"Den dagen jag dör kommer det att vara ditt fel"
Det roliga med denna blogg är att jag och min syster hanterar händelser på helt olika sätt och vi är otroligt lika men ändå så olika.
Min lillasyster har förmågan att stänga av, vilket jag aldrig kunnat. Hon kan stänga av öronen och inte lyssna, hon har verkligen inte hört vad mamma sagt. Medan jag själv har tagit in all skit och tagit det hårt, men då har det även varit hårt mot hårt. Jag står upp för mig själv och saker som jag tycker är orättvist! Jag har hamnat i en hel del trubbel på grund av detta, blivit det svarta fåret i "familjen", samtidigt som att jag är så glad och tacksam för att jag har de egenskaperna. Jag har verkligen lärt mig att leva på egna ben, och jag är inte rädd för att ta ett steg till.
Jag flyttade hemifrån för ett par år sedan och har klarat mig väldigt bra sedan dess. Och har även sedan dess blivit något, som min mor på något konstigt sätt skryter om. Hon är helt plötsligt stolt över sitt svarta får! Detta får som har ställt till det så i familjen med både det ena och det andra har hon helt plötsligt blivit stolt över. Allt som jag gjort i mitt liv är jag kanske inte stolt över, men jag ångrar inget. Jag vet att jag inte varit guds finaste barn och att jag både sagt och gjort mycket "dumt" i mitt liv, men detta har ju även format den människa som jag är idag. En människa som jag faktiskt uppskattar och tycker om att vara.
Nu vill jag inte att ni ska tro att detta är en blogg som vi skapat för att vi vill få en "tycka synd om oss" känsla, utan vi vill ha något att ventilera emot och visa att vi finns. Jag kan aldrig tänka mig att vi skulle vara den enda familjen som haft dessa problem. Men det är inget man direkt pratar om. Många som är/har varit i samma situation som oss har kanske fått mera hjälp och fått bekräftat att personen i fråga är psykisk störd. Men när vi har frågat efter denna hjälp så har tydligen problemen i frågan legat hos mig. Det var alltid jag som gick igenom en svår period, genom tonåren, våldtäkts försöket m.m. Det var aldrig någon som fattade när man pratade på hur mycket skit man fick ta hemifrån, det var ingen som förstod varför jag hamnade i alla dessa situationer. Det var kanske inte så att jag sökte efter någonting bättre, någonting bättre än det jag redan hade, men hamnade på fel spår.
Alla psykologer, kuratorer, läkare sa alltid att det var mig det var fel på. Jag mådde psykiskt dåligt och lösningen på det var att prata, prata och prata. Man hamnade hos bup, men där blev det inte långvarit. Mesta dels för att min mamma följde med under första samtalet och jag var tvungen att sitta och lyssna på hennes beklagelser om denna dotter som hon inte förstod sig på, att hon gjort allt hon kunnat men att det ändå inte räcker. Och denna stackars psykolog gick på hela hennes snack och jag fick sitta där och vara en trotsig tonåring som vägrade vara sin mamma till lags. Men var det så himla konstigt att man för det mesta satt tyst under dessa samtal eftersom man visste att om man sa något dumt eller något "opassande" "sanningen" över huvudtaget så skulle man få höra så hemska saker om sig själv när man kom hem att man helt enkelt inte ville leva längre. Saker som att "Den dagen jag dör kommer det att vara ditt fel". Tack för den mamma. Dessa ord kommer att leva och dö med mig. Jag önskar att du aldrig sagt dom. Det är ord som jag tänker på ofta, och det går inte en gång utan att det kommer tårar i ögonen. Ett barn ska inte behöva höra dessa ord från sin egen mamma. Och detta är bara en liten bråkdel utan allt som man har fått slaget i sitt ansikte.
Jag vet ändå att jag ska klassa mig som lyckligt lottad, för att det finns alltid någon som har det värre.
Men just det här är våran historia, våra liv, våra sår och våra ärr som vi ska leva med resten av livet.
Puss<3
//Syster1
Min lillasyster har förmågan att stänga av, vilket jag aldrig kunnat. Hon kan stänga av öronen och inte lyssna, hon har verkligen inte hört vad mamma sagt. Medan jag själv har tagit in all skit och tagit det hårt, men då har det även varit hårt mot hårt. Jag står upp för mig själv och saker som jag tycker är orättvist! Jag har hamnat i en hel del trubbel på grund av detta, blivit det svarta fåret i "familjen", samtidigt som att jag är så glad och tacksam för att jag har de egenskaperna. Jag har verkligen lärt mig att leva på egna ben, och jag är inte rädd för att ta ett steg till.
Jag flyttade hemifrån för ett par år sedan och har klarat mig väldigt bra sedan dess. Och har även sedan dess blivit något, som min mor på något konstigt sätt skryter om. Hon är helt plötsligt stolt över sitt svarta får! Detta får som har ställt till det så i familjen med både det ena och det andra har hon helt plötsligt blivit stolt över. Allt som jag gjort i mitt liv är jag kanske inte stolt över, men jag ångrar inget. Jag vet att jag inte varit guds finaste barn och att jag både sagt och gjort mycket "dumt" i mitt liv, men detta har ju även format den människa som jag är idag. En människa som jag faktiskt uppskattar och tycker om att vara.
Nu vill jag inte att ni ska tro att detta är en blogg som vi skapat för att vi vill få en "tycka synd om oss" känsla, utan vi vill ha något att ventilera emot och visa att vi finns. Jag kan aldrig tänka mig att vi skulle vara den enda familjen som haft dessa problem. Men det är inget man direkt pratar om. Många som är/har varit i samma situation som oss har kanske fått mera hjälp och fått bekräftat att personen i fråga är psykisk störd. Men när vi har frågat efter denna hjälp så har tydligen problemen i frågan legat hos mig. Det var alltid jag som gick igenom en svår period, genom tonåren, våldtäkts försöket m.m. Det var aldrig någon som fattade när man pratade på hur mycket skit man fick ta hemifrån, det var ingen som förstod varför jag hamnade i alla dessa situationer. Det var kanske inte så att jag sökte efter någonting bättre, någonting bättre än det jag redan hade, men hamnade på fel spår.
Alla psykologer, kuratorer, läkare sa alltid att det var mig det var fel på. Jag mådde psykiskt dåligt och lösningen på det var att prata, prata och prata. Man hamnade hos bup, men där blev det inte långvarit. Mesta dels för att min mamma följde med under första samtalet och jag var tvungen att sitta och lyssna på hennes beklagelser om denna dotter som hon inte förstod sig på, att hon gjort allt hon kunnat men att det ändå inte räcker. Och denna stackars psykolog gick på hela hennes snack och jag fick sitta där och vara en trotsig tonåring som vägrade vara sin mamma till lags. Men var det så himla konstigt att man för det mesta satt tyst under dessa samtal eftersom man visste att om man sa något dumt eller något "opassande" "sanningen" över huvudtaget så skulle man få höra så hemska saker om sig själv när man kom hem att man helt enkelt inte ville leva längre. Saker som att "Den dagen jag dör kommer det att vara ditt fel". Tack för den mamma. Dessa ord kommer att leva och dö med mig. Jag önskar att du aldrig sagt dom. Det är ord som jag tänker på ofta, och det går inte en gång utan att det kommer tårar i ögonen. Ett barn ska inte behöva höra dessa ord från sin egen mamma. Och detta är bara en liten bråkdel utan allt som man har fått slaget i sitt ansikte.
Jag vet ändå att jag ska klassa mig som lyckligt lottad, för att det finns alltid någon som har det värre.
Men just det här är våran historia, våra liv, våra sår och våra ärr som vi ska leva med resten av livet.
Puss<3
//Syster1
Kommentarer
Trackback
