Deprimerad
Är tillbaka till det ställe som är mitt hem. Har varit hos min barndomskompis och bästa vän i ca 2 veckor. Pratat av mig lite iallafall. Jag trodde det skulle bli skönt att komma hem, men så fel jag hade...
Av någon anledning så kan jag inte sluta gråta och känna mig så hopplös. Grät hela dagen igår, höll mig nere i mitt rum i stort sett hela dagen igår och bara grät, ingen i hushållet märkte att jag var hemma förrän pappa skulle ner i källaren, ca 1 timme efter att de ätit middag.
Försökte få mig på andra tankar, försökte se på Raising Hope, som var en rolig serie men på något sätt så kan jag inte skratta. Och när jag väl gör det så känns det påtvingat. Jag vet att jag borde prata med pappa om detta men jag vet inte anledningen till varför jag bara gråter. Det känns bara dumt att prata med honom när jag inte vet vad som riktigt är problemet. Sedan vet jag inte riktigt om han skulle lyssna. Lyssnar kanske han gör, men jag tror inte han vet hur han ska handskas med det jag säger. Så det är lika bra att hålla tyst och skriva av mig istället.
**bild hämtad från Google**
Det är så jag känner just nu. Jag förstår inte varför det ska komma när jag är hemma här. Jag vill inte känna mig hopplös, värdelös, deprimerad och misslyckad. Jag försöker att inte tänka på att jag mår dåligt men det är alltid någonting som för mig tillbaka dit. Det kanske inte är lätt för människor som aldrig känt sig hopplösa, värdelösa, deprimerade och misslyckade, att förstå hur jag mår. Jag förväntar mig inte att de ska förstå det heller... Men visst vore det bra om någon förstod? Ingen som bara säger "ryck upp dig nu", "så farligt är det inte", eller bara går från ett ämne till ett annat utan som faktiskt ser, förstår och någon som man kan prata med utan att bli klassad som en människa som bara tycker synd om sig själv och ses som en förlorare. Har bara 2 stycken sådana människor som ser, förstår och som det går att prata med.
Jag var inte bara hemma igår utan drog till farmor och farfar där min andra syster och hennes man var. Jag ville ändå säga hej och sedan hej då.... De skulle åka runt 10:00 så jag gick upp 09:07 och var där 09:27. Jag ville dit men sedan ville jag bara hem igen. Gråten var svår att hålla borta men jag lyckades hålla tårarna inne och påtvinga några skratt och leenden. Men till slut så orkade jag inte vara kvar. Farmor ville att jag skulle stanna och äta lunch med dem men jag orkade inte så jag tackade nej. Jag tror hon blev lite sur men jag får försöka att förklara för henne. Jag vet inte om jag orkar dit idag. Tårarna håller sig i närheten och jag känner mig inte på humör för fejkade skratt och leenden idag.
//Syster 2
Av någon anledning så kan jag inte sluta gråta och känna mig så hopplös. Grät hela dagen igår, höll mig nere i mitt rum i stort sett hela dagen igår och bara grät, ingen i hushållet märkte att jag var hemma förrän pappa skulle ner i källaren, ca 1 timme efter att de ätit middag.
Försökte få mig på andra tankar, försökte se på Raising Hope, som var en rolig serie men på något sätt så kan jag inte skratta. Och när jag väl gör det så känns det påtvingat. Jag vet att jag borde prata med pappa om detta men jag vet inte anledningen till varför jag bara gråter. Det känns bara dumt att prata med honom när jag inte vet vad som riktigt är problemet. Sedan vet jag inte riktigt om han skulle lyssna. Lyssnar kanske han gör, men jag tror inte han vet hur han ska handskas med det jag säger. Så det är lika bra att hålla tyst och skriva av mig istället.
**bild hämtad från Google**Det är så jag känner just nu. Jag förstår inte varför det ska komma när jag är hemma här. Jag vill inte känna mig hopplös, värdelös, deprimerad och misslyckad. Jag försöker att inte tänka på att jag mår dåligt men det är alltid någonting som för mig tillbaka dit. Det kanske inte är lätt för människor som aldrig känt sig hopplösa, värdelösa, deprimerade och misslyckade, att förstå hur jag mår. Jag förväntar mig inte att de ska förstå det heller... Men visst vore det bra om någon förstod? Ingen som bara säger "ryck upp dig nu", "så farligt är det inte", eller bara går från ett ämne till ett annat utan som faktiskt ser, förstår och någon som man kan prata med utan att bli klassad som en människa som bara tycker synd om sig själv och ses som en förlorare. Har bara 2 stycken sådana människor som ser, förstår och som det går att prata med.
Jag var inte bara hemma igår utan drog till farmor och farfar där min andra syster och hennes man var. Jag ville ändå säga hej och sedan hej då.... De skulle åka runt 10:00 så jag gick upp 09:07 och var där 09:27. Jag ville dit men sedan ville jag bara hem igen. Gråten var svår att hålla borta men jag lyckades hålla tårarna inne och påtvinga några skratt och leenden. Men till slut så orkade jag inte vara kvar. Farmor ville att jag skulle stanna och äta lunch med dem men jag orkade inte så jag tackade nej. Jag tror hon blev lite sur men jag får försöka att förklara för henne. Jag vet inte om jag orkar dit idag. Tårarna håller sig i närheten och jag känner mig inte på humör för fejkade skratt och leenden idag.
//Syster 2
Ingen rubrik
So it comes down to this.
Dreams burned into the dust
Joys swept under the rug
Trembling beneath the smile,
tears trying to hold back tears
Like getting lost on a rainy road,
without a home. Without a friend.
All my sunny days are gone
All my lonely nights are long
I have friends but none that see
The chains are gone, but am i free?
