men jag tror inte han märkte något. Han sa iallafall ingenting, fast å andra sidan så sa han ingenting då i oktober, november eller december när det faktiskt var som värst.
Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag vill höra hemma här men jag kan inte ljuga för mig själv. Jag hör inte hemma här. Detta är inte mitt hem, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.
//syster2
Tillbaka?
Nu har jag varit frånvarande ganska länge. Syster 1 här, nu mera gravida syster1:)
Det känns helt underbart! Förutom kanske just idag..
Kanske för att det var första gången på väldigt länge någon frågade om JAG mådde bra. Inte min kropp, inte mitt älskade barn, utan hur jag mår.
Detta slog mig lite senare att jag inte frågat mig själv den frågan på väldigt länge. Det har nu resulterat i att jag sitter här och skriver av mig lite, för att kunna gråta en skvätt. Låter helt sjukt, men jag måste gråta. Kommer lättare när jag får skriva av mig lite samtidigt.
Det är inget som är fel, men jag oroar mig för framtiden, för vårat barn, för arbete, familj, vänner, boende. Okej, jag hade verkligen inte insett hur mycket jag tänker egentligen. Jag är helt slut. Trött i kropp och själ.
Just därför känns det så bra att kunna dela sina innersta känslor utan att någon dömmer.
Har just nu ont i magen och har en helvetisk halsbränna. Lyssnar på Adele, skön musik att ha rullande i bakgrunden.
Jag behöver komma bort, jag behöver bo där jag trivs. Eller iaf där jag inte blir påhoppad så fort som man visar näsan utanför dörren. Önskar med hela mitt hjärta att Tobias får fast på jobbet snart så att vi kan ta lån och köpa hus. Vårat hus, med egen tomt, egen parkering, där man kan be den som kommer och stör att dra åt helvete utan att få dåligt samvete!! Just nu skulle jag behöva ta mig en lång springtur i regnet. Problemet är att jag inte längre orkar springa och så regnar det inte.. i-landsproblem...
Jag har tak över huvudet och mat i köket, rent vatten, rena kläder, en hund och man som älskar mig. Familj och vänner jag älskar, jobb som jag verkligen trivs med, underbara kollegor. Jag är lyckligt lottad men det är väl kanske därför som våran j*vla granne går mig så fruktansvärt på nerverna.
JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD!
Jag har slutat gråta nu.. Jag är fortfarande helt slut, men vad gör det? Livet går vidare, och så måste även jag:)
Lämnar datorn, höjer volymen och tar mig och magen till köket för att förbereda middag till mig och min största kärlek!
Tack för att du finns!!
Syster 1 <3
Det känns helt underbart! Förutom kanske just idag..
Kanske för att det var första gången på väldigt länge någon frågade om JAG mådde bra. Inte min kropp, inte mitt älskade barn, utan hur jag mår.
Detta slog mig lite senare att jag inte frågat mig själv den frågan på väldigt länge. Det har nu resulterat i att jag sitter här och skriver av mig lite, för att kunna gråta en skvätt. Låter helt sjukt, men jag måste gråta. Kommer lättare när jag får skriva av mig lite samtidigt.
Det är inget som är fel, men jag oroar mig för framtiden, för vårat barn, för arbete, familj, vänner, boende. Okej, jag hade verkligen inte insett hur mycket jag tänker egentligen. Jag är helt slut. Trött i kropp och själ.
Just därför känns det så bra att kunna dela sina innersta känslor utan att någon dömmer.
Har just nu ont i magen och har en helvetisk halsbränna. Lyssnar på Adele, skön musik att ha rullande i bakgrunden.
Jag behöver komma bort, jag behöver bo där jag trivs. Eller iaf där jag inte blir påhoppad så fort som man visar näsan utanför dörren. Önskar med hela mitt hjärta att Tobias får fast på jobbet snart så att vi kan ta lån och köpa hus. Vårat hus, med egen tomt, egen parkering, där man kan be den som kommer och stör att dra åt helvete utan att få dåligt samvete!! Just nu skulle jag behöva ta mig en lång springtur i regnet. Problemet är att jag inte längre orkar springa och så regnar det inte.. i-landsproblem...
Jag har tak över huvudet och mat i köket, rent vatten, rena kläder, en hund och man som älskar mig. Familj och vänner jag älskar, jobb som jag verkligen trivs med, underbara kollegor. Jag är lyckligt lottad men det är väl kanske därför som våran j*vla granne går mig så fruktansvärt på nerverna.
JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD!
Jag har slutat gråta nu.. Jag är fortfarande helt slut, men vad gör det? Livet går vidare, och så måste även jag:)
Lämnar datorn, höjer volymen och tar mig och magen till köket för att förbereda middag till mig och min största kärlek!
Tack för att du finns!!
Syster 1 <3
