Vänskap.
Fortsätter på föregående tema.. Vänskap..
Ett mysterium, något livsnödvändigt!
Något jag känner fattas i mitt liv just nu, jag vet att jag har många vänner som jag lätt skulle bara kunna slå en pling till, men på något sätt så är jag bara för lat. Jag har jobbat väldigt mycket den senaste tiden och känner att jag bara behöver vara ledig och umgås med vovven och mannen här hemma..
Men jag vill så gärna hinna träffa mina underbara vänner, men ibland har jag inte bara energin till det. Och det är ganska lamt att skylla på det också. Men men, detta är ju inget problem egentligen, men som sagt jag är nog helt enkelt lat. Så den enda som kan göra något åt saken är ju jag, bara att ta sig i kragen!
Sen har jag även funderat länge på om det jag jobbar med verkligen är rätt, det känns ibland som att jag inte klarar av det. Jag vet inte hur vissa saker fungerar, och sist jag jobbade fick jag även reda på att det kommer bli mycket mera jobb för min del! Eftersom det är en tjej som ska ha barn i juni/juli. Så sommaren kommer nog bli mer än heltid eftersom jag kommer jobba ist för henne och ha kvar mitt extra eftersom det inte är någon annan som kan.
Detta kommer ju inte så lägligt, eftersom jag är sjukt sugen på att skaffa nytt. Eftersom jag inte känner mig 100% trygg i många situationer...
Tufft. Men samtidigt i tider som dessa så får man väl uppskatta att man har ett jobb iaf:)
Usch så negativt det blev. Men jag får sådan ångest så här i juletid eftersom jag ska hinna med alla människor som jag tycker om, och tiden räcker inte till, vilket gör mig GALEN.
Jag vill åka till mormor och morfar, farmor och farfar, pappa och "mamma", mamma och lillasyster, storasyster och man, svärförälsdrar, och inte minst vännerna!
Jag pallar det liksom inte riktigt, jag vill slita mig själv i stycken, bara för att vara med de personer jag älskar!
Jag vill visa dem hur mycket jag verkligen uppskattar dem, älskar dem och beundrar dem!
Ni är bäst! Och jag försöker visa så gott jag kan, hur mycket ni betyer för mig.
Det är så sjukt mycket!
Detta inlägget kan egentligen bli hur långt som helst, men gud vad tråkigt det skulle bli!
Hur kan man visa för farmor/farfar/vän/pappa/syster på ett bra sätt att de verkligen betyder allt!, att jag inte kan tänka mig ett liv utan dem. Jag kan inte föreställa mig, det finns verkligen inte.
Och det är det som skrämmer mig mest. Jag har aldrig förlorat någon som stått mig nära, vilket man ska vara väldigt lycklig över att man har alla kvar. Men samtidigt så kommer jag snart åka på en riktig smäll! Min farmor och farfar har alltid varit en stor del av mitt liv, och ibland tror jag att de har influerat mig mera än min egen mamma och pappa. Farmor och farfar är verkligen mina riktiga idoler. Samt min pappa såklart. Min hjälte här i världen, han räddade mig bokstavligen när jag mådde som sämst. När jag verkligen inte ville leva längre, han fanns där, och sa att han kännt samma sak. Jag älskar dig pappa!
Puss<3
Syster1
Ett mysterium, något livsnödvändigt!
Något jag känner fattas i mitt liv just nu, jag vet att jag har många vänner som jag lätt skulle bara kunna slå en pling till, men på något sätt så är jag bara för lat. Jag har jobbat väldigt mycket den senaste tiden och känner att jag bara behöver vara ledig och umgås med vovven och mannen här hemma..
Men jag vill så gärna hinna träffa mina underbara vänner, men ibland har jag inte bara energin till det. Och det är ganska lamt att skylla på det också. Men men, detta är ju inget problem egentligen, men som sagt jag är nog helt enkelt lat. Så den enda som kan göra något åt saken är ju jag, bara att ta sig i kragen!
Sen har jag även funderat länge på om det jag jobbar med verkligen är rätt, det känns ibland som att jag inte klarar av det. Jag vet inte hur vissa saker fungerar, och sist jag jobbade fick jag även reda på att det kommer bli mycket mera jobb för min del! Eftersom det är en tjej som ska ha barn i juni/juli. Så sommaren kommer nog bli mer än heltid eftersom jag kommer jobba ist för henne och ha kvar mitt extra eftersom det inte är någon annan som kan.
Detta kommer ju inte så lägligt, eftersom jag är sjukt sugen på att skaffa nytt. Eftersom jag inte känner mig 100% trygg i många situationer...
Tufft. Men samtidigt i tider som dessa så får man väl uppskatta att man har ett jobb iaf:)
Usch så negativt det blev. Men jag får sådan ångest så här i juletid eftersom jag ska hinna med alla människor som jag tycker om, och tiden räcker inte till, vilket gör mig GALEN.
Jag vill åka till mormor och morfar, farmor och farfar, pappa och "mamma", mamma och lillasyster, storasyster och man, svärförälsdrar, och inte minst vännerna!
Jag pallar det liksom inte riktigt, jag vill slita mig själv i stycken, bara för att vara med de personer jag älskar!
Jag vill visa dem hur mycket jag verkligen uppskattar dem, älskar dem och beundrar dem!
Ni är bäst! Och jag försöker visa så gott jag kan, hur mycket ni betyer för mig.
Det är så sjukt mycket!
Detta inlägget kan egentligen bli hur långt som helst, men gud vad tråkigt det skulle bli!
Hur kan man visa för farmor/farfar/vän/pappa/syster på ett bra sätt att de verkligen betyder allt!, att jag inte kan tänka mig ett liv utan dem. Jag kan inte föreställa mig, det finns verkligen inte.
Och det är det som skrämmer mig mest. Jag har aldrig förlorat någon som stått mig nära, vilket man ska vara väldigt lycklig över att man har alla kvar. Men samtidigt så kommer jag snart åka på en riktig smäll! Min farmor och farfar har alltid varit en stor del av mitt liv, och ibland tror jag att de har influerat mig mera än min egen mamma och pappa. Farmor och farfar är verkligen mina riktiga idoler. Samt min pappa såklart. Min hjälte här i världen, han räddade mig bokstavligen när jag mådde som sämst. När jag verkligen inte ville leva längre, han fanns där, och sa att han kännt samma sak. Jag älskar dig pappa!
Puss<3
Syster1
Kommentarer
Trackback
