Vill inte lämna...
Studenten.
Sommarjobb.
Flytta.
Universitet.
Usch vad jobbigt de två sista känns. Det kommer självklart bli askul men jag vill inte lämna min syster(syster1) Vad ska jag göra utan henne i samma stad eller iallafall i samma landskap? Inte kunna träffa henne så ofta. Bara någongång ibland när man har tid.
Bara tanken gör det jättejobbigt att skriva... Min syster betyder mer än någonting annat. Hon är högst upp på prioriteringslistan av absoluta viktiga människor i mitt liv. De andra kommer faktiskt inte ens nära henne, så mycket betyder hon. Förutom farmor då men hon sitter väldigt högt på en annan lista.
Det känns liksom inte verkligt att jag snart ska flytta hemifrån, från mamma. Det känns som vuxenlivet, står runt ett hörn och bara väntar på att få hoppa fram och skrika : "AHA!! hahah Där har jag ju dej! Nu börjar jag, vuxenlivet att bossa över dej! Bara slit och ännu mera stress väntar!! Mohahahaha!!!"
Då har man inte tid med varken familj eller vänner och så kommer an sitta där i en liten lägenhet vid 33 års ålder, skrynklig och flintskallig tack vare all stress och slit.
Varför har ingen sagt att "växa upp och bli vuxen är ett sjuhelvetes jobb som bara de starkaste människorna klarar av". Varför kunde ingen sagt det till mig så hade jag väntat med att bli vuxen? Hade gjort som pappa liksom....
Men allvarligt talat så hatar jag tanken med att flytta ifrån min storasyster. Fan vad tomt det kommer bli. Och hon kommer bli så trött på mig. För jag kommer ringa varje vecka och fråga vad hon gjort den senaste veckan. Jag kommer bli som en mamma som saknar sin unge som bara är iväg till scouterna eller något liknande. Stackars storasyster.
Men så är det när man är älskad. Man blir strypt av folks närhet. det är bara att inse det, syrran, acceptera det också för mig blir du inte av med i första taget. Bara så du vet^^
//syster 2
