Karma
Karma, good things happen to good people! Skitsnack!
Jag trodde det och vill så gärna tro det, men det är rent skitsnack! Underbara människor får cancer, underbara människor mister barn, underbara människor dör i olyckor! Det får vara nog!
Jag vill få ut mer av livet! Ge mig lite spänning!
//Syster1
Jag trodde det och vill så gärna tro det, men det är rent skitsnack! Underbara människor får cancer, underbara människor mister barn, underbara människor dör i olyckor! Det får vara nog!
Jag vill få ut mer av livet! Ge mig lite spänning!
//Syster1
Systrar
Jag vet att min syster har det jobbigt. jag vet bara inte hur jag kan hjälpa.
Hon är verligen sjuk, mamma alltså. Det går inte mer än max 10min i hennes närvaro och jag vill bara skrika och gråta precis som förut! Det kan aldrig vara rätt. Det kan aldrig vara meningen att det ska vara så hemskt att träffa sin egen mamma. Jag har flyttat hemifrån men det har inte min lillasyster! Jag klarar max 10 min innan jag får panikångest och vill springa så långt som det bara går. Hon lever med detta dag in och dag ut!!
Tänk att leva med en människa som är som våran mamma. Manipulativ, nedlåtande, schizofren, orättvis, egoistisk, listan kan bara fortsätta och fortsätta.
Manipulativ: Hennes speciallitet är att få dig till att må dåligt över något som du inte har något med att göra. Det är skit samma, det är ditt fel iaf. Hon kan få dig till att göra/säga precis vad hon vill. Hon vet exakt vilka trådar som hon ska dra i för att få önskat resultat!
Nedlåtande: Du berättar något positivt, hon gör det genast till något negativt. Du vänder dig till henne för råd, hon trycker bara ner dig ytterligare! Hon frågar och säger att hon bryr sig men egentligen vill hon bara få en anledning till att komma med fler nedlåtande kommentarer.
Schizofren: Inget som är vetenskapligt bevisat. Men det råder ingen tvekan om att det finns flertal personer i denna människa! Ett påstående som tex jag gillar choklad kan två minuter senare bli "Jag har aldrig sagt att jag gillar någon äcklig fet choklad! Ta bort!!! "
Orättvis & egoistisk: Dessa två kategorier går in i varandra. En människa som aldrig har pengar till sina barn men som gärna går på krogen, bio & restaurang med sin vännina! Som betalade ut 150kr i månaden till sin 18 åriga dotter!!! Som skulle räcka till kläder samt pengar till buss och mobil! Hon fick pengar från majblomman för x antal år sedan som jag senare hittade. Men just det året hade vi så fruktansvärt dåligt med pengar så vi fick flytta hemifrån för att klara oss! Även fast hon då hade jobb. Hon kunde köpa nya kläder, mobiler, cyklar, sängar, möbler till sig själv och vi fick ärva hennes gamla.
De få människor som jag vågat berättat lite för har blivit chokade och börjat gråta. Det kan inte förstå hur en mamma kan låta sina barn komma i 5-6:e hand! Och sedan ljuga om det hela och påstå för alla utomstående att hennes barn är hennes allt och att hon gör allt för dem men ändå får hon bara skit tillbaka.
Jag kommer fortfarande ihåg från när jag bodde hemma att mamma alltid efter ett bråk ringde till sin närmsta vännina och grät och förklarade hur förtvivlad hon var för att hennes älskade dotter aldrig blev nöjd utan bara ställde till bråk och fick henne till att vilja ta livet utav sig. Detta sa hon högt och tydligt så att man verkligen skulle veta hur hemsk man var.
Jag var en så hemsk dotter att min egen mamma ville ta livet utav sig!! Jag var ett sådan fruktansvärt misslyckat försök till en dotter som det gick att komma. Mammas vänninor såg ner på mig, tyckte synd om min psykisk sjuka mamma som hittade på dessa historier. De började tillochmed att skälla på mig och sa till mig att jag var tvungen att skärpa mig, för min mamma klarade snart inte mera!!
Hon har fått hela sin sida av familjen att se mig som det svarta fåret i familjen!
Detta gjorde att jag bara vilja leva upp till hennes förväntningar, jag började leva som det svarta fåret som hon sagt att jag var! Jag rymde hemifrån, dejtade killar som var mycket äldre än mig själv, hamnade på sjukhus för att jag druckit dålig sprit. Piercade mig fast att jag inte fick! Jag levde precis som hon ville att jag skulle göra. Hon ville skämmas över någon så att människor i hennes omgivning skulle se upp till henne och stötta henne eftersom hon hade en sådan enormt missbildad dotter!
Nu orkar jag inte skriva mera! Mina tangenter brinner snart av hetta. Jag kan antagligen bara fortsätta att skriva om detta. Funderar på att skriva en bok snart ist.
Det jag egentligen ville få fram var att jag älskar min syster!
Jag har inte glömt hur det är att bo med henne. Jag kommer ihåg...
JAG ÄLSKAR DIG!
håll ut lite till
Lämna gärna en kommentar ni som läser detta, vi kan behöva ett par stöttande ord.
//Syster 1
Hon är verligen sjuk, mamma alltså. Det går inte mer än max 10min i hennes närvaro och jag vill bara skrika och gråta precis som förut! Det kan aldrig vara rätt. Det kan aldrig vara meningen att det ska vara så hemskt att träffa sin egen mamma. Jag har flyttat hemifrån men det har inte min lillasyster! Jag klarar max 10 min innan jag får panikångest och vill springa så långt som det bara går. Hon lever med detta dag in och dag ut!!
Tänk att leva med en människa som är som våran mamma. Manipulativ, nedlåtande, schizofren, orättvis, egoistisk, listan kan bara fortsätta och fortsätta.
Manipulativ: Hennes speciallitet är att få dig till att må dåligt över något som du inte har något med att göra. Det är skit samma, det är ditt fel iaf. Hon kan få dig till att göra/säga precis vad hon vill. Hon vet exakt vilka trådar som hon ska dra i för att få önskat resultat!
Nedlåtande: Du berättar något positivt, hon gör det genast till något negativt. Du vänder dig till henne för råd, hon trycker bara ner dig ytterligare! Hon frågar och säger att hon bryr sig men egentligen vill hon bara få en anledning till att komma med fler nedlåtande kommentarer.
Schizofren: Inget som är vetenskapligt bevisat. Men det råder ingen tvekan om att det finns flertal personer i denna människa! Ett påstående som tex jag gillar choklad kan två minuter senare bli "Jag har aldrig sagt att jag gillar någon äcklig fet choklad! Ta bort!!! "
Orättvis & egoistisk: Dessa två kategorier går in i varandra. En människa som aldrig har pengar till sina barn men som gärna går på krogen, bio & restaurang med sin vännina! Som betalade ut 150kr i månaden till sin 18 åriga dotter!!! Som skulle räcka till kläder samt pengar till buss och mobil! Hon fick pengar från majblomman för x antal år sedan som jag senare hittade. Men just det året hade vi så fruktansvärt dåligt med pengar så vi fick flytta hemifrån för att klara oss! Även fast hon då hade jobb. Hon kunde köpa nya kläder, mobiler, cyklar, sängar, möbler till sig själv och vi fick ärva hennes gamla.
De få människor som jag vågat berättat lite för har blivit chokade och börjat gråta. Det kan inte förstå hur en mamma kan låta sina barn komma i 5-6:e hand! Och sedan ljuga om det hela och påstå för alla utomstående att hennes barn är hennes allt och att hon gör allt för dem men ändå får hon bara skit tillbaka.
Jag kommer fortfarande ihåg från när jag bodde hemma att mamma alltid efter ett bråk ringde till sin närmsta vännina och grät och förklarade hur förtvivlad hon var för att hennes älskade dotter aldrig blev nöjd utan bara ställde till bråk och fick henne till att vilja ta livet utav sig. Detta sa hon högt och tydligt så att man verkligen skulle veta hur hemsk man var.
Jag var en så hemsk dotter att min egen mamma ville ta livet utav sig!! Jag var ett sådan fruktansvärt misslyckat försök till en dotter som det gick att komma. Mammas vänninor såg ner på mig, tyckte synd om min psykisk sjuka mamma som hittade på dessa historier. De började tillochmed att skälla på mig och sa till mig att jag var tvungen att skärpa mig, för min mamma klarade snart inte mera!!
Hon har fått hela sin sida av familjen att se mig som det svarta fåret i familjen!
Detta gjorde att jag bara vilja leva upp till hennes förväntningar, jag började leva som det svarta fåret som hon sagt att jag var! Jag rymde hemifrån, dejtade killar som var mycket äldre än mig själv, hamnade på sjukhus för att jag druckit dålig sprit. Piercade mig fast att jag inte fick! Jag levde precis som hon ville att jag skulle göra. Hon ville skämmas över någon så att människor i hennes omgivning skulle se upp till henne och stötta henne eftersom hon hade en sådan enormt missbildad dotter!
Nu orkar jag inte skriva mera! Mina tangenter brinner snart av hetta. Jag kan antagligen bara fortsätta att skriva om detta. Funderar på att skriva en bok snart ist.
Det jag egentligen ville få fram var att jag älskar min syster!
Jag har inte glömt hur det är att bo med henne. Jag kommer ihåg...
JAG ÄLSKAR DIG!
håll ut lite till
Lämna gärna en kommentar ni som läser detta, vi kan behöva ett par stöttande ord.
//Syster 1
Uppskattning
Har känt mig ganska så låg nu ett tag. Har haft mycket tankar som virvlat omkring i mitt huvud, jag vet varken in eller ut längre. Humöret svänger som en rattfyllerist! Hela tiden!
Tidigare idag kände jag mig nästan nykär och gick omkring och log för mig själv på jobbet. Det spratt i hela kroppen och jag ville bara kyssas och älska någon igen på nytt. En alldeles underbar känsla!
Men ack vad fort den försvann... Dagen har nu runnit ut till det att jag sitter här, trött och absolut ingen energi! Känns hur tråkigt som helst. Jag tror att jag vet vad det kan bero på men, det känns sjukt.
Har fått ganska mycket uppskattning den senaste tiden och vet att detta nu är slut. Antar att det är därför jag känner mig extra nere. Om man inte får den uppsakttningen hemma så kommer man att börja leta efter den någon annan stans. Och det är så fruktansvärt skönt att få känna sig värdig, att man är attraktiv.
Hur viktigt är det egentligen med uppskattning i ett förhållande?
För mig verkar det vara ganska så viktigt, men samtidigt så känns det som att jag inte riktigt kan ta emot det. Jag stöter bort det, varför?
Jag vill ju ha det, jag måste ha det. Kan det vara så att jag har svårt att tillåta den person jag älskar mest att komma mig riktigt in på skinnet, så jag trycker ifrån ist för att ta emot? Eller vill jag bara inte ta emot det längre? Är mina känslor äkta? Hur vet man det?
Jag vet att jag älskar dig, men hur vet jag det?
När det kommer till familjemedlemmar så vet jag precis hur jag ska uttrycka mig, varför jag älskar dem som jag gör. Men med dig så är det svårt. Varför älskar jag dig?
Om jag inte kan förklara det, är mina känslor verkligen äkta isf?
Måste man kunna förklara sin kärlek i ord?
Runt, runt, runt, runt & runt igen rullar mina tankar. Få dem att sluta.
//Syster1
Tidigare idag kände jag mig nästan nykär och gick omkring och log för mig själv på jobbet. Det spratt i hela kroppen och jag ville bara kyssas och älska någon igen på nytt. En alldeles underbar känsla!
Men ack vad fort den försvann... Dagen har nu runnit ut till det att jag sitter här, trött och absolut ingen energi! Känns hur tråkigt som helst. Jag tror att jag vet vad det kan bero på men, det känns sjukt.
Har fått ganska mycket uppskattning den senaste tiden och vet att detta nu är slut. Antar att det är därför jag känner mig extra nere. Om man inte får den uppsakttningen hemma så kommer man att börja leta efter den någon annan stans. Och det är så fruktansvärt skönt att få känna sig värdig, att man är attraktiv.
Hur viktigt är det egentligen med uppskattning i ett förhållande?
För mig verkar det vara ganska så viktigt, men samtidigt så känns det som att jag inte riktigt kan ta emot det. Jag stöter bort det, varför?
Jag vill ju ha det, jag måste ha det. Kan det vara så att jag har svårt att tillåta den person jag älskar mest att komma mig riktigt in på skinnet, så jag trycker ifrån ist för att ta emot? Eller vill jag bara inte ta emot det längre? Är mina känslor äkta? Hur vet man det?
Jag vet att jag älskar dig, men hur vet jag det?
När det kommer till familjemedlemmar så vet jag precis hur jag ska uttrycka mig, varför jag älskar dem som jag gör. Men med dig så är det svårt. Varför älskar jag dig?
Om jag inte kan förklara det, är mina känslor verkligen äkta isf?
Måste man kunna förklara sin kärlek i ord?
Runt, runt, runt, runt & runt igen rullar mina tankar. Få dem att sluta.
//Syster1
Besvikelse i mammas ögon
Pengaproblem
Senaste veckan så har jag och mamma bråkat. Vi har bråkat om pengar. Pengar är nog huvudanledningen till varför vi bråkar. Och kläder har också spelat stor roll.
"A slap in the face"
Vi har letat efter byxor. Byxor, byxor, byxor och åter igen byxor. Dessa förbannade byxor som ta me fan aldrig passar mig. Det tär på mig. Inte bara för att de inte passar längre utan för att mamma tjatar på mig om min vikt. Det ska alltid tjatas om min vikt. Jag har storlek 46 i byxstorlek. Det är stort men jag bryr mig inte så mycket om storlekar. Jag bryr mig bara som passformen och så att kläderna passar. Vilket som inte mamma fattar. Nu när inte byxor i storlek 46 passar och nästan inte storlek 48 så har mamma fått dille på att vi ska ut och motionera varje dag i en timme, med stavar, vi ska även byta kost och kolla hur mycket man går ner.... Jag väger mer än 30 kg mer än vad mamma gör och hon kommer försöka få reda på min vikt men aldrig i livet att jag låter henne se vad jag väger. Jag är tillräckligt av en besvikelse i hennes ögon och jag tänker inte visa henne vikten för då får hon även en till anledning att trycka ner mig ännu mer.
För när vi var i affären och jag testade byxor som klagade hon och gav mig storlekar över 50 och så sa hon "att det var den största storleken hon fick tag på och om inte det passar så får vi väll sy byxor åt dig." Det blev ett slag i ansiktet på mig och jag föreställde mig hur jag gav mamma en rak höger och totalt misshandlade henne för det var droppen. Jag grät i affären tack vare mamma som är rena psykokärringen och jag hatar henne. jag hatar henne mest av allt. Det finns ingen som jag hatar lika mycket som mamma. Jag tror hon föddes för att göra livet svårt för hennes döttrar... Eller iallafall 2 av hennes döttrar.
Asså, visst, det är bra att jag ställer om kosten och motionen och så men när det är med tvång av en människa som är äcklig och motbjudande så kommer det aldrig funka.
A-L-D-R-I-G
Skönt att slippa
Igår berättade jag för mamma vad jag tänker göra om inte kommer in på skola efter gymnasiet. Jag berättade att jag tänkt på Au Pair och jag trodde att hon skulle totalvägra släppa iväg mig men jag tror hon också insåg att jag är faktiskt vuxen och behöver se mig omkring i världen. Först när jag sa det så fick hon väldigt stora ögon och skakade på huvudet men sedan sa hon också att det var klart att jag ska se mig omkring.
Chock! Asså, mamma sa faktiskt något positivt om det! Det var nog det försata positiva någonsin på flera veckor! Annars har det alltid låtit "jag kommer få en hjärtinfarkt och vem kommer ge dig pengar och mat då" eller "fan också" eller "då är det ju ingen idé, kanske lika gärna ska ge upp och börja äta skräpmat och dega i soffan hela dagarna"....
Men nu gott folk, har jag fan inte tid att skriva mer. Känns som om det blev väldigt mycket detta.
Ha det bra!
//Syster 2
Senaste veckan så har jag och mamma bråkat. Vi har bråkat om pengar. Pengar är nog huvudanledningen till varför vi bråkar. Och kläder har också spelat stor roll.
"A slap in the face"
Vi har letat efter byxor. Byxor, byxor, byxor och åter igen byxor. Dessa förbannade byxor som ta me fan aldrig passar mig. Det tär på mig. Inte bara för att de inte passar längre utan för att mamma tjatar på mig om min vikt. Det ska alltid tjatas om min vikt. Jag har storlek 46 i byxstorlek. Det är stort men jag bryr mig inte så mycket om storlekar. Jag bryr mig bara som passformen och så att kläderna passar. Vilket som inte mamma fattar. Nu när inte byxor i storlek 46 passar och nästan inte storlek 48 så har mamma fått dille på att vi ska ut och motionera varje dag i en timme, med stavar, vi ska även byta kost och kolla hur mycket man går ner.... Jag väger mer än 30 kg mer än vad mamma gör och hon kommer försöka få reda på min vikt men aldrig i livet att jag låter henne se vad jag väger. Jag är tillräckligt av en besvikelse i hennes ögon och jag tänker inte visa henne vikten för då får hon även en till anledning att trycka ner mig ännu mer.
För när vi var i affären och jag testade byxor som klagade hon och gav mig storlekar över 50 och så sa hon "att det var den största storleken hon fick tag på och om inte det passar så får vi väll sy byxor åt dig." Det blev ett slag i ansiktet på mig och jag föreställde mig hur jag gav mamma en rak höger och totalt misshandlade henne för det var droppen. Jag grät i affären tack vare mamma som är rena psykokärringen och jag hatar henne. jag hatar henne mest av allt. Det finns ingen som jag hatar lika mycket som mamma. Jag tror hon föddes för att göra livet svårt för hennes döttrar... Eller iallafall 2 av hennes döttrar.
Asså, visst, det är bra att jag ställer om kosten och motionen och så men när det är med tvång av en människa som är äcklig och motbjudande så kommer det aldrig funka.
A-L-D-R-I-G
Skönt att slippa
Igår berättade jag för mamma vad jag tänker göra om inte kommer in på skola efter gymnasiet. Jag berättade att jag tänkt på Au Pair och jag trodde att hon skulle totalvägra släppa iväg mig men jag tror hon också insåg att jag är faktiskt vuxen och behöver se mig omkring i världen. Först när jag sa det så fick hon väldigt stora ögon och skakade på huvudet men sedan sa hon också att det var klart att jag ska se mig omkring.
Chock! Asså, mamma sa faktiskt något positivt om det! Det var nog det försata positiva någonsin på flera veckor! Annars har det alltid låtit "jag kommer få en hjärtinfarkt och vem kommer ge dig pengar och mat då" eller "fan också" eller "då är det ju ingen idé, kanske lika gärna ska ge upp och börja äta skräpmat och dega i soffan hela dagarna"....
Men nu gott folk, har jag fan inte tid att skriva mer. Känns som om det blev väldigt mycket detta.
Ha det bra!
//Syster 2
