Besvikelse i mammas ögon
Pengaproblem
Senaste veckan så har jag och mamma bråkat. Vi har bråkat om pengar. Pengar är nog huvudanledningen till varför vi bråkar. Och kläder har också spelat stor roll.
"A slap in the face"
Vi har letat efter byxor. Byxor, byxor, byxor och åter igen byxor. Dessa förbannade byxor som ta me fan aldrig passar mig. Det tär på mig. Inte bara för att de inte passar längre utan för att mamma tjatar på mig om min vikt. Det ska alltid tjatas om min vikt. Jag har storlek 46 i byxstorlek. Det är stort men jag bryr mig inte så mycket om storlekar. Jag bryr mig bara som passformen och så att kläderna passar. Vilket som inte mamma fattar. Nu när inte byxor i storlek 46 passar och nästan inte storlek 48 så har mamma fått dille på att vi ska ut och motionera varje dag i en timme, med stavar, vi ska även byta kost och kolla hur mycket man går ner.... Jag väger mer än 30 kg mer än vad mamma gör och hon kommer försöka få reda på min vikt men aldrig i livet att jag låter henne se vad jag väger. Jag är tillräckligt av en besvikelse i hennes ögon och jag tänker inte visa henne vikten för då får hon även en till anledning att trycka ner mig ännu mer.
För när vi var i affären och jag testade byxor som klagade hon och gav mig storlekar över 50 och så sa hon "att det var den största storleken hon fick tag på och om inte det passar så får vi väll sy byxor åt dig." Det blev ett slag i ansiktet på mig och jag föreställde mig hur jag gav mamma en rak höger och totalt misshandlade henne för det var droppen. Jag grät i affären tack vare mamma som är rena psykokärringen och jag hatar henne. jag hatar henne mest av allt. Det finns ingen som jag hatar lika mycket som mamma. Jag tror hon föddes för att göra livet svårt för hennes döttrar... Eller iallafall 2 av hennes döttrar.
Asså, visst, det är bra att jag ställer om kosten och motionen och så men när det är med tvång av en människa som är äcklig och motbjudande så kommer det aldrig funka.
A-L-D-R-I-G
Skönt att slippa
Igår berättade jag för mamma vad jag tänker göra om inte kommer in på skola efter gymnasiet. Jag berättade att jag tänkt på Au Pair och jag trodde att hon skulle totalvägra släppa iväg mig men jag tror hon också insåg att jag är faktiskt vuxen och behöver se mig omkring i världen. Först när jag sa det så fick hon väldigt stora ögon och skakade på huvudet men sedan sa hon också att det var klart att jag ska se mig omkring.
Chock! Asså, mamma sa faktiskt något positivt om det! Det var nog det försata positiva någonsin på flera veckor! Annars har det alltid låtit "jag kommer få en hjärtinfarkt och vem kommer ge dig pengar och mat då" eller "fan också" eller "då är det ju ingen idé, kanske lika gärna ska ge upp och börja äta skräpmat och dega i soffan hela dagarna"....
Men nu gott folk, har jag fan inte tid att skriva mer. Känns som om det blev väldigt mycket detta.
Ha det bra!
//Syster 2
Senaste veckan så har jag och mamma bråkat. Vi har bråkat om pengar. Pengar är nog huvudanledningen till varför vi bråkar. Och kläder har också spelat stor roll.
"A slap in the face"
Vi har letat efter byxor. Byxor, byxor, byxor och åter igen byxor. Dessa förbannade byxor som ta me fan aldrig passar mig. Det tär på mig. Inte bara för att de inte passar längre utan för att mamma tjatar på mig om min vikt. Det ska alltid tjatas om min vikt. Jag har storlek 46 i byxstorlek. Det är stort men jag bryr mig inte så mycket om storlekar. Jag bryr mig bara som passformen och så att kläderna passar. Vilket som inte mamma fattar. Nu när inte byxor i storlek 46 passar och nästan inte storlek 48 så har mamma fått dille på att vi ska ut och motionera varje dag i en timme, med stavar, vi ska även byta kost och kolla hur mycket man går ner.... Jag väger mer än 30 kg mer än vad mamma gör och hon kommer försöka få reda på min vikt men aldrig i livet att jag låter henne se vad jag väger. Jag är tillräckligt av en besvikelse i hennes ögon och jag tänker inte visa henne vikten för då får hon även en till anledning att trycka ner mig ännu mer.
För när vi var i affären och jag testade byxor som klagade hon och gav mig storlekar över 50 och så sa hon "att det var den största storleken hon fick tag på och om inte det passar så får vi väll sy byxor åt dig." Det blev ett slag i ansiktet på mig och jag föreställde mig hur jag gav mamma en rak höger och totalt misshandlade henne för det var droppen. Jag grät i affären tack vare mamma som är rena psykokärringen och jag hatar henne. jag hatar henne mest av allt. Det finns ingen som jag hatar lika mycket som mamma. Jag tror hon föddes för att göra livet svårt för hennes döttrar... Eller iallafall 2 av hennes döttrar.
Asså, visst, det är bra att jag ställer om kosten och motionen och så men när det är med tvång av en människa som är äcklig och motbjudande så kommer det aldrig funka.
A-L-D-R-I-G
Skönt att slippa
Igår berättade jag för mamma vad jag tänker göra om inte kommer in på skola efter gymnasiet. Jag berättade att jag tänkt på Au Pair och jag trodde att hon skulle totalvägra släppa iväg mig men jag tror hon också insåg att jag är faktiskt vuxen och behöver se mig omkring i världen. Först när jag sa det så fick hon väldigt stora ögon och skakade på huvudet men sedan sa hon också att det var klart att jag ska se mig omkring.
Chock! Asså, mamma sa faktiskt något positivt om det! Det var nog det försata positiva någonsin på flera veckor! Annars har det alltid låtit "jag kommer få en hjärtinfarkt och vem kommer ge dig pengar och mat då" eller "fan också" eller "då är det ju ingen idé, kanske lika gärna ska ge upp och börja äta skräpmat och dega i soffan hela dagarna"....
Men nu gott folk, har jag fan inte tid att skriva mer. Känns som om det blev väldigt mycket detta.
Ha det bra!
//Syster 2
Kommentarer
Trackback
