Vänskap.
Fortsätter på föregående tema.. Vänskap..
Ett mysterium, något livsnödvändigt!
Något jag känner fattas i mitt liv just nu, jag vet att jag har många vänner som jag lätt skulle bara kunna slå en pling till, men på något sätt så är jag bara för lat. Jag har jobbat väldigt mycket den senaste tiden och känner att jag bara behöver vara ledig och umgås med vovven och mannen här hemma..
Men jag vill så gärna hinna träffa mina underbara vänner, men ibland har jag inte bara energin till det. Och det är ganska lamt att skylla på det också. Men men, detta är ju inget problem egentligen, men som sagt jag är nog helt enkelt lat. Så den enda som kan göra något åt saken är ju jag, bara att ta sig i kragen!
Sen har jag även funderat länge på om det jag jobbar med verkligen är rätt, det känns ibland som att jag inte klarar av det. Jag vet inte hur vissa saker fungerar, och sist jag jobbade fick jag även reda på att det kommer bli mycket mera jobb för min del! Eftersom det är en tjej som ska ha barn i juni/juli. Så sommaren kommer nog bli mer än heltid eftersom jag kommer jobba ist för henne och ha kvar mitt extra eftersom det inte är någon annan som kan.
Detta kommer ju inte så lägligt, eftersom jag är sjukt sugen på att skaffa nytt. Eftersom jag inte känner mig 100% trygg i många situationer...
Tufft. Men samtidigt i tider som dessa så får man väl uppskatta att man har ett jobb iaf:)
Usch så negativt det blev. Men jag får sådan ångest så här i juletid eftersom jag ska hinna med alla människor som jag tycker om, och tiden räcker inte till, vilket gör mig GALEN.
Jag vill åka till mormor och morfar, farmor och farfar, pappa och "mamma", mamma och lillasyster, storasyster och man, svärförälsdrar, och inte minst vännerna!
Jag pallar det liksom inte riktigt, jag vill slita mig själv i stycken, bara för att vara med de personer jag älskar!
Jag vill visa dem hur mycket jag verkligen uppskattar dem, älskar dem och beundrar dem!
Ni är bäst! Och jag försöker visa så gott jag kan, hur mycket ni betyer för mig.
Det är så sjukt mycket!
Detta inlägget kan egentligen bli hur långt som helst, men gud vad tråkigt det skulle bli!
Hur kan man visa för farmor/farfar/vän/pappa/syster på ett bra sätt att de verkligen betyder allt!, att jag inte kan tänka mig ett liv utan dem. Jag kan inte föreställa mig, det finns verkligen inte.
Och det är det som skrämmer mig mest. Jag har aldrig förlorat någon som stått mig nära, vilket man ska vara väldigt lycklig över att man har alla kvar. Men samtidigt så kommer jag snart åka på en riktig smäll! Min farmor och farfar har alltid varit en stor del av mitt liv, och ibland tror jag att de har influerat mig mera än min egen mamma och pappa. Farmor och farfar är verkligen mina riktiga idoler. Samt min pappa såklart. Min hjälte här i världen, han räddade mig bokstavligen när jag mådde som sämst. När jag verkligen inte ville leva längre, han fanns där, och sa att han kännt samma sak. Jag älskar dig pappa!
Puss<3
Syster1
Ett mysterium, något livsnödvändigt!
Något jag känner fattas i mitt liv just nu, jag vet att jag har många vänner som jag lätt skulle bara kunna slå en pling till, men på något sätt så är jag bara för lat. Jag har jobbat väldigt mycket den senaste tiden och känner att jag bara behöver vara ledig och umgås med vovven och mannen här hemma..
Men jag vill så gärna hinna träffa mina underbara vänner, men ibland har jag inte bara energin till det. Och det är ganska lamt att skylla på det också. Men men, detta är ju inget problem egentligen, men som sagt jag är nog helt enkelt lat. Så den enda som kan göra något åt saken är ju jag, bara att ta sig i kragen!
Sen har jag även funderat länge på om det jag jobbar med verkligen är rätt, det känns ibland som att jag inte klarar av det. Jag vet inte hur vissa saker fungerar, och sist jag jobbade fick jag även reda på att det kommer bli mycket mera jobb för min del! Eftersom det är en tjej som ska ha barn i juni/juli. Så sommaren kommer nog bli mer än heltid eftersom jag kommer jobba ist för henne och ha kvar mitt extra eftersom det inte är någon annan som kan.
Detta kommer ju inte så lägligt, eftersom jag är sjukt sugen på att skaffa nytt. Eftersom jag inte känner mig 100% trygg i många situationer...
Tufft. Men samtidigt i tider som dessa så får man väl uppskatta att man har ett jobb iaf:)
Usch så negativt det blev. Men jag får sådan ångest så här i juletid eftersom jag ska hinna med alla människor som jag tycker om, och tiden räcker inte till, vilket gör mig GALEN.
Jag vill åka till mormor och morfar, farmor och farfar, pappa och "mamma", mamma och lillasyster, storasyster och man, svärförälsdrar, och inte minst vännerna!
Jag pallar det liksom inte riktigt, jag vill slita mig själv i stycken, bara för att vara med de personer jag älskar!
Jag vill visa dem hur mycket jag verkligen uppskattar dem, älskar dem och beundrar dem!
Ni är bäst! Och jag försöker visa så gott jag kan, hur mycket ni betyer för mig.
Det är så sjukt mycket!
Detta inlägget kan egentligen bli hur långt som helst, men gud vad tråkigt det skulle bli!
Hur kan man visa för farmor/farfar/vän/pappa/syster på ett bra sätt att de verkligen betyder allt!, att jag inte kan tänka mig ett liv utan dem. Jag kan inte föreställa mig, det finns verkligen inte.
Och det är det som skrämmer mig mest. Jag har aldrig förlorat någon som stått mig nära, vilket man ska vara väldigt lycklig över att man har alla kvar. Men samtidigt så kommer jag snart åka på en riktig smäll! Min farmor och farfar har alltid varit en stor del av mitt liv, och ibland tror jag att de har influerat mig mera än min egen mamma och pappa. Farmor och farfar är verkligen mina riktiga idoler. Samt min pappa såklart. Min hjälte här i världen, han räddade mig bokstavligen när jag mådde som sämst. När jag verkligen inte ville leva längre, han fanns där, och sa att han kännt samma sak. Jag älskar dig pappa!
Puss<3
Syster1
En jävla massa år av vänskap...
Det här handlar inte om mamma. Kanske hon har en liten bit inblandat i det hela men annars så kommer detta inte handla om mamma.
Det är så att jag är så trött. Inte bara allmänt trött utan förbannat jävla trött på folk som inte ser mig som 1 person. Folk ser mig inte 1 person utan de räknar alltid med min kompis. Kompisen som jag varit kompis med sedan dagis.
Det är en jävla massa år av vänskap.
Det blir ungefär 12-14 år av vänskap.
Folk ser oss två som en person eftersom vi alltid umgås.
Våran situation kan relateras till varann och vi har massor gemensamt. Något som människor runt omkring har jävligt svårt att förstå.
Men bara för att vi umgås mycket så ger inte det folk rätten att se oss som en enda person när vi är 2 personer med helt OLIKA personligheter. Folk har ingen rätt att göra det. Men det gör de ändå, det är så jävla frustrerande!
Jag kan tolerera att klassen ser en som en enda person för dom tycker jag ändå inte om men när lärarna börjar med det också. Då går det fanimej för långt!
Lärare ska se varje elev som en egen individ, och bedöma dem från enskilda elevens förmågor och kunskaper. Men när lärarna börjar se elever som umgås mycket som en person så är det fel.
Situationen på skolan har blivit den att det är alltid jag och min kompis som jobbar tillsammans. Lärarna brukar säga till mig när kompisen är bort att det är "ovant" och "konstigt" att se mig utan min "vapendragare", "kompanjon" osv.
Okej, jag FATTAR! De tycker förmodligen inte om att vi umgås så mycket. Annars skulle de väl inte reagera så som de gör? Eller?
Jag är jävligt trött på att bli behandlad så här, vilket som är konstigt för jag har nästan alltid blivit behandlad på ett väldigt dåligt sätt av människor runt omkring.
Aja, har inte tid att skriva mer.
//syster 2
Det är så att jag är så trött. Inte bara allmänt trött utan förbannat jävla trött på folk som inte ser mig som 1 person. Folk ser mig inte 1 person utan de räknar alltid med min kompis. Kompisen som jag varit kompis med sedan dagis.
Det är en jävla massa år av vänskap.
Det blir ungefär 12-14 år av vänskap.
Folk ser oss två som en person eftersom vi alltid umgås.
Våran situation kan relateras till varann och vi har massor gemensamt. Något som människor runt omkring har jävligt svårt att förstå.
Men bara för att vi umgås mycket så ger inte det folk rätten att se oss som en enda person när vi är 2 personer med helt OLIKA personligheter. Folk har ingen rätt att göra det. Men det gör de ändå, det är så jävla frustrerande!
Jag kan tolerera att klassen ser en som en enda person för dom tycker jag ändå inte om men när lärarna börjar med det också. Då går det fanimej för långt!
Lärare ska se varje elev som en egen individ, och bedöma dem från enskilda elevens förmågor och kunskaper. Men när lärarna börjar se elever som umgås mycket som en person så är det fel.
Situationen på skolan har blivit den att det är alltid jag och min kompis som jobbar tillsammans. Lärarna brukar säga till mig när kompisen är bort att det är "ovant" och "konstigt" att se mig utan min "vapendragare", "kompanjon" osv.
Okej, jag FATTAR! De tycker förmodligen inte om att vi umgås så mycket. Annars skulle de väl inte reagera så som de gör? Eller?
Jag är jävligt trött på att bli behandlad så här, vilket som är konstigt för jag har nästan alltid blivit behandlad på ett väldigt dåligt sätt av människor runt omkring.
Aja, har inte tid att skriva mer.
//syster 2
Historien om den borttappade regnjackan
Ja, nu har min inte så kära mor börjat skylla på mig för att en regnjacka som jag använde en gång i oktober plötsligt är borta. "Har du sett den blåa regnjackan?", "vart är den?", "du hade den sist" osv. Hon tar alltid ut saker i förväg. När hon inte hittar saker så är det mitt fel. Hela tiden. Spelar ingen roll och det handlar om försvunna köttbullar till den blåa regnjackan. Alltid mitt fel. Hon tänker inte på att det var hon som använde jackan i november och sedan hängde den på något ställe som hon kommer inte ihåg. Hon tänker inte på att kolla i garderoberna som är ute i hallen utan går direkt och skyller på mig. Så klart.
Hon behöver verkligen skaffa sig en ny hobby. En hobby som inte handlar om att göra livet surt för mig, leva genom mig eller aldrig klippa navelsträngen. Jag hade inte gjort livet surt för henne, jag hade inte snyltat på henne och jag hade fan i mig klippt navelsträngen för läääääänge sen!
Igår morse när jag öppnade dörren ut till hallen från mitt rum så ser jag mamma stå där med den blå regnjackan. Där var den ju! Men sa mamma någonting då? Nope. Klart att hon inte gjorde. Hon kan ju aldrig medge att hon hade fel och att hon borde be om ursäkt.
Jag orkar inte bry mig längre om hennes anklagelser.
Bring it on, bitch! Jag är immun mot hennes anklagelser, jag har helt enkelt lärt mig att leva med dem.
Ha't bra!
//syster2
Hon behöver verkligen skaffa sig en ny hobby. En hobby som inte handlar om att göra livet surt för mig, leva genom mig eller aldrig klippa navelsträngen. Jag hade inte gjort livet surt för henne, jag hade inte snyltat på henne och jag hade fan i mig klippt navelsträngen för läääääänge sen!
Igår morse när jag öppnade dörren ut till hallen från mitt rum så ser jag mamma stå där med den blå regnjackan. Där var den ju! Men sa mamma någonting då? Nope. Klart att hon inte gjorde. Hon kan ju aldrig medge att hon hade fel och att hon borde be om ursäkt.
Jag orkar inte bry mig längre om hennes anklagelser.
Bring it on, bitch! Jag är immun mot hennes anklagelser, jag har helt enkelt lärt mig att leva med dem.
Ha't bra!
//syster2
Till alla som har det lite jobbigt i livet.
Hej:)
Jag vet att det finns så många där ute som har det jobbigt, på många olika sätt.. Och för mig kom detta citat som ett ljus i mörkret.
Jag läser väldigt många bloggar, och en favorit är Carolina Gynnings blogg. Hon är så djup men samtidigt så lättsam. Men i alla fall, så skrev hon för ett tag sen ett väldigt bra citat som jag verkligen ska försöka ta åt mig och visa för andra vilket underbart sätt att tänka på.
Citatet lyder:
Ge dina fiender tillräckligt med rep, så hänger dom sig själva.
Puss<3
Syster1
Jag vet att det finns så många där ute som har det jobbigt, på många olika sätt.. Och för mig kom detta citat som ett ljus i mörkret.
Jag läser väldigt många bloggar, och en favorit är Carolina Gynnings blogg. Hon är så djup men samtidigt så lättsam. Men i alla fall, så skrev hon för ett tag sen ett väldigt bra citat som jag verkligen ska försöka ta åt mig och visa för andra vilket underbart sätt att tänka på.
Citatet lyder:
Ge dina fiender tillräckligt med rep, så hänger dom sig själva.
Puss<3
Syster1
Vinter i landet
Regnet upphör.
Under de senaste veckorna så har det varit grått, regn och alldeles för milt väder. Detta milda och gråa väder har blivit lite som min depression.
Eller ja, det har påverkat mig så mycket att jag glidit in i en depression. En mild depression men ändå en depression som fått mig att sluta bry mig om allt runt omkring.
Jag har saknat solen så jäkla mycket under dessa veckor. Jag skulle ha kunnat dödat för att bara få en liten glimt av solsken.
Men visst finns mirakel...
Igår kom solen och tittade fram, hon log åt mig och jag fick äntligen känna av solen i ansiktet tillsammans med kylan.
Äntligen.
Äntligen kom kylan som jag så länge väntat på.
Och tillsammans med solen så gör det inget att det är minusgrader.
Solen gör en varm i kroppen.
Idag var solen framme igen. Idag när jag tog en promenad till skolan så var det 16 minusgrader.
16 minusgrader gör ingenting så länge solen lyser.
Jag älskar vintern när solen lyser, minusgrader och frosten ligger överallt.
Utan solen på vinterhalvåret så skulle jag inte fungera...
Jag har visserligen en till sol i mitt liv.
Min storasyster.
Hon sprider också mycket kärlek och värme runt om sig.
Utan henne skulle jag absolut inte fungera<3
//syster 2
