Drömmer om en framtid utan dig....
Mamma ägde en för stor del av mitt liv innan, jag kunde inte andas. Pressen blev för stor.
När vi träffades på ett café inne i stan så kändes det som om alla hade gått tillbaka till som det var förut. Som om ingenting förändrats.
Det kan gå vissa dagar då jag låtsas som ingenting men sanningen kommer fram och jag inser att ingenting är som förut. Det kan inte bli som förut. Jag trodde jag var kvar. Att mamma hade övertaget, men det visar sig att hon inte har det längre. Det finns egentligen inget att förklara längre. Inget att försvara, för jag har vänt blad och börjat om på nytt.
Skönt att det är över.
Jag börjar få ordning på saker och ting i mitt huvud nu. Det är inte lika rörigt som det varit. Men samtidigt så kan det ta en minut så kan det få mig tillbaka till kaoset i mitt huvud vilket som gör att jag stänger in mig själv bakom väggen av tusen ton stål. Den finns fortfarande kvar. Men jag är en bra bit i genom den. Jag vill aldrig hamna i den situationen som jag var i, därför kämpar jag. Jag kämpar varje dag med att tänka positivt, stänga ute elaka kommentarer och se på den positiva sidan av både människor och saker i överhuvudtaget.
Jag har börjat göra saker i vardagen, jag har flera möten inbokade med människor. Nya människor. Nya människor som kan komma med den hjälp som jag skulle behöva för att komma längre fram. Bli hel. Bli en ny människa. Bli den människa som jag vill bli och hoppas att en dag är jag den personen som jag alltid velat vara.
Då kanske jag kan få reda på hur det känns att vara lycklig.
//syster2
När vi träffades på ett café inne i stan så kändes det som om alla hade gått tillbaka till som det var förut. Som om ingenting förändrats.
Det kan gå vissa dagar då jag låtsas som ingenting men sanningen kommer fram och jag inser att ingenting är som förut. Det kan inte bli som förut. Jag trodde jag var kvar. Att mamma hade övertaget, men det visar sig att hon inte har det längre. Det finns egentligen inget att förklara längre. Inget att försvara, för jag har vänt blad och börjat om på nytt.
Skönt att det är över.
Jag börjar få ordning på saker och ting i mitt huvud nu. Det är inte lika rörigt som det varit. Men samtidigt så kan det ta en minut så kan det få mig tillbaka till kaoset i mitt huvud vilket som gör att jag stänger in mig själv bakom väggen av tusen ton stål. Den finns fortfarande kvar. Men jag är en bra bit i genom den. Jag vill aldrig hamna i den situationen som jag var i, därför kämpar jag. Jag kämpar varje dag med att tänka positivt, stänga ute elaka kommentarer och se på den positiva sidan av både människor och saker i överhuvudtaget.
Jag har börjat göra saker i vardagen, jag har flera möten inbokade med människor. Nya människor. Nya människor som kan komma med den hjälp som jag skulle behöva för att komma längre fram. Bli hel. Bli en ny människa. Bli den människa som jag vill bli och hoppas att en dag är jag den personen som jag alltid velat vara.
Då kanske jag kan få reda på hur det känns att vara lycklig.
//syster2
