Ta tjuren vid hornen
Har inte skrivit på ett tag. Har tagit tiden till att läka det som gjort ont. Det har nu gått 5 månader sedan jag packade väskan för att åka till min syster över en helg. Men jag kom inte "hem" den söndagen.
Efter det så fylldes vardagen med ångest, tårar och panikattacker. Psykologsamtal som faktiskt hjälpte mig ortroligt mycket även om jag inte träffade sykologen speciellt länge. Men jag hade alltid psykologens ord med mig, jag har dem fortfarande med mig. Vart än jag går så har jag alltid med mig orden. Jag kommer aldrig glömma bort dem.
Jag har inte haft mamma i tankarna på flera veckor. Det kanske är elakt att säga men det känns som om hon inte finns längre, och jag är ok med det. Att hon inte finns i mitt liv längre gör mig ingenting. Men jag vet att det inte är rättvist att göra så mot mamma men jag behövde verkligen denna semester som jag har fått nu och den läkande tiden jag fått. Men jag är inte hel än. Det är fortfarande tankar och något som säger att jag skulle behöva ett helt år på mig innan jag möter mammas blickar igen. Men samtidigt så skulle det vara bra att få det överstökat och bara ta tjuren vid hornen och möta mammas blickar.
I december tyckte mina systrar att jag skulle träffa mamma. Men det var alldeles för tidigt för att träffa henne. Runt nyår skrev mamma att hon ville äta lunch någongång under januari med mig men att hon var väldigt upptagen. I januari kände ja mig inte redo.
Nästa vecka kommer min syster hit och då vill hon boka in en fika med mig och mamma så vi kan träffas och prata. Jag tror det kan gå bra. Jag tror jag är redo för det. Jag tror att jag är det. Men jag vet hur mamma är. Men nu när hon vet lite vad som pågått så kanske hon kan bete sig lite mänskligt och kanske kan visa lite mer mänskliga känslor. Men kommer hon med den minsta spydiga kommentar så reser jag mig upp och går därifrån. Jag tänker inte ta mammas skit en sekund mer så kommer hon med elaka kommentarer eller är spydig i det minsta lilla så är jag klar. Då har jag fått nog av henne. Då klipper jag navelsträngen till henne och alla kontakter som jag möjligtvis kan ha med henne. Jag funderar även på om jag skulle byta efternamn då. Jag vill inte ha någon alls koppling till mamma.
Jag har tänkt på det flera gånger under dessa månader att jag hellre skulle vilja ha min pappas efternamn än mammas. Jag tycker inte ens om mammas efternamn. Och jag kopplar det till så mycket saker och händelser i mitt liv så jag vill inte kopplas med det längre när jag väl gått vidare....
Jag få väl se hur det blir nästa vecka med mötet med min syster och mamma. Jag får tänka om och om igen i huvudet på orden som psykologen sa till mig, under mötet med mamma. Med de orden känner jag mig starkare och kan nog klara av att ha tjuren vid hornen.
// Syster 2
