Är det så här det ska vara att vara kär?!
Då vill jag inte vara med....
3 år har gått och jag börjar tvivla. Vi har gått igenom så mkt ihop, men aldrig har jag känt mig så hopplös och utnyttjad som jag gör just nu.. Jag försöker med allt, jag gör allt för att göra honom lycklig.. Ber han mig om något så gör jag det, jag gör vad han vill bara för att han ska vara glad. Och tillbaka skulle det vara skönt att få lite uppskattning. Det känns som att livet snart ska vara slut. Är det här allt? Ska jag leva med en människa som lovar och lovar och lovar igen att allt ska bli bättre? När undrar jag? När ska han börja visa allt som egentligen är självklart som han kunde visa i början av vårat förhållande? När han kunde följa med mig i en sjukttrång bil 60mil för att hälsa på min pappa, när han satt hemma hos min mamma i tre veckor och bara väntade på att jag skulle komma hem efter jobbet så att han kunde spendera några timmar med mig innan vi var tvugna att gå och lägga oss.. När han kunde äta samma pizza som jag ville ha bara min skull.. När han överraskade mig med blommor nästan varje gång när jag kom och hälsade på honom.. När han kunde ligga bredvid mig i sängen och bara ha ögon för mig oavsett om det var Navy på Tvn eller inte. Nu orkar han inte ens sätta sig upp i soffan för att ge mig en hej då puss innan jag går till jobbet...
Ja det känns sjukt jobbigt att veta att den personen som jag föll så pladask för är helt borta. Vad ska jag behöva göra för att få tillbaka honom. Den killen som jag faktiskt kände var värd mig. Låter själviskt, jag vet. Men jag vet vad jag är värd och jag vet hur mycket jag kan offra för den person som jag verkligen älskar. Just därför känns det väldigt jobbigt eftersom jag vet att jag förtjänar mer än det jag har/får just nu..
Den killen som jag förälskade mig i, han förtjänar mig. Jag vet att han finns i dig någonstans... Men kanske nu mer än någonsin så behöver jag att du visar det. Jag orkar inte kämpa mera. Inte kämpa mera för oss.
Tänk på det jag skrivit ovan och försök att tänka som du gjorde när vi först träffades då du kämpade för att vinna mitt hjärta.. Förlåt för att jag säger det men du tappar det mer och mer.. Jag vet inte längre, finns personen jag älskar? Det känns som att han är borta, och om han är det. Vem älskar jag då?
3 år har gått och jag börjar tvivla. Vi har gått igenom så mkt ihop, men aldrig har jag känt mig så hopplös och utnyttjad som jag gör just nu.. Jag försöker med allt, jag gör allt för att göra honom lycklig.. Ber han mig om något så gör jag det, jag gör vad han vill bara för att han ska vara glad. Och tillbaka skulle det vara skönt att få lite uppskattning. Det känns som att livet snart ska vara slut. Är det här allt? Ska jag leva med en människa som lovar och lovar och lovar igen att allt ska bli bättre? När undrar jag? När ska han börja visa allt som egentligen är självklart som han kunde visa i början av vårat förhållande? När han kunde följa med mig i en sjukttrång bil 60mil för att hälsa på min pappa, när han satt hemma hos min mamma i tre veckor och bara väntade på att jag skulle komma hem efter jobbet så att han kunde spendera några timmar med mig innan vi var tvugna att gå och lägga oss.. När han kunde äta samma pizza som jag ville ha bara min skull.. När han överraskade mig med blommor nästan varje gång när jag kom och hälsade på honom.. När han kunde ligga bredvid mig i sängen och bara ha ögon för mig oavsett om det var Navy på Tvn eller inte. Nu orkar han inte ens sätta sig upp i soffan för att ge mig en hej då puss innan jag går till jobbet...
Ja det känns sjukt jobbigt att veta att den personen som jag föll så pladask för är helt borta. Vad ska jag behöva göra för att få tillbaka honom. Den killen som jag faktiskt kände var värd mig. Låter själviskt, jag vet. Men jag vet vad jag är värd och jag vet hur mycket jag kan offra för den person som jag verkligen älskar. Just därför känns det väldigt jobbigt eftersom jag vet att jag förtjänar mer än det jag har/får just nu..
Den killen som jag förälskade mig i, han förtjänar mig. Jag vet att han finns i dig någonstans... Men kanske nu mer än någonsin så behöver jag att du visar det. Jag orkar inte kämpa mera. Inte kämpa mera för oss.
Tänk på det jag skrivit ovan och försök att tänka som du gjorde när vi först träffades då du kämpade för att vinna mitt hjärta.. Förlåt för att jag säger det men du tappar det mer och mer.. Jag vet inte längre, finns personen jag älskar? Det känns som att han är borta, och om han är det. Vem älskar jag då?
