två systrar

Här hemma så ringer en tant nästan varje dag och frågar efter Kent och Agneta. Varenda dag får man säga "nej, tyvärr du har ringt fel igen". Jag fattar inte hur svårt det ska vara att slå rätt nummer. Visserligen så kanske hon är senil och kommer inte ihåg numret men hon ringer ju liksom flera gånger om dagen.
Bara idag så har hon ringt 2 gånger. Första gången frågade hon efter Kent och den andra gången fick syster 1 svara för jag visste att det var tanten som ringde och jag orkar bara inte med att förklara för hundrade gången för henne att nej det är INTE Kent eller Agneta hon ringt. När syster 1 svarade så frågade tanten tydligen om det var Ann-Marie hon pratade med.
Jag vet att det inte är tantens fel att minnet sviftar men man blir faktiskt lite irriterad när hon ringer varenda dag flera gånger. Hon kommer ringa minst en gång till idag, det vet jag..

Nu ska jag ta och se på tv och kanske ta en eftermiddagslur. Syster 1 har åkt iväg till sitt jobb men kommer senare ikväll...
Denna lördag är en väldigt dryg lördag! Jag har varit vaken sen 06:45 och så sov jag bara 6 timmar inatt så jag är trött och lördagen verkar aldrig ta slut!

Ha det bra!!

//Syster 2

Jag kvävs av mammas kommentarer om mig. Jag blir illamående så fort hon börjar klaga på något jag gjort och inte gjort.
Idag när jag inte cyklade upp för en backe som jag annars klarar att cykla upp för så blängde hon på mig och frågade surt varför jag stannade. Jag hade inte den rätta farten för att jag skulle orka backen. Den är dubbelt så svår när man har ett knä som krånglar, svanskotan är så gott som kaputt och jag är förkyld. Men detta förstod ju inte mamma så hon bara cyklade på i sin vanliga snigelfart.
Att shoppa med mamma är en till grej som är jobbigt. Speciellt kläder.
   Mamma är pryd av sig, allt måste vara perfekt. Störst press verkar det vara på mig eftersom hon ser mig som hennes lilla prinsessa. Men jag är inte perfekt. Långt ifrån perfekt. Mamma tjatar på mig att gå ner i vikt men det är inte så enkelt när man har henne som pressar mig och sedan så måste jag kunna må psykiskt bra för att kunna orka göra något med min kropp.
Jag tror inte riktigt att mina systrar förstår hur mamma har blivit under de senaste åren eftersom de båda är utflugna och de har sina egna liv. Det är jag som får dras med henne. Det är jag hon klankar ner på när ingen ser. Det är jag som får ta emot all skit eftersom det inte finns någon annan där som kan ta det. Jag är bra på detta. Jag är van med hennes ord. Jag har hört dem så många gånger nu så att jag orkar inte bry mig. Precis som det var med mobbningen i skolan så har jag lärt mig att ta mammas skit. Jag vill också ha ett eget liv.

Jag har tänkt många gånger hur underbart det vore att ha ett liv. Ett alldeles eget liv. Jag vet inte hur det är, jag har inget liv. Och om jag har det så lever jag det inte. Jag lever men ändå inte, jag är levande död. Tänk hur många gånger jag tänkt att jag borde rymma och börja om på nytt. Bara packa väskan och dra. Aldrig höra av sig. Kanske skriva ett vykort och säga att jag mår bra men aldrig ringa eller berätta var man är. Frihet för mig är att ha ett eget liv, sina egna rättigheter och bara smälla till de som gjort en illa under åren då man plågats som mest.
Det var inte länge sen som den tanken kom upp. Jag var så nära att rymma men jag tänkte att det bästa kanske är att vänta tills jag tagit studenten nästa år.
Freaka inte ut, syster.
Om jag gör det så är du den enda som kommer få veta något om det. Dig litar jag på till 100%.

Vad är meningen med livet om man inte lever?

//syster 2