två systrar

Vad gör man när ens mamma får en att må så dåligt, att man bara vill försvinna och sluta finnas? Det känns så hopplöst när det enda hon gör är att klaga, tjata och nedvärdera en. Visst, jag kan sticka till min syster men gör jag det så får jag ändå bara en massa skit från mamma att jag inte är hemma. Men orkar jag vara hemma då? Nej, det gör jag inte. Jag åkte hem i onsdags och natten till torsdag så grät jag mig till sömns. Jg mår så dåligt när jag är i mammas närhet att det gör ont. Ska det kännas så? Ska man må psykiskt dåligt när man är i sin mammas närhet? Jag trodde att mödrar skapar trygghet, säkerhet och uppmuntran till sina barn. Men fan vad fel jag haft. En del mödrar kanske skapar just det men inte min mamma. Hon skapar oro, dålig självkänsla/självförtroende, man blir deprimerad. 
Nu senast så klagade mamma över körkortet. Hon ger mig dåligt samvete över att mormor och morfar har lagt ut pengar till mig och inte klarat körkortet än. När jag fick pengarna så tyckte jag att det var jättebra men samtidigt ganska onödigt för på ett eller annat vis så känner jag att körkortet är något jag kan fixa senare när jag får tjäna egna pengar.
Mamma har även tjatat på att jag kan inte leva på andra längre. Men vadå? Jag är 18 år och har nyligen tagit studenten och är arbetslös, klart som fan att jag kommer leva på henne när jag inte har en egen inkomst. Jag har aldrig haft det. När CSN pengarna kom in, då tog mamma dem för att hon skulle kunna "överleva" månaden. Och nu när jag inte går i skolan så får jag eller rättare sagt, mamma får inga pengar så att hon ska kunna "överleva" så nu har jag fått flytta till pappa. För då får mamma på ett eller annat sätt ett bidrag för hushållet ändå, så jävla fattig kan hon ta me fan inte vara. Och när jag väl får jobb och egen ekonomi så är det klart som fan att jag kommer kunna stå självständigt på egna ben. Något som mamma är övertygad om att jag aldrig kommer kunna göra eftersom i hennes ögon så är jag fortfarande 13 år och mammas lilla gullegris.
Men jag har tänkt på en sak också. Om jag skulle berätta för mamma vad jag har gjort de senaste 3 åren så skulle hon bli skitförbannad, ledsen och irriterad. För jag har gjort saker som mamma aldrig skulle kunna tänka sig att jag, hennes lilla gullegris, kan göra. Men jag är kapabel till mycket mer än vad mamma tror. Kapabel till mycket saker som mamma inte ens kan drömma om. Och bara vetskapen om just det, gör mig glad för en gångs skull.

Du finns där, alltid så finns du där.
Jag vänder mig om, du är borta.
Jag hinner inte blinka, inte tänka.
Jag vill ha mera, mera nu.
Du vill vänta, ta det lugnt.
Du har kanske rätt.
Betyder det att allt är fel.
Finns det vi har på riktigt?
Jag är ensam, du med.
Jag är mera ensam än dig.
Du är mera ensam än mig.
Ensamheten skrämmer.
Bekvämligheten skrämmer.
Vänta på vadå?
Antingen så är det rätt,
eller så är det fel.
Svart eller vitt.
Gott eller ont.
Puss eller kram.
Pirr i magen eller inte.
Mjukt eller hårt.
Kärlek eller vänskap.
Leva eller leva?
Satsa eller fega.
Skita i det eller bry sig.
Ödet eller vilja.
Lycka eller olycka.
Slumpen eller planen.
Regn eller sol.
Vi eller dem.
Du eller jag.
Vitt på svart, svart på vitt.
Samma sak...?



Satsa eller fega..?
Sätta allt på spel?
Vad är allt?
Du eller jag.
Vi eller dem.
Svart på vitt, vitt på svart.
Samma sak..?

//S1