Vad är meningen med livet om man inte lever?
Jag kvävs av mammas kommentarer om mig. Jag blir illamående så fort hon börjar klaga på något jag gjort och inte gjort.
Idag när jag inte cyklade upp för en backe som jag annars klarar att cykla upp för så blängde hon på mig och frågade surt varför jag stannade. Jag hade inte den rätta farten för att jag skulle orka backen. Den är dubbelt så svår när man har ett knä som krånglar, svanskotan är så gott som kaputt och jag är förkyld. Men detta förstod ju inte mamma så hon bara cyklade på i sin vanliga snigelfart.
Att shoppa med mamma är en till grej som är jobbigt. Speciellt kläder.
Mamma är pryd av sig, allt måste vara perfekt. Störst press verkar det vara på mig eftersom hon ser mig som hennes lilla prinsessa. Men jag är inte perfekt. Långt ifrån perfekt. Mamma tjatar på mig att gå ner i vikt men det är inte så enkelt när man har henne som pressar mig och sedan så måste jag kunna må psykiskt bra för att kunna orka göra något med min kropp.
Jag tror inte riktigt att mina systrar förstår hur mamma har blivit under de senaste åren eftersom de båda är utflugna och de har sina egna liv. Det är jag som får dras med henne. Det är jag hon klankar ner på när ingen ser. Det är jag som får ta emot all skit eftersom det inte finns någon annan där som kan ta det. Jag är bra på detta. Jag är van med hennes ord. Jag har hört dem så många gånger nu så att jag orkar inte bry mig. Precis som det var med mobbningen i skolan så har jag lärt mig att ta mammas skit. Jag vill också ha ett eget liv.
Jag har tänkt många gånger hur underbart det vore att ha ett liv. Ett alldeles eget liv. Jag vet inte hur det är, jag har inget liv. Och om jag har det så lever jag det inte. Jag lever men ändå inte, jag är levande död. Tänk hur många gånger jag tänkt att jag borde rymma och börja om på nytt. Bara packa väskan och dra. Aldrig höra av sig. Kanske skriva ett vykort och säga att jag mår bra men aldrig ringa eller berätta var man är. Frihet för mig är att ha ett eget liv, sina egna rättigheter och bara smälla till de som gjort en illa under åren då man plågats som mest.
Det var inte länge sen som den tanken kom upp. Jag var så nära att rymma men jag tänkte att det bästa kanske är att vänta tills jag tagit studenten nästa år.
Freaka inte ut, syster.
Om jag gör det så är du den enda som kommer få veta något om det. Dig litar jag på till 100%.
Vad är meningen med livet om man inte lever?
//syster 2
