Önskan om ett eget liv..
Det var så jag kände under en lång lång tid, jag hade en önskan om ett eget liv. Ett liv där man själv kunde bestäma ett liv där jag kunde välja vilka ord som jag ville ta till mig och vilka ord som skulle studsa bort från mig.
Jag ser bara mer och mer att den dagen kommer, det känns som att det har varit mitt livs mening så länge jag kan minnas, att skaffa mig ett eget liv. Att slå mig fri.
Det låter hemsk, kanske konstigt, men under flera år så kändes det som att man bodde i ett fängelse. Visst att jag hade möjlighet att gå ut jag kunde klä mig som jag ville och hade mycket friheter ändå. Men jag satt fast i ett psykiskt fänglse, detta fängelse som är så svårt att förklara. När man har någon som står dig så nära, denna person har alla möjligheter i världen att trycka ner dig så mycket så att du själv tror att du längre inte är värd någonting. Det var precis det som hände mig, min mamma har satt så stora sår i mitt psyke att jag nog kommer att få leva med det resten utav mitt liv. Självförtroendet jag engång haft är nog föralltid borta.
Jag tror att varje människa föds med ett starkt självförtroende. Man tittar på små barn, de vet vad de vill och de genomför det. Men ju äldre man blir så blir man mer och mer aktsam. Och i mitt fall så känns det som att det beror mycket på min uppväxt. Min pappa har alltid beskrivit mig som en stark människa med mycket vilja. Men det konstiga är att efter mina föräldrars skildsmässa så sjönk jag ihop, jag var inte mer än 4-5 år men ända sedan dess så har människor sagt att jag är väldigt blyg, försiktig och snäll. Men samtidigt så har de alltid sagt att jag växer hela tiden, de tycker att jag visar mitt rätta jag mer och mer. Men hur länge ska detta hålla på? Jag menar jag är 20+ nu och människor tycker fortfarande att jag bara växer och växer i mig själv. Men när kommer jag att bli hel? Och vem är jag då egentligen..?
Puss<3
Syster1
Jag ser bara mer och mer att den dagen kommer, det känns som att det har varit mitt livs mening så länge jag kan minnas, att skaffa mig ett eget liv. Att slå mig fri.
Det låter hemsk, kanske konstigt, men under flera år så kändes det som att man bodde i ett fängelse. Visst att jag hade möjlighet att gå ut jag kunde klä mig som jag ville och hade mycket friheter ändå. Men jag satt fast i ett psykiskt fänglse, detta fängelse som är så svårt att förklara. När man har någon som står dig så nära, denna person har alla möjligheter i världen att trycka ner dig så mycket så att du själv tror att du längre inte är värd någonting. Det var precis det som hände mig, min mamma har satt så stora sår i mitt psyke att jag nog kommer att få leva med det resten utav mitt liv. Självförtroendet jag engång haft är nog föralltid borta.
Jag tror att varje människa föds med ett starkt självförtroende. Man tittar på små barn, de vet vad de vill och de genomför det. Men ju äldre man blir så blir man mer och mer aktsam. Och i mitt fall så känns det som att det beror mycket på min uppväxt. Min pappa har alltid beskrivit mig som en stark människa med mycket vilja. Men det konstiga är att efter mina föräldrars skildsmässa så sjönk jag ihop, jag var inte mer än 4-5 år men ända sedan dess så har människor sagt att jag är väldigt blyg, försiktig och snäll. Men samtidigt så har de alltid sagt att jag växer hela tiden, de tycker att jag visar mitt rätta jag mer och mer. Men hur länge ska detta hålla på? Jag menar jag är 20+ nu och människor tycker fortfarande att jag bara växer och växer i mig själv. Men när kommer jag att bli hel? Och vem är jag då egentligen..?
Puss<3
Syster1
Kommentarer
Trackback
