två systrar

Min farmor har koll. Hon kollade i sin kalender och den 30 oktober 2010 hade hon skrivit upp när jag flyttade. Nästa söndag är den precis 1 år sedan jag flyttade HEM.  Och räknar jag efter så var det den 17 oktober 2010 som allt hände.
Den 17 oktober 2010 var dagen då jag föll samman. Väggen föll och allt kom ut. Den 15 oktober 2010 hade jag mött upp mamma och hon hade hånat mig, klagat och kommit med nedvärderande saker. Hon skrattade hånfullt när hon pekade på en tjej och sa att det var min exakta kopia. En väldigt storväxt (till bredden) tjej med glasögon. det var tydligen min exakta kopia, enligt mamma. Det enda som skilde oss åt var längden på håret, sa hon. Vi kramades "hej då" och jag kände att jag ville ta mitt liv. Efteråt gick jag med gråten i halsen till tågstationen för att invänta tåget som skulle ta mig till min äldsta syster.
   Jag höll fasaden i två dagar, men sen brast det. Under frukosten gick det inte att hålla tårarna tillbaka så ag skyndade mig upp till gästrummet där jag satte mig i sängen och grät. Min syster kom efter ett tag upp. Och på så sätt så kom det ut. Folk fick reda på det. Reda på mer. Jag minns inte riktigt vad som hände sen men jag kommer ihåg att jag stannade kvar hos min syster i ett par extra dagar och sedan åkte vi till pappa där jag fick stanna. Jag kan säga att jag gick nästan som på autopilot innan allt hände. Tog till mig, höll med, sa inte emot. Varje gång mamma ringde fick jag panikattacker. Ångest och tårarna bara föll okontrollerat. 30 oktober var jag med min andra syster till mammas lägenhet och packade alla mina saker. Mamma var inte hemma i början så jag skyndade mig och slängde i varenda grej som jag ägde i flyttlådorna. Pappa kom senare med släpvagnen, det var ungefär då som mamma kom hem. Hon verkade kall. Likgiltig. Hon frågade om det var någonting som hon hade gjort. Nej, sa jag. Det var en lögn. Jag hade egentligen lust att bara skrika på henne men jag gjorde inte det. Jag var inte den personen då. Men gissa hur många gånger jag har tänkt på det att det var det som jag skulle ha gjort istället för att ha ljugit. Det tillhör det förflutna nu. Vi packade i alla saker. Sedan fick mamma en kort kram sen gick vi. Innan vi stängde dörren så hörde jag hur mamma grät. Men jag brydde mig inte. Så många gånger som den där människan fått mig att gråta så var hon inte värd att trösta. Jag tog några glada steg utanför innan jag kramade min syster som just då kunde jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna. Hon kan fortfanade jämföras med vad Jesus betyder för de troende kristna men just då var hon det allra bästa av allt det bästa.
I bilen spelades Vampire Weekend - "White Sky", som jag älskar och förknippar med min frihet. Jag blir alltid lika glad när jag hör den låten. Jag spelar den inte ofta. Jag vill att den alltid ska betyda FRIHET för mig, vilken den inte kommer göra om jag spelar den för mycket. Jag älskar den låten. Jag älskade det ögonblicken som var då i bilen när jag faktiskt var FRI och var på väg till mitt nya hem.
 Väl hemma så väntade läkarbesök och bokning med psykolog. Det har inte varit helt enkelt. Men det har ändå gått ganska ok. Jag tycker det iallafall. Och det är mitt liv det handlar om och det är bara jag som kan riktigt säga hur jag mår. Jag mår bra av att inte ha någon kontakt med mamma. Det är enklare så faktiskt.

Och jag har nyligen börjat inse att mitt liv är värt att leva. Jag har all rätt i världen till att leva mitt liv fullständigt och tills jag dör. Och skam vore det väl om jag skulle dö olycklig. Jag vill uppleva hur livet verkligen är när allt är toppen. När man känner sig som att man nästan flyger omkring bland molnen. Jag har aldrig upplevt det och jag vill så gärna göra det. Jag vill uppleva saker. Uppleva saker som jag aldrig tidigare vågat göra. Min födelsedagspresent från min familj var att hoppa fallskärm.  Det ska jag göra nästa år, på sommaren. Jag har kollat på videor när folk hoppar och det verkar så häftigt men jag ska vara ärlig att det är lite läskigt. Men jag måste våga! Jag måste våga ta chanser! Att chansa i livet är nog det som gör att man faktiskt lever livet!



Nu kommer jag till anledningen till rubriken. Jag vill byta efternamn. Jag trivs inte med det efternamnet jag har och vill mer än gärna ta min pappas efternamn. Jag vill inte ha min mammas efternamn och efter allt som hänt så vill jag frigöra mitt namn också. Jag är inget "R", jag är ett "E". Föddes till det och kommer alltid att vara det så jag kommer byta efternamn inom en snar framtid. Så är det med den saken


//syster 2