Mina nedskrivna ord...
Något som jag skrev ner här om dagen kan ni ser nedanför strecket. Har börjat skriva ner mina ord på papper i några block... Ja, jag skriver några block. Jag har inte samlat allt på ett å samma ställe ifall att någon i familjen skulle hitta den och läsa alla mina ord om min smärta och om mamma... Sista meningen nedan vill jag ändra på och istället skriva var istället för är.
___________________________________________
Jag torkar mina tårar och trycker undan känslorna som fastnat så illa i bröstet. Det finns människor som säger att tiden läker alla sår. Jag skulle vilja hellre säga att tiden läker inte alla sår... Det har jag lärt mig nu. Det lättar på stenen men minnen och marddrömmar är något som man inte kan sudda ut. En lukt, en sak eller ett enda litet ord är allt som behövs för att, innan jag vet ordet av, kastas tillbaka, till det jag allra helst vill glömma.
Jag undrar när du kommer släppa taget, låta mig gå. Bli fri. Jag vill kunna gå den lyckliga vägen utan att du alltid drar ner mig igen med dina ord. Jag känner hur 1 steg fram alltid leder till att jag, på ett eller annat vis, halkar tillbaka. Du står alltid runt hörnet, kikar fram och kastar dina skuggor över mig. För att visa att makten är fortfarande i dina händer. Jag är bara en bricka i ditt sjuka spel...
___________________________________________
Hon har inte makten över mig längre. Det vet jag nu.
//syster 2
___________________________________________
Jag torkar mina tårar och trycker undan känslorna som fastnat så illa i bröstet. Det finns människor som säger att tiden läker alla sår. Jag skulle vilja hellre säga att tiden läker inte alla sår... Det har jag lärt mig nu. Det lättar på stenen men minnen och marddrömmar är något som man inte kan sudda ut. En lukt, en sak eller ett enda litet ord är allt som behövs för att, innan jag vet ordet av, kastas tillbaka, till det jag allra helst vill glömma.
Jag undrar när du kommer släppa taget, låta mig gå. Bli fri. Jag vill kunna gå den lyckliga vägen utan att du alltid drar ner mig igen med dina ord. Jag känner hur 1 steg fram alltid leder till att jag, på ett eller annat vis, halkar tillbaka. Du står alltid runt hörnet, kikar fram och kastar dina skuggor över mig. För att visa att makten är fortfarande i dina händer. Jag är bara en bricka i ditt sjuka spel...
___________________________________________
Hon har inte makten över mig längre. Det vet jag nu.
//syster 2
Får inte glömma
Jag kom hem igår efter en bra helg hos en kompis. Kollade mejlen senare på kvällen. Hade fått ett mejl från en person sominte ska egentligen nämnas..... iallafall så var den andra personen som skickat, mamma.
Hela min kropp stelnade till, precis som om jag skulle ha sett en död människa. Tårarna bara föll, okontrollerat och jag ringde till min syster i panik. Min syster fick påminna mig om att det är inte mitt fel, mammas problem är inte mina problem.
Jag har tidigare skrivit att jag inte visste vad jag skulle göra. Och det visade sig att jag inte visste men lyckades iallafall ta djupa andetag och få kontroll över mina tårar.
Detta skrev mamma: "Hej ------- har du fått någon mail från -------- om lägenhet du ska svara på den . hoppas du har de bra . Jag funderar på vad länge du tänker straffa mig på de här sättet?
ha de bra kram från din mamma som har gjort allt för sin lilla tjej. O du ------- även om du flyttar till ------- så behöver du inte oroa dig jag har mitt liv så jag tänker inte springa hos dig.kram från din MAMMA"
Så här i efterhand så blir jag förbannad. Förbannad på att hon fortfarande har kontroll över hur jag mår, vem/vilka jag kan prata med och var jag kan befinna mig.
Just nu sitter jag och kokar av ilska så att tårarna kommer man JAG har kontrollen över dem så jag låter dem inte falla ner för kinden. Igår hade jag inte kontroll över tårarna men det har jag nu, idag.
Sedan att mamma skrev hur länge jag ska straffa henne... För henne kanske det kan tolkas som att jag straffar henne men hon vet att jag inte mår bra men hon kan inte acceptera eller respektera det och sedan så vet hon inte VARFÖR jag mår dåligt. Jag vet inte hur man berättar för sin mamma att det är hon som har fått mig att må dåligt och många gånger skadat sig själv fysiskt...
En annan grej som jag märker att jag blir arg på är att mamma skrev "gjort allt för sin lilla tjej" Det är just det där lilla som jag blir så JÄVLA arg på! Jag är inte hennes LILLA tjej! Hon har alltid kallat mig för hennes LILLA tjej! Även när åren har gått och jag kanske en gång var en liten tjej så är jag INTE DET NU! GAAAAH! Jag blir så förbannad på alltihop!
//syster 2
Hela min kropp stelnade till, precis som om jag skulle ha sett en död människa. Tårarna bara föll, okontrollerat och jag ringde till min syster i panik. Min syster fick påminna mig om att det är inte mitt fel, mammas problem är inte mina problem.
Jag har tidigare skrivit att jag inte visste vad jag skulle göra. Och det visade sig att jag inte visste men lyckades iallafall ta djupa andetag och få kontroll över mina tårar.
Detta skrev mamma: "Hej ------- har du fått någon mail från -------- om lägenhet du ska svara på den . hoppas du har de bra . Jag funderar på vad länge du tänker straffa mig på de här sättet?
ha de bra kram från din mamma som har gjort allt för sin lilla tjej. O du ------- även om du flyttar till ------- så behöver du inte oroa dig jag har mitt liv så jag tänker inte springa hos dig.kram från din MAMMA"
Så här i efterhand så blir jag förbannad. Förbannad på att hon fortfarande har kontroll över hur jag mår, vem/vilka jag kan prata med och var jag kan befinna mig.
Just nu sitter jag och kokar av ilska så att tårarna kommer man JAG har kontrollen över dem så jag låter dem inte falla ner för kinden. Igår hade jag inte kontroll över tårarna men det har jag nu, idag.
Sedan att mamma skrev hur länge jag ska straffa henne... För henne kanske det kan tolkas som att jag straffar henne men hon vet att jag inte mår bra men hon kan inte acceptera eller respektera det och sedan så vet hon inte VARFÖR jag mår dåligt. Jag vet inte hur man berättar för sin mamma att det är hon som har fått mig att må dåligt och många gånger skadat sig själv fysiskt...
En annan grej som jag märker att jag blir arg på är att mamma skrev "gjort allt för sin lilla tjej" Det är just det där lilla som jag blir så JÄVLA arg på! Jag är inte hennes LILLA tjej! Hon har alltid kallat mig för hennes LILLA tjej! Även när åren har gått och jag kanske en gång var en liten tjej så är jag INTE DET NU! GAAAAH! Jag blir så förbannad på alltihop!
//syster 2
