Nytt år, nya möjligheter?
Mer än halva januari har gått, eller rättare sagt flugit förbi i raketfart. Jag har absolut ingen som helst aning om hur dagarna kan gå så himla fort. Förra året gick snabbt, fast ändå inte. Men jag är glad att jag lämnat ytterligare ett år bakom mig och blickar framåt till framtiden och vad den närmsta tiden har att erbjuda för upplevelser och äventyr. Tänkte förra året att 2012 blir året då jag har pengar till att resa utomlands men det verkar vara ett löfte som jag inte kommer hålla. Har inte sparat ett enda öre till nån resa. Tänkte även att detta år så ska jag vara sparsam med pengarna. Inte spendera så mycket på strunt men det har ju redan börjat i en katastrof. Jag har egentligen inte så mycket utgifter, Allt som allt så är det väl ca 1200 kr som jag har i utgifter om jag struntar i att unna mig nya kläder. Men så åker jag iväg till min kompis och där går det åt pengar, så när jag kommer hem igen så ekar det i plånboken. Har varit så varje gång och jag MÅSTE verkligen bli bättre på att INTE spendera pengarna. En grej som jag SKA göra i år är att gå ner i vikt! Försökte ju i början av 2011 med att tappa några kilon, det gick bra, gick ner ca 12-13 kg... Tills jag tappa fokus och kom in i den gamla vanliga vanan igen och har nu gått upp dessa tappade 12 kilona igen...
Så ja... Gav inget nyårslöfte för det vet jag att jag aldrig kan hålla men jag har lovat mig själv, jag har till och med ett skriftligt kontrakt med mig själv att jag SKA skärpa mig genom att spendera mindre/inga pengar på sånt jag inte behöver samt spendera mycket mer pengar på sådant som faktiskt kan hjälpa mig med att gå ner i vikt... IGEN! För det jobbigaste med att jag har så många fler kilon än nödvändigt är att ryggen tar stryk av det. Min rygg värker dagligen och för att inte tala om hur mina knän mår som måste bära all denna vikt... Inte det minsta hälsosamt!
Något som jag satt sikte på detta år är lägenhet, arbetsprövning(något jobb på direkten funkar inte för mig så arbetsprövning är en väldigt bra början för mig) samt spendera mer tid med min syster, ni vet hon som också skriver lite då och då på denna blogg men som har fullt upp med sin fina son(helt förstårligt btw) :) Jag måste spendera mer tid med henne och min systerson för det var ju lääääääääääääääääänge sedan det bara var hon och jag som umgicks och de stunderna är något jag verkligen vill ha tillbaka. + att min systerson är så söt... när han inte spyr på mig men det hör väl till dessa där små bajsmaskinerna! :)
Tänkte skriva massa mer men min rygg dödar mig snart om jag inte tar å lägger mig ner ett tag innan det blir 1 timmes promenad ute i solskenet!
Ha det bra!
//syster 2
Säger mycket
"Sometimes people put up walls,
not to keep others out, but to see
who cares enough to break them
down."
//Syster 2
Namnbyte
Min farmor har koll. Hon kollade i sin kalender och den 30 oktober 2010 hade hon skrivit upp när jag flyttade. Nästa söndag är den precis 1 år sedan jag flyttade HEM. Och räknar jag efter så var det den 17 oktober 2010 som allt hände.
Den 17 oktober 2010 var dagen då jag föll samman. Väggen föll och allt kom ut. Den 15 oktober 2010 hade jag mött upp mamma och hon hade hånat mig, klagat och kommit med nedvärderande saker. Hon skrattade hånfullt när hon pekade på en tjej och sa att det var min exakta kopia. En väldigt storväxt (till bredden) tjej med glasögon. det var tydligen min exakta kopia, enligt mamma. Det enda som skilde oss åt var längden på håret, sa hon. Vi kramades "hej då" och jag kände att jag ville ta mitt liv. Efteråt gick jag med gråten i halsen till tågstationen för att invänta tåget som skulle ta mig till min äldsta syster.
Jag höll fasaden i två dagar, men sen brast det. Under frukosten gick det inte att hålla tårarna tillbaka så ag skyndade mig upp till gästrummet där jag satte mig i sängen och grät. Min syster kom efter ett tag upp. Och på så sätt så kom det ut. Folk fick reda på det. Reda på mer. Jag minns inte riktigt vad som hände sen men jag kommer ihåg att jag stannade kvar hos min syster i ett par extra dagar och sedan åkte vi till pappa där jag fick stanna. Jag kan säga att jag gick nästan som på autopilot innan allt hände. Tog till mig, höll med, sa inte emot. Varje gång mamma ringde fick jag panikattacker. Ångest och tårarna bara föll okontrollerat. 30 oktober var jag med min andra syster till mammas lägenhet och packade alla mina saker. Mamma var inte hemma i början så jag skyndade mig och slängde i varenda grej som jag ägde i flyttlådorna. Pappa kom senare med släpvagnen, det var ungefär då som mamma kom hem. Hon verkade kall. Likgiltig. Hon frågade om det var någonting som hon hade gjort. Nej, sa jag. Det var en lögn. Jag hade egentligen lust att bara skrika på henne men jag gjorde inte det. Jag var inte den personen då. Men gissa hur många gånger jag har tänkt på det att det var det som jag skulle ha gjort istället för att ha ljugit. Det tillhör det förflutna nu. Vi packade i alla saker. Sedan fick mamma en kort kram sen gick vi. Innan vi stängde dörren så hörde jag hur mamma grät. Men jag brydde mig inte. Så många gånger som den där människan fått mig att gråta så var hon inte värd att trösta. Jag tog några glada steg utanför innan jag kramade min syster som just då kunde jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna. Hon kan fortfanade jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna men just då var hon det allra bästa av allt det bästa.
I bilen spelades Vampire Weekend - "White Sky", som jag älskar och förknippar med min frihet. Jag blir alltid lika glad när jag hör den låten. Jag spelar den inte ofta. Jag vill att den alltid ska betyda FRIHET för mig, vilken den inte kommer göra om jag spelar den för mycket. Jag älskar den låten. Jag älskade det ögonblicken som var då i bilen när jag faktiskt var FRI och var på väg till mitt nya hem.
Väl hemma så väntade läkarbesök och bokning med psykolog. Det har inte varit helt enkelt. Men det har ändå gått ganska ok. Jag tycker det iallafall. Och det är mitt liv det handlar om och det är bara jag som kan riktigt säga hur jag mår. Jag mår bra av att inte ha någon kontakt med mamma. Det är enklare så faktiskt.
Och jag har nyligen börjat inse att mitt liv är värt att leva. Jag har all rätt i världen till att leva mitt liv fullständigt och tills jag dör. Och skam vore det väl om jag skulle dö olycklig. Jag vill uppleva hur livet verkligen är när allt är toppen. När man känner sig som att man nästan flyger omkring bland molnen. Jag har aldrig upplevt det och jag vill så gärna göra det. Jag vill uppleva saker. Uppleva saker som jag aldrig tidigare vågat göra. Min födelsedagspresent från min familj var att hoppa fallskärm. Det ska jag göra nästa år, på sommaren. Jag har kollat på videor när folk hoppar och det verkar så häftigt men jag ska vara ärlig att det är lite läskigt. Men jag måste våga! Jag måste våga ta chanser! Att chansa i livet är nog det som gör att man faktiskt lever livet!
Nu kommer jag till anledningen till rubriken. Jag vill byta efternamn. Jag trivs inte med det efternamnet jag har och vill mer än gärna ta min pappas efternamn. Jag vill inte ha min mammas efternamn och efter allt som hänt så vill jag frigöra mitt namn också. Jag är inget "R", jag är ett "E". Föddes till det och kommer alltid att vara det så jag kommer byta efternamn inom en snar framtid. Så är det med den saken
//syster 2
1 år är inte tillräckligt
Det är väl ändå mitt liv? Mitt liv som Jag ska ta hand om och vårda så gott jag kan. Jag tog mig från mamma till slut. Hade jag inte kommit därifrån så hade jag inte varit vid liv idag. Jag hade tagit livet av mig. Jag var nära flera gånger. Men jag tog mig därifrån. Jag överlevde den biten. Jag har ännu inte överlevt delen då jag ska börja må bättre och kunna gå vidare. Jag mår bättre. Det gör jag men det är långt ifrån bra. Att mamma nu har mitt nummer, känns fortfarande inte bra. Men jag har försökt att lugna ner mig och att inte tänka på det. För tänker jag på det så får jag ångest. Ångest för att det kanske kommer kännas som att jag blir tvingad till att svara när hon ringer eller svara på hennes sms när hon skriver. Det sitter fortfarande kvar. förr när jag bodde med henne så ringde hon väldigt ofta när jag var hos kompisar och om jag inte svarade första gången så var hon jättesur andra gången som hon ringde och jag svarade. Det sitter i. Känslan. det är något som man inte bara kan svepa under mattan och aldrig inse att det påverkat mig. För det har det. Jag vill inte ha någonting med mamma att göra. Hon är en främling för mig. Jag vill verkligen inte ha någonting med henne att göra. Mitt liv har blivit så mycket bättre utan henne. Jag har börjat kunna ta för mig av livet och det som livet har att erbjuda. Mitt självförtroende och självkänsla har förändrats till det bättre. Det är ganka sjukt att faktiskt säga det men utan mamma så har jag kunat börja leva. Jag lever mer och mer för varje dag, trots alla dessa mörka perioder i mitt liv.
Min andra syster sa förut att "det har ju faktiskt gått ett helt år..."... Och ja det har gått över ett år sedan jag flyttade men är det bara det här året som varit som räknas? Ska jag inte få ta igen alla de där 4 åren som jag spenderade genom att nästan ta livet av mig genom att skära mig i smyg och aldrig ta för mig av livet. det är inte att bara ta sig från en annan plats till en annan utan att man har mellanlandningar. Det måste få ta sig tid och det tar tid för mig.
Låt det ta tid för MIG!!
Är så trött att jag inte orkar skriva längre.
//Syster 2
Min andra syster sa förut att "det har ju faktiskt gått ett helt år..."... Och ja det har gått över ett år sedan jag flyttade men är det bara det här året som varit som räknas? Ska jag inte få ta igen alla de där 4 åren som jag spenderade genom att nästan ta livet av mig genom att skära mig i smyg och aldrig ta för mig av livet. det är inte att bara ta sig från en annan plats till en annan utan att man har mellanlandningar. Det måste få ta sig tid och det tar tid för mig.
Låt det ta tid för MIG!!
Är så trött att jag inte orkar skriva längre.
//Syster 2
Fundering
Jag funderar på en del saker.
Jag har perioder då jag är helt ok, nästan till frisk, faktiskt. Sover, äter som man vantligtvis ska, går ut med vovven några gånger om dagen och åker iväg till farmor och farfar. Det är de dagarna då jag är ok. Sen är det de dagar då jag är deprimerad. Riktigt deprimerad. Under dessa perioder så vill jag bara dö. Jag vill helt ärligt inte finnas då. Går och lägger mig tidigt på kvällen och vaknar sent på dagen eller ibland tvärt om. Jag går och lägger mig runt 03:30 och vaknar igen runt 09:00. Äter nästan inte alls, har ingen aptit. Och så finns det de perioder då jag är pigg. sover mycket mindre, äter kanske lite för mycket, och är ute mycket, till och med pratar ibland med människor som jag vanligtvis kanske inte skulle prata med. De perioderna är jag mest överaktiv, då tänker jag inte på det förflutna. Det är som bortblåst samtidigt som det är då som jag kan sitta i timmar och bara skriva i mina anteckningsblock.
Jag har oftast ingen kontroll över mina känslor eller tankar. det bara sker saker som gör att jag gör drastiska saker och sen får ångest över det och vill gå under jorden och aldrig mer finnas mer.
Efter att jag tänkte efter på hur mina perioder är så har jag kommer fram till att jag borde besöka vårdcentralen så de får kolla upp min hälsa. Jag tror nämnligen att jag har blivit bipolär. Jag tror det kallas för det iallafall. Jag känner igen mig i symtomen för bipolär sjukdom eller vad det nu än heter.
Jag vill gå till en läkare bara för att få veta om det är depression eller om jag möjligtvis kan ha utvecklat denna bipolära sjukdom.
Better safe, than sorry.
//Syster 2
ingen rubrik
Jag önskar att det fanns någon av de högre makterna som hade gjort en beskrivning. En beskrivning på hur jag ska få ihop alla de trasiga bitarna av mig själv.
Jag känner inte igen mig själv. Och bara det, att inte veta vem jag är längre är utmattande. Jag ser mig i spegeln varje dag och frågar mig själv, VEM är du? Jag ser bara resterna av en människa som forsöker pussla ihop sig själv igen, med en trasig själ. Utan att veta hur man ska göra.
Just därför skulle det vara bra med en beskrivning, en handlingsbok på vad nästa steg ska vara. För jag har ingen aning. Jag har kört fast. Står och stampar på ett och samma ställe.
Jag känner inte igen mig själv. Och bara det, att inte veta vem jag är längre är utmattande. Jag ser mig i spegeln varje dag och frågar mig själv, VEM är du? Jag ser bara resterna av en människa som forsöker pussla ihop sig själv igen, med en trasig själ. Utan att veta hur man ska göra.
Just därför skulle det vara bra med en beskrivning, en handlingsbok på vad nästa steg ska vara. För jag har ingen aning. Jag har kört fast. Står och stampar på ett och samma ställe.
Jag är här, men ändå inte
I survived!
Skakade som ett löv, stammade, skrattade nervöst och mitt hjärta gick snabbare än ett x2000tåg(när det går som det ska) men jag klarade av det! Jag klarade av att vistas i samma rum som mamma och släkten! Grattis till mig! Fast jag hade gärna gjort det utan att ha skakat som ett löv. Hela vägen hemifrån och till mamma så skakade jag. Mina händer var så skakiga att jag var tvungen att hålla igång dem för att det inte skulle märkas. Och så pratade jag antingen snabbt eller så snubblade jag på orden så att det inte gick att förstå vad jag sa. Mamma fick ett grattis och en kram sedan var det trevliga byten av ord och mamma försökte få mig att boka in en tid då vi kunde fika i stan. Sa givetvis ja, för artighetens skull, men tänkte mer HELL TO THE NO, YOU CRAZY EVIL BITCH inne i mitt huvud. För jag tänker inte höra av mig till henne när jag är i samma stad som henne. Kommer aldrig att hända. Inte självmant iallafall. har jag väl kommit bort från henne så tänker jag inte boka nån jävla tid med henne för en fika. NO FREAKIN' WAY!
Hade förberett mig på alla frågor som jag var så säker på att de skulle komma just för att det var släkten och varje gång förut så har de frågat massa frågor. Speciellt om körkortet. Men igår så kom det inga frågor om körkortet. Som jag förberett mig på. Blev lite besviken men slapp det iallafall de frågorna denna gång. Igår frågade de mer om jobb, plugg och bostad. På de frågor som jag inte riktigt hade tränat på eller kommit på något bra svar.
Jag fick den känslan av släkten att de visste. De visste någonting om mig. Det var inte samma blickar som det alltid varit förut. Blev väldigt obekväm när jag fick den känslan men när jag satt och väntade på tåget på kvällen så tänkte jag att jag är heller inte samma person som jag var när jag träffade dom förra gången. Jag ser inte ut som då och jag har inte riktigt samma personlighet som jag hade då. Jag hade liksom på mig en tunika med en färg på! Bara det är ju genombrott! Annars blir det mycket svart, mörkblått och mörkgröna kläder som jag bär. bara för att inte synas så mycket. tycker inte om att synas mycket men jag förändrar mig sakta. Så kanske var det för att jag hade en ljus färg på tunikan eller så har mamma sagt någonting. Men för att jag inte ska bli för paranoid så tänker jag gå med tunikan, även om jag inte tror det men tyst, det behöver jag inte veta!
I övrigt så var det kul att träffa släkten ändå. Fick en födelsedagspresent av min morbror. ett jättefint halsband som var mer min stil. Annars brukar det vara guld eller silver kedjor med massa grejer som jag inte tycker så mycket om men detta halsband hade ett läderband och sen var själva smycket i silver, vilket som var mer mig. Jag gillar när det är svart. och svart och silver passar bra ihop så jag är jätteglad över presenten.
Nästa gång jag träffar mamma, hade jag hoppats skulle dröja men om 2 veckor är det marknad i staden som mormor och morfar bor. Dit ska mamma. Jag lovade mormor att komma dit så jag har inget annat val. Men ska försöka låna kompisens cykel ut dit så kan jag skylla på att jag inte fick låna den så länge. Eller så åker jag dit nån dag innan själva marknaden för att slippa mamma. Då kommer jag även få presenter av släkten. fyller ju år till veckan men har ingen aning om vad jag önskar mig. Är inte så jäkla glad över att fylla år heller. Allt blir ju dyrare. Speciellt att åka med buss och tåg. att det ska behöva va så dyrt med att fylla 20. Tycker de kan höja gränsen till allt det dyra till åtminstone 25. Låter väl bra, eller?
Aja, möte i morgon så jag måste sova! Men jag överlevde iallafall gårdagen och jag kanske är starkare än vad jag tror. Kanske är det dags att börja tro på mig själv istället för att inte göra det.
Jag har varit min värsta kritiker och fiende tillräckligt nu så det kanske är dags att vifta med den vita flaggan och få lite fred mellan mig och mig själv!
God natt!
//syster 2
Hade förberett mig på alla frågor som jag var så säker på att de skulle komma just för att det var släkten och varje gång förut så har de frågat massa frågor. Speciellt om körkortet. Men igår så kom det inga frågor om körkortet. Som jag förberett mig på. Blev lite besviken men slapp det iallafall de frågorna denna gång. Igår frågade de mer om jobb, plugg och bostad. På de frågor som jag inte riktigt hade tränat på eller kommit på något bra svar.
Jag fick den känslan av släkten att de visste. De visste någonting om mig. Det var inte samma blickar som det alltid varit förut. Blev väldigt obekväm när jag fick den känslan men när jag satt och väntade på tåget på kvällen så tänkte jag att jag är heller inte samma person som jag var när jag träffade dom förra gången. Jag ser inte ut som då och jag har inte riktigt samma personlighet som jag hade då. Jag hade liksom på mig en tunika med en färg på! Bara det är ju genombrott! Annars blir det mycket svart, mörkblått och mörkgröna kläder som jag bär. bara för att inte synas så mycket. tycker inte om att synas mycket men jag förändrar mig sakta. Så kanske var det för att jag hade en ljus färg på tunikan eller så har mamma sagt någonting. Men för att jag inte ska bli för paranoid så tänker jag gå med tunikan, även om jag inte tror det men tyst, det behöver jag inte veta!
I övrigt så var det kul att träffa släkten ändå. Fick en födelsedagspresent av min morbror. ett jättefint halsband som var mer min stil. Annars brukar det vara guld eller silver kedjor med massa grejer som jag inte tycker så mycket om men detta halsband hade ett läderband och sen var själva smycket i silver, vilket som var mer mig. Jag gillar när det är svart. och svart och silver passar bra ihop så jag är jätteglad över presenten.
Nästa gång jag träffar mamma, hade jag hoppats skulle dröja men om 2 veckor är det marknad i staden som mormor och morfar bor. Dit ska mamma. Jag lovade mormor att komma dit så jag har inget annat val. Men ska försöka låna kompisens cykel ut dit så kan jag skylla på att jag inte fick låna den så länge. Eller så åker jag dit nån dag innan själva marknaden för att slippa mamma. Då kommer jag även få presenter av släkten. fyller ju år till veckan men har ingen aning om vad jag önskar mig. Är inte så jäkla glad över att fylla år heller. Allt blir ju dyrare. Speciellt att åka med buss och tåg. att det ska behöva va så dyrt med att fylla 20. Tycker de kan höja gränsen till allt det dyra till åtminstone 25. Låter väl bra, eller?
Aja, möte i morgon så jag måste sova! Men jag överlevde iallafall gårdagen och jag kanske är starkare än vad jag tror. Kanske är det dags att börja tro på mig själv istället för att inte göra det.
Jag har varit min värsta kritiker och fiende tillräckligt nu så det kanske är dags att vifta med den vita flaggan och få lite fred mellan mig och mig själv!
God natt!
//syster 2
Okej, nu kör vi... tror jag...
Torsdag idag ja... Lördagen kommer med stormsteg och jag är riktigt nervös över detta faktiskt... Och när jag blir nervös över lördagen så blir jag nervös över att jag inte har något att ha på mig som faktiskt visar att jag har gått ner ca 13 kg sen februari... Tycker själv inte att det varken känns eller syns men å andra sidan så är vägde jag alldeles för mycket innan. Jag har väl ungefär 25 kg kvar innan jag kommer vara nöjd. Fast det klart... Om jag bara kommer under 100 kilos sträcket så är det är seger i sig... Men sen att folk kanske inte tror att jag väger faktiskt ÖVER 100 kg så beror det mest på min längd. Är man lågn som mig så sätter sig kilona lite här och var.. Men åter till lördagen nu då.. Jag vill ha något som det faktiskt syns att jag gått ner i vikt men jag har inget sånt plagg. Jag vill ha något sånt plagg på grund av att jag vill visa mamma att jag inte är så stor längre som jag var då när jag bodde hos henne och då hon kom med sina nedvärderande kommentarer om min vikt, min kropp och mitt utseende i sig. Och alla de ord har fått mig att må så dåligt. Jag kan fortfarande må dåligt över allt som hon sagt om min kropp och det har påverkat väldigt mycket min självkänsla och självförtroende. Och tro mig. När man mår dåligt av saker som mamma sagt så mår man riktigt dåligt...
Jag har 1 ny tunika som jag skulle kunna ha men den har gått sönder i ärmarna så jag sa försöka laga det och så att det ser bra ut till lördagen. Den skulle jag kunna ha samt ett par svarta leggins.... Det kanske inte är så farligt... eller? Jag får snart ett nervsammanbrott av allt oroande över lördagen. Och så är det släkten... Herregud... Kusiner... fast jag vet inte om många av dem skulle komma med men 1 utav dem tror jag skulle med och henne tycker jag om och vet att hon är snäll rakt i genom... Mormor & morfar, ja de går bra... Men mina morbröder och mostrar... herrejävlar vad jag är nervös... Jag har märkt det på mig också nu ju närmare jag kommer lördagen. Jag kan inte sova. Har svårt att sova och vill det enda jag vill är att kunna sova en hel natt utan att bli helt... ja... sömnlös helt enkelt.
I morgon har jag möte med en person. Ingen psykolog men personen är nästan som en psykolog, fast personen har ingen... psykologexamen(heter det så?)
Hur som helst så kan denna människa väldigt mycket om krångliga situationer och kanske kan komma med några förslag om hur jag ska kunna lugna ner mig och inte vara så nervös... och kanske hindra mig från att få en panikattack på tåget på väg dit... Om jag vore troende kristen så skulle jag be till gud men jag är inte troende kristen och jag tror inte det funkar om man inte är det... Har försökt innan xD
Men helt ärligt så skulle jag behöva ett jävla mirakel för att klara av lördagen... vill hellre stanna hemma och gå på marknaden istället... Kan jag inte få göra det istället? fan helvetes jävla skit...
Förlåt, jag tror jag svor. Läs inte den raden, glöm att den finns.
aja, nervösa syster nr 2 säger god kväll på er och ni får gärna hålla tummarna att jag inte får ett nervsammanbrott på lördag eller i morgon... eller i kväll för den delen heller....
Jag har 1 ny tunika som jag skulle kunna ha men den har gått sönder i ärmarna så jag sa försöka laga det och så att det ser bra ut till lördagen. Den skulle jag kunna ha samt ett par svarta leggins.... Det kanske inte är så farligt... eller? Jag får snart ett nervsammanbrott av allt oroande över lördagen. Och så är det släkten... Herregud... Kusiner... fast jag vet inte om många av dem skulle komma med men 1 utav dem tror jag skulle med och henne tycker jag om och vet att hon är snäll rakt i genom... Mormor & morfar, ja de går bra... Men mina morbröder och mostrar... herrejävlar vad jag är nervös... Jag har märkt det på mig också nu ju närmare jag kommer lördagen. Jag kan inte sova. Har svårt att sova och vill det enda jag vill är att kunna sova en hel natt utan att bli helt... ja... sömnlös helt enkelt.
I morgon har jag möte med en person. Ingen psykolog men personen är nästan som en psykolog, fast personen har ingen... psykologexamen(heter det så?)
Hur som helst så kan denna människa väldigt mycket om krångliga situationer och kanske kan komma med några förslag om hur jag ska kunna lugna ner mig och inte vara så nervös... och kanske hindra mig från att få en panikattack på tåget på väg dit... Om jag vore troende kristen så skulle jag be till gud men jag är inte troende kristen och jag tror inte det funkar om man inte är det... Har försökt innan xD
Men helt ärligt så skulle jag behöva ett jävla mirakel för att klara av lördagen... vill hellre stanna hemma och gå på marknaden istället... Kan jag inte få göra det istället? fan helvetes jävla skit...
Förlåt, jag tror jag svor. Läs inte den raden, glöm att den finns.
aja, nervösa syster nr 2 säger god kväll på er och ni får gärna hålla tummarna att jag inte får ett nervsammanbrott på lördag eller i morgon... eller i kväll för den delen heller....
lite funderingar över helgen
Ju närmare nästa helg jag kommer desto mer nervös blir jag över lördagen. Idag är det 1 vecka kvar och om jag ska vara helt ärlig så börjar jag ångra att jag sa ja. Att jag ska komma dit. Visst, det är kalas, hon fyller jämna år men jag känner att jag inte vill träffa den människan. När jag sa ja, så kände jag mig beredd på det. Att möta hennes blickar, frågor och höra hennes skräckinjagande röst.
Men mitt mående går upp och ner väldigt mycket. Det finns perioder som får mig att vilja springa och gömma mig, inte finnas längre och då allt känns hemskt och värdelöst. Det finns också de perioder då jag inte känner mig helt värdelös. Men det är de dåliga perioderna som dröjer sig kvar längst. De bra perioderna kommer och stannar i högst 3 dagar sedan är jag i något slags mellanting. Då jag inte är bra, okej eller dålig.
Och just att träffa mamma. Bara tanken av att behöva träffa henne får mig att minnas tillbaka till den kalla oktober dag förra året då hon nedvärderade mig precis innan vi skildes åt och jag skulle med tåget till min storasyster utanför Göteborg. Den känslan som jag fick då, kommer tillbaka och jag känner hur jag får svårare att andas och ångesten kommer som en gigantisk våg som sköljer över mig. Risken för återfall nu är på en skala från 1 till 10, möjligtvis en 6a. Vilket som kanske inte räknas som allvarligt men ju mer jag tänker på det och skriver i mina block om det, desto mer är risken för att siffran ökar och jag får ett återfall.
Sedan är det ju detta med släkten också. Jag har aldrig känt mig bekväm med släkten på mammas sida. Känner som om jag inte hör dit. Som om jag inte är en utav dem. Jag känner mig inte ens bekväm när jag är hos mormor och morfar. Och det är ju ändå de personer som jag har haft mest kontakt med och som jag vågat pratat mest med. De andra... Inte så mycket. Det jag oroar mig för inför lördagen är alla frågor. Frågor som jag inte är beredd på att svara på och förklara. Jag vet inte vad jag ska svara angående körkort, där jag bor nu, varför jag flyttade till pappa. Jag har inga bra svar. Jag vill ta tag i körkortet men varje gång jag öppnar körkortsboken så får jag panikångest och jag får svårt att andas. tillbakablickar från när jag kämpade med det när jag bodde hos mamma. Samma känsla då kommer tillbaka och jag slutar helt att fungera helt och hållet. Det är då som en dålig period kan inledas. Men det kan också ske av bara småsaker som kanske händer här hemma. Jag försöker att inte påminnas om mamma, försöker att inte hitta saker och ting som triggar igång de dåliga perioderna men det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel för mig.
Jag går ju på möten varje vecka. Först är der 1 gruppmöte 1 gång i veckan och sedan ett enskilt möte nån dag efter gruppmötet. De enskilda mötena är som att gå till en psykolog. Det ställs frågor om mitt mående och vilka tankar som rusar runt i mitt huvud under de dåliga perioderna. Det är som att gå till en psykolog, fast det egentligen ska vara något som ska hjälpa mig att komma ut i arbetslivet... Gruppmötena känns som en lekstuga. Jag tänker integå in mer på det men det känns verkligen som en lekstuga för vuxna. Helt meningslöst. Men jag får jobba upp detta med att vara lite mer social och utåtgående. Nu är det en liten grupp på 5 pers så just nu går det ju faktiskt bra att prata inför dem....
Men åter angående nästa lördag... Jag har sån ångest för det nu. ångest över att behöva ljuga för släkten om allt som pågår i mitt liv. För jag kan inte berätta allt. Jag kan egentligen inte berätta någonting för dem eftersom jag vet att det är något som kommer gå runt till alla släktingar och jag vill helst undvika att bli samtalsämnet som alla pratar om. Sen är det ju det också att jag inte vet vad mamma gått och sagt till dem.
Tänker så att jag ska bara strunta i vad mamma sagt och säga sanningen till släkten. Men när grubblandet, ångesten och nerverna väl sitter där de sitter så är det svårt att bara släppa allt och strunta i det. Hur skulle du själv göra det om du var i mina skor?
Får väl se hur kommande veckan blir. Paniken kommer nog komma krypandes ganska snabbt tror jag ju närmare lördagen det blir.
syster 2
Men mitt mående går upp och ner väldigt mycket. Det finns perioder som får mig att vilja springa och gömma mig, inte finnas längre och då allt känns hemskt och värdelöst. Det finns också de perioder då jag inte känner mig helt värdelös. Men det är de dåliga perioderna som dröjer sig kvar längst. De bra perioderna kommer och stannar i högst 3 dagar sedan är jag i något slags mellanting. Då jag inte är bra, okej eller dålig.
Och just att träffa mamma. Bara tanken av att behöva träffa henne får mig att minnas tillbaka till den kalla oktober dag förra året då hon nedvärderade mig precis innan vi skildes åt och jag skulle med tåget till min storasyster utanför Göteborg. Den känslan som jag fick då, kommer tillbaka och jag känner hur jag får svårare att andas och ångesten kommer som en gigantisk våg som sköljer över mig. Risken för återfall nu är på en skala från 1 till 10, möjligtvis en 6a. Vilket som kanske inte räknas som allvarligt men ju mer jag tänker på det och skriver i mina block om det, desto mer är risken för att siffran ökar och jag får ett återfall.
Sedan är det ju detta med släkten också. Jag har aldrig känt mig bekväm med släkten på mammas sida. Känner som om jag inte hör dit. Som om jag inte är en utav dem. Jag känner mig inte ens bekväm när jag är hos mormor och morfar. Och det är ju ändå de personer som jag har haft mest kontakt med och som jag vågat pratat mest med. De andra... Inte så mycket. Det jag oroar mig för inför lördagen är alla frågor. Frågor som jag inte är beredd på att svara på och förklara. Jag vet inte vad jag ska svara angående körkort, där jag bor nu, varför jag flyttade till pappa. Jag har inga bra svar. Jag vill ta tag i körkortet men varje gång jag öppnar körkortsboken så får jag panikångest och jag får svårt att andas. tillbakablickar från när jag kämpade med det när jag bodde hos mamma. Samma känsla då kommer tillbaka och jag slutar helt att fungera helt och hållet. Det är då som en dålig period kan inledas. Men det kan också ske av bara småsaker som kanske händer här hemma. Jag försöker att inte påminnas om mamma, försöker att inte hitta saker och ting som triggar igång de dåliga perioderna men det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel för mig.
Jag går ju på möten varje vecka. Först är der 1 gruppmöte 1 gång i veckan och sedan ett enskilt möte nån dag efter gruppmötet. De enskilda mötena är som att gå till en psykolog. Det ställs frågor om mitt mående och vilka tankar som rusar runt i mitt huvud under de dåliga perioderna. Det är som att gå till en psykolog, fast det egentligen ska vara något som ska hjälpa mig att komma ut i arbetslivet... Gruppmötena känns som en lekstuga. Jag tänker integå in mer på det men det känns verkligen som en lekstuga för vuxna. Helt meningslöst. Men jag får jobba upp detta med att vara lite mer social och utåtgående. Nu är det en liten grupp på 5 pers så just nu går det ju faktiskt bra att prata inför dem....
Men åter angående nästa lördag... Jag har sån ångest för det nu. ångest över att behöva ljuga för släkten om allt som pågår i mitt liv. För jag kan inte berätta allt. Jag kan egentligen inte berätta någonting för dem eftersom jag vet att det är något som kommer gå runt till alla släktingar och jag vill helst undvika att bli samtalsämnet som alla pratar om. Sen är det ju det också att jag inte vet vad mamma gått och sagt till dem.
Tänker så att jag ska bara strunta i vad mamma sagt och säga sanningen till släkten. Men när grubblandet, ångesten och nerverna väl sitter där de sitter så är det svårt att bara släppa allt och strunta i det. Hur skulle du själv göra det om du var i mina skor?
Får väl se hur kommande veckan blir. Paniken kommer nog komma krypandes ganska snabbt tror jag ju närmare lördagen det blir.
syster 2
Det blev en pojke!
Fick glädjande nyheter idag när jag satt i bilen med pappa mitt ute på en kurvig skogsväg. Min kära syster har fått en liten pojke idag! Längtar efter att få se min systerson! Ska bli så kul, är så himla glad!
Var bara det jag hade att skriva idag! Idag blev en jädrans bra dag för idag blev min syster morsa! Känns som igår som vi satt på tåget till gbg och hon berättade att hon var gravid, och nu har den lille krabaten äntligen anlänt! Hur underbart är inte det egentligen! Helt sjukt underbart!
Massa kramar till min syster och hennes pojkvän och lillen å klart!
//syster 2
Var bara det jag hade att skriva idag! Idag blev en jädrans bra dag för idag blev min syster morsa! Känns som igår som vi satt på tåget till gbg och hon berättade att hon var gravid, och nu har den lille krabaten äntligen anlänt! Hur underbart är inte det egentligen! Helt sjukt underbart!
Massa kramar till min syster och hennes pojkvän och lillen å klart!
//syster 2
Du kan vara en stor del av någon annans liv, utan att ens veta om det.
_________________________________________________________
Har du någonsin tittat på dig själv på ett kort och sett en främling i bakgrunden? Det får mig att undra på hur många främlingar som har foton av oss. Hur många stunder av andra människors liv, vi varit en del av. Var jag en del av någons liv när deras dröm blev sann eller var jag där när deras dröm dog. Försökte vi komma in? Som om vi på något sätt var avsedda att vara där, eller var det helt oväntat? Du kan vara en stor del av någon annan liv, och inte ens veta om det.
_________________________________________________________
//Syster 2
Deprimerad
Är tillbaka till det ställe som är mitt hem. Har varit hos min barndomskompis och bästa vän i ca 2 veckor. Pratat av mig lite iallafall. Jag trodde det skulle bli skönt att komma hem, men så fel jag hade...
Av någon anledning så kan jag inte sluta gråta och känna mig så hopplös. Grät hela dagen igår, höll mig nere i mitt rum i stort sett hela dagen igår och bara grät, ingen i hushållet märkte att jag var hemma förrän pappa skulle ner i källaren, ca 1 timme efter att de ätit middag.
Försökte få mig på andra tankar, försökte se på Raising Hope, som var en rolig serie men på något sätt så kan jag inte skratta. Och när jag väl gör det så känns det påtvingat. Jag vet att jag borde prata med pappa om detta men jag vet inte anledningen till varför jag bara gråter. Det känns bara dumt att prata med honom när jag inte vet vad som riktigt är problemet. Sedan vet jag inte riktigt om han skulle lyssna. Lyssnar kanske han gör, men jag tror inte han vet hur han ska handskas med det jag säger. Så det är lika bra att hålla tyst och skriva av mig istället.
**bild hämtad från Google**
Det är så jag känner just nu. Jag förstår inte varför det ska komma när jag är hemma här. Jag vill inte känna mig hopplös, värdelös, deprimerad och misslyckad. Jag försöker att inte tänka på att jag mår dåligt men det är alltid någonting som för mig tillbaka dit. Det kanske inte är lätt för människor som aldrig känt sig hopplösa, värdelösa, deprimerade och misslyckade, att förstå hur jag mår. Jag förväntar mig inte att de ska förstå det heller... Men visst vore det bra om någon förstod? Ingen som bara säger "ryck upp dig nu", "så farligt är det inte", eller bara går från ett ämne till ett annat utan som faktiskt ser, förstår och någon som man kan prata med utan att bli klassad som en människa som bara tycker synd om sig själv och ses som en förlorare. Har bara 2 stycken sådana människor som ser, förstår och som det går att prata med.
Jag var inte bara hemma igår utan drog till farmor och farfar där min andra syster och hennes man var. Jag ville ändå säga hej och sedan hej då.... De skulle åka runt 10:00 så jag gick upp 09:07 och var där 09:27. Jag ville dit men sedan ville jag bara hem igen. Gråten var svår att hålla borta men jag lyckades hålla tårarna inne och påtvinga några skratt och leenden. Men till slut så orkade jag inte vara kvar. Farmor ville att jag skulle stanna och äta lunch med dem men jag orkade inte så jag tackade nej. Jag tror hon blev lite sur men jag får försöka att förklara för henne. Jag vet inte om jag orkar dit idag. Tårarna håller sig i närheten och jag känner mig inte på humör för fejkade skratt och leenden idag.
//Syster 2
Av någon anledning så kan jag inte sluta gråta och känna mig så hopplös. Grät hela dagen igår, höll mig nere i mitt rum i stort sett hela dagen igår och bara grät, ingen i hushållet märkte att jag var hemma förrän pappa skulle ner i källaren, ca 1 timme efter att de ätit middag.
Försökte få mig på andra tankar, försökte se på Raising Hope, som var en rolig serie men på något sätt så kan jag inte skratta. Och när jag väl gör det så känns det påtvingat. Jag vet att jag borde prata med pappa om detta men jag vet inte anledningen till varför jag bara gråter. Det känns bara dumt att prata med honom när jag inte vet vad som riktigt är problemet. Sedan vet jag inte riktigt om han skulle lyssna. Lyssnar kanske han gör, men jag tror inte han vet hur han ska handskas med det jag säger. Så det är lika bra att hålla tyst och skriva av mig istället.
**bild hämtad från Google**Det är så jag känner just nu. Jag förstår inte varför det ska komma när jag är hemma här. Jag vill inte känna mig hopplös, värdelös, deprimerad och misslyckad. Jag försöker att inte tänka på att jag mår dåligt men det är alltid någonting som för mig tillbaka dit. Det kanske inte är lätt för människor som aldrig känt sig hopplösa, värdelösa, deprimerade och misslyckade, att förstå hur jag mår. Jag förväntar mig inte att de ska förstå det heller... Men visst vore det bra om någon förstod? Ingen som bara säger "ryck upp dig nu", "så farligt är det inte", eller bara går från ett ämne till ett annat utan som faktiskt ser, förstår och någon som man kan prata med utan att bli klassad som en människa som bara tycker synd om sig själv och ses som en förlorare. Har bara 2 stycken sådana människor som ser, förstår och som det går att prata med.
Jag var inte bara hemma igår utan drog till farmor och farfar där min andra syster och hennes man var. Jag ville ändå säga hej och sedan hej då.... De skulle åka runt 10:00 så jag gick upp 09:07 och var där 09:27. Jag ville dit men sedan ville jag bara hem igen. Gråten var svår att hålla borta men jag lyckades hålla tårarna inne och påtvinga några skratt och leenden. Men till slut så orkade jag inte vara kvar. Farmor ville att jag skulle stanna och äta lunch med dem men jag orkade inte så jag tackade nej. Jag tror hon blev lite sur men jag får försöka att förklara för henne. Jag vet inte om jag orkar dit idag. Tårarna håller sig i närheten och jag känner mig inte på humör för fejkade skratt och leenden idag.
//Syster 2
Ingen rubrik
So it comes down to this.
Dreams burned into the dust
Joys swept under the rug
Trembling beneath the smile,
tears trying to hold back tears
Like getting lost on a rainy road,
without a home. Without a friend.
All my sunny days are gone
All my lonely nights are long
I have friends but none that see
The chains are gone, but am i free?
Detta är inte mitt hem
Jag kom hem i fredags, på midsommarafton. Jag hade ångest över att åka hem eftersom jag inte visste hur det skulle vara, eller hur det skulle gå. Jag visste att hemma fanns det personer som tar all min energi, men det är inte den enda orsaken till min ångest.
Detta är inte mitt hem.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker det högt. Fast även om jag tänker det i mitt huvud så gör det ont. Jag vill så gärna att det ska vara mitt hem. Att det är här jag hör hemma. Jag vill känna mig som hemma här. Hos pappa. Men jag kan inte gå och lura mig själv. Det lönar ingenting till att försöka lura sig själv.
I slutändan vet man ändå sanningen hur mycket man än vill dölja och glömma bort det.
Det är inte mitt hem längre.
När jag först flyttade hit så kändes det som mitt hem. Men det kan ha varit bara för att jag flyttade till något bättre. Jag slapp mamma. Jag kände mig friare. Friare än jag någonsin varit.
Månaderna har gått och jag har tagit mig en bra bit upp från botten. Men jag har fortfarande perioder som är riktigt jobbiga, deprimerande och mörka. Jag isolerar mig själv från omvärlden, stannar hela dagar inne i mitt rum och det sista jag vill är att umgås med andra människor. De enda människorna som jag faktiskt vill träffa just i dessa perioder är farmor och farfar. De enda människorna som kan få mig att le utan att det känns tvingat.
Jag var hos min socialhandläggare idag och pratade om just detta att jag inte trivs hemma. Hon frågade om jag hade sagt något om detta till pappa.
Men hur säger man en sådan sak? Hur säger man till ens pappa att man inte trivs där längre? Att bo där får en att bli deprimerad? Hur säger man en sådan sak?
Socialhandläggaren sa att det är klart att det är sånt man kanske inte berättar för ens förälder men att de har rätt att veta hur deras barn mår. Men jag kan inte prata med pappa om det. Jag vet inte hur. jag vill heller inte att det ska föras vidare till någon annan. För om jag säger det till någon annan så vill jag ju att det stannar mellan mig och personen i fråga. Det finns bara en person som jag litar på i det fallet och det är min syster. Även om hon säger det till sin sambo men det är okej, för jag litar på dem båda två och jag förstår att en sådan sak är inget man vill eller kan hålla för just sig själv.
Socialhandläggaren frågade också om jag någonsin blivit tillfrågad av läkare att ta anti-depressiva medel men jag vill inte äta sådana mediciner. Jag är rädd för vad som kan hända med mig om jag väl börjar äta anti-depressiva medel. Jag är inte emot det, jag är bara rädd för vad som kan hända. Att jag kanske blir beroende av dem och kan inte sluta... Även om det kanske får en att må bättre så är jag rädd. Även om jag så gärna skulle vilja må bra. Eller iallafall bättre.
Känner just nu att jag verkligen inte mår alls bra. Känner mig deprimerad, hopplös och alldeles värdelöst. Jag dämpar gråten, stänger min dörr, sätter mig ner på golvet och kväver gråten så att den knappt hörs. Jag vill inte att pappa eller någon annan här hemma ska få reda på det. Jag vet inte hur jag ska förklara det för pappa. Förklara varför jag gråter. Det är alldeles för smärtsamt och jag klarar det inte. Jag gör inte det.
Jag vet att detta bara är en mörk period i mitt liv. De kommer ganska ofta och varar som längst 2-3 veckor nu för tiden. Förr kunde de vara flera månader långa men de har förkortats, tack och lov. Jag tror inte jag skulle överlevt om de fortfarande varade så länge. De kommer när jag är hemma. Jag vet hur jag ska må lite bättre. Genom att gå ut och gå. Men det är svårt när knappt benen bär och det enda jag känner för är att begrava mig i smärtan och stanna inne i mitt rum hela dagarna. Vilket som jag har gjort sedan jag kom hem i fredags. Jag har bara gått upp till övervåningen för att äta frukost, middag och möjligtvis för att sitta en liten stund vid den stora datorn... Jag har heller ingen energi. Jag är svag, har huvudvärk ganska ofta och är på det humöret som gör att jag vill flippa fingret till resten av världen och skrika "DRA ÅT HELVETE"...
Jag var nära på att börja gråta vid matbordet igår. Jag vet inte vad som hände. Jag fick titta ner mot tallriken och undvika ögonkontakt med pappa. För även om jag inte säger något så kan han se att något är fel genom att se in i mina ögonen. Men jag tror inte han märkte något. Han sa iallafall ingenting, fast å andra sidan så sa han ingenting då i oktober, november eller december när det faktiskt var som värst.
Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag vill höra hemma här men jag kan inte ljuga för mig själv. Jag hör inte hemma här. Detta är inte mitt hem, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.
//syster2
Detta är inte mitt hem.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker det högt. Fast även om jag tänker det i mitt huvud så gör det ont. Jag vill så gärna att det ska vara mitt hem. Att det är här jag hör hemma. Jag vill känna mig som hemma här. Hos pappa. Men jag kan inte gå och lura mig själv. Det lönar ingenting till att försöka lura sig själv.
I slutändan vet man ändå sanningen hur mycket man än vill dölja och glömma bort det.
Det är inte mitt hem längre.
När jag först flyttade hit så kändes det som mitt hem. Men det kan ha varit bara för att jag flyttade till något bättre. Jag slapp mamma. Jag kände mig friare. Friare än jag någonsin varit.
Månaderna har gått och jag har tagit mig en bra bit upp från botten. Men jag har fortfarande perioder som är riktigt jobbiga, deprimerande och mörka. Jag isolerar mig själv från omvärlden, stannar hela dagar inne i mitt rum och det sista jag vill är att umgås med andra människor. De enda människorna som jag faktiskt vill träffa just i dessa perioder är farmor och farfar. De enda människorna som kan få mig att le utan att det känns tvingat.
Jag var hos min socialhandläggare idag och pratade om just detta att jag inte trivs hemma. Hon frågade om jag hade sagt något om detta till pappa.
Men hur säger man en sådan sak? Hur säger man till ens pappa att man inte trivs där längre? Att bo där får en att bli deprimerad? Hur säger man en sådan sak?
Socialhandläggaren sa att det är klart att det är sånt man kanske inte berättar för ens förälder men att de har rätt att veta hur deras barn mår. Men jag kan inte prata med pappa om det. Jag vet inte hur. jag vill heller inte att det ska föras vidare till någon annan. För om jag säger det till någon annan så vill jag ju att det stannar mellan mig och personen i fråga. Det finns bara en person som jag litar på i det fallet och det är min syster. Även om hon säger det till sin sambo men det är okej, för jag litar på dem båda två och jag förstår att en sådan sak är inget man vill eller kan hålla för just sig själv.
Socialhandläggaren frågade också om jag någonsin blivit tillfrågad av läkare att ta anti-depressiva medel men jag vill inte äta sådana mediciner. Jag är rädd för vad som kan hända med mig om jag väl börjar äta anti-depressiva medel. Jag är inte emot det, jag är bara rädd för vad som kan hända. Att jag kanske blir beroende av dem och kan inte sluta... Även om det kanske får en att må bättre så är jag rädd. Även om jag så gärna skulle vilja må bra. Eller iallafall bättre.
Känner just nu att jag verkligen inte mår alls bra. Känner mig deprimerad, hopplös och alldeles värdelöst. Jag dämpar gråten, stänger min dörr, sätter mig ner på golvet och kväver gråten så att den knappt hörs. Jag vill inte att pappa eller någon annan här hemma ska få reda på det. Jag vet inte hur jag ska förklara det för pappa. Förklara varför jag gråter. Det är alldeles för smärtsamt och jag klarar det inte. Jag gör inte det.
Jag vet att detta bara är en mörk period i mitt liv. De kommer ganska ofta och varar som längst 2-3 veckor nu för tiden. Förr kunde de vara flera månader långa men de har förkortats, tack och lov. Jag tror inte jag skulle överlevt om de fortfarande varade så länge. De kommer när jag är hemma. Jag vet hur jag ska må lite bättre. Genom att gå ut och gå. Men det är svårt när knappt benen bär och det enda jag känner för är att begrava mig i smärtan och stanna inne i mitt rum hela dagarna. Vilket som jag har gjort sedan jag kom hem i fredags. Jag har bara gått upp till övervåningen för att äta frukost, middag och möjligtvis för att sitta en liten stund vid den stora datorn... Jag har heller ingen energi. Jag är svag, har huvudvärk ganska ofta och är på det humöret som gör att jag vill flippa fingret till resten av världen och skrika "DRA ÅT HELVETE"...
Jag var nära på att börja gråta vid matbordet igår. Jag vet inte vad som hände. Jag fick titta ner mot tallriken och undvika ögonkontakt med pappa. För även om jag inte säger något så kan han se att något är fel genom att se in i mina ögonen. Men jag tror inte han märkte något. Han sa iallafall ingenting, fast å andra sidan så sa han ingenting då i oktober, november eller december när det faktiskt var som värst.
Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag vill höra hemma här men jag kan inte ljuga för mig själv. Jag hör inte hemma här. Detta är inte mitt hem, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.
//syster2
