Jag är här, men ändå inte
I flera år har jag haft min vägg av tusen ton stål uppe för människor som jag inte velat ha nära. Ingen har fått komma innanför min vägg. Bakom min vägg av tusen ton stål har jag tagit åt mig av de hårda orden och jag har behållit dem där inne.
I flera år har människor struntat i min åsikt och vad jag sagt har inte haft någon betydelse eller mening för andra människor. I flera år har människor trampat på mig och givit fan i att höra vad jag har haft att säga och de har inte tagit sig lite av sin tid till att ta reda på vad jag är för någon person.
Jag har kämpat mig i genom dagar som varit fyllda med gråt, rädslor och oro. Nätterna har varit sömnlösa, oroliga och de flesta nätter så har jag gråtit mig själv till sömns.
Bakom min vägg av tusen ton stål, har jag skapat en värld. Ett annat liv, en annan tid, i ett annat universum där jag varit glad och mått bra. Ungefär som mitt liv är just nu, fast lyckligare.
I flera år har jag låtit mamma kontrollera mitt liv. Eller rättare sagt, i 19 år har jag låtit mamma kontrollerat mitt liv. Ett liv som jag inte längre känner är mitt. Jag är här men ändå inte. Min kropp finns men mina tankar är någon helt annanstans. Föreställer ett annat liv, där allt är ogjort, allt är bra. Jag kan se mig själv i spegeln och inte känna igen personen som tittar tillbaka. Jag trodde jag var på väg men jag faller bara mer och mer.
Jag skulle vilja kunna sluta fungera, bara för en liten stund. Bara så att min själ skulle få vila. Tankarna försvinna. Alla bekymmer vara puts väck. Bara för ett litet tag. Jag är ju ändå någon annanstans.
Är, som ni kanske märker, i en period då det är dåligt. Det kan vara småsaker som får mig att hamna i en sån här svacka. Tankarna flyger och snurrar runt i huvudet på mig. Sömnproblemen börjar bli tydliga och jag stänger in mig på mitt rum. Jag vill inte höra, prata eller se någon annan just nu. Bara tanken av min lillebror får mig att helt ärligt må illa. Jag har ignorerat honom. Inte bara för att jag är i en mörkperiod just nu utanockså för att jag tröttnat på honom. Han finns inte i mina ögon. Jag behöver inte människor som beter sig omoget och tror att de är något som de inte är och den skitunge som han är så finns han inte i mina ögon. Är så trött att han hela tiden ska vara svartsjuk och avundsjuk. Och försöker man prata med honom så snäser han tillbaka så man skulle lika gärna kunnat bli halshuggen så som han håller på.
Mamma har mitt nummer. Jag visste att det skulle komma, jag var inte beredd på det, vilket som har förvärrat min mörka period väldigt mycket. Grät hela dagen igår och kände bara att jag ville bort från allt. Inte finnas. Har beställt ett nytt nummer och letar ny mobil nu. Så jag kan ha ett annat nummer och en ny mobil. Känner mig inte ett dugg trygg nu när mamma har mitt nummer. Oroar mig för att hon ska ringa eller smsa. Jag tycker att mejlen är jobbiga när hon skickar mejl, hur kommer jag då kunna palla att hon ringer eller smsar? Har iallafall ett namn på henne i mobilen. "666 från Helvetet"... Så om hon skulle ringa så skulle det stå "666 från Helvetet - ringer"... Ibland har jag väl humor ändå tycker jag. Men det stämmer bra. det var ett helvete att bo med henne. det är ett helvete till att behöva kämpa sig upp när man hela tiden faller ner. Pröva ska du få se. Inte något man gör i första taget direkt.
//syster 2
I flera år har människor struntat i min åsikt och vad jag sagt har inte haft någon betydelse eller mening för andra människor. I flera år har människor trampat på mig och givit fan i att höra vad jag har haft att säga och de har inte tagit sig lite av sin tid till att ta reda på vad jag är för någon person.
Jag har kämpat mig i genom dagar som varit fyllda med gråt, rädslor och oro. Nätterna har varit sömnlösa, oroliga och de flesta nätter så har jag gråtit mig själv till sömns.
Bakom min vägg av tusen ton stål, har jag skapat en värld. Ett annat liv, en annan tid, i ett annat universum där jag varit glad och mått bra. Ungefär som mitt liv är just nu, fast lyckligare.
I flera år har jag låtit mamma kontrollera mitt liv. Eller rättare sagt, i 19 år har jag låtit mamma kontrollerat mitt liv. Ett liv som jag inte längre känner är mitt. Jag är här men ändå inte. Min kropp finns men mina tankar är någon helt annanstans. Föreställer ett annat liv, där allt är ogjort, allt är bra. Jag kan se mig själv i spegeln och inte känna igen personen som tittar tillbaka. Jag trodde jag var på väg men jag faller bara mer och mer.
Jag skulle vilja kunna sluta fungera, bara för en liten stund. Bara så att min själ skulle få vila. Tankarna försvinna. Alla bekymmer vara puts väck. Bara för ett litet tag. Jag är ju ändå någon annanstans.
Är, som ni kanske märker, i en period då det är dåligt. Det kan vara småsaker som får mig att hamna i en sån här svacka. Tankarna flyger och snurrar runt i huvudet på mig. Sömnproblemen börjar bli tydliga och jag stänger in mig på mitt rum. Jag vill inte höra, prata eller se någon annan just nu. Bara tanken av min lillebror får mig att helt ärligt må illa. Jag har ignorerat honom. Inte bara för att jag är i en mörkperiod just nu utanockså för att jag tröttnat på honom. Han finns inte i mina ögon. Jag behöver inte människor som beter sig omoget och tror att de är något som de inte är och den skitunge som han är så finns han inte i mina ögon. Är så trött att han hela tiden ska vara svartsjuk och avundsjuk. Och försöker man prata med honom så snäser han tillbaka så man skulle lika gärna kunnat bli halshuggen så som han håller på.
Mamma har mitt nummer. Jag visste att det skulle komma, jag var inte beredd på det, vilket som har förvärrat min mörka period väldigt mycket. Grät hela dagen igår och kände bara att jag ville bort från allt. Inte finnas. Har beställt ett nytt nummer och letar ny mobil nu. Så jag kan ha ett annat nummer och en ny mobil. Känner mig inte ett dugg trygg nu när mamma har mitt nummer. Oroar mig för att hon ska ringa eller smsa. Jag tycker att mejlen är jobbiga när hon skickar mejl, hur kommer jag då kunna palla att hon ringer eller smsar? Har iallafall ett namn på henne i mobilen. "666 från Helvetet"... Så om hon skulle ringa så skulle det stå "666 från Helvetet - ringer"... Ibland har jag väl humor ändå tycker jag. Men det stämmer bra. det var ett helvete att bo med henne. det är ett helvete till att behöva kämpa sig upp när man hela tiden faller ner. Pröva ska du få se. Inte något man gör i första taget direkt.
//syster 2
Kommentarer
Trackback
