Deprimerad
Är tillbaka till det ställe som är mitt hem. Har varit hos min barndomskompis och bästa vän i ca 2 veckor. Pratat av mig lite iallafall. Jag trodde det skulle bli skönt att komma hem, men så fel jag hade...
Av någon anledning så kan jag inte sluta gråta och känna mig så hopplös. Grät hela dagen igår, höll mig nere i mitt rum i stort sett hela dagen igår och bara grät, ingen i hushållet märkte att jag var hemma förrän pappa skulle ner i källaren, ca 1 timme efter att de ätit middag.
Försökte få mig på andra tankar, försökte se på Raising Hope, som var en rolig serie men på något sätt så kan jag inte skratta. Och när jag väl gör det så känns det påtvingat. Jag vet att jag borde prata med pappa om detta men jag vet inte anledningen till varför jag bara gråter. Det känns bara dumt att prata med honom när jag inte vet vad som riktigt är problemet. Sedan vet jag inte riktigt om han skulle lyssna. Lyssnar kanske han gör, men jag tror inte han vet hur han ska handskas med det jag säger. Så det är lika bra att hålla tyst och skriva av mig istället.
**bild hämtad från Google**
Det är så jag känner just nu. Jag förstår inte varför det ska komma när jag är hemma här. Jag vill inte känna mig hopplös, värdelös, deprimerad och misslyckad. Jag försöker att inte tänka på att jag mår dåligt men det är alltid någonting som för mig tillbaka dit. Det kanske inte är lätt för människor som aldrig känt sig hopplösa, värdelösa, deprimerade och misslyckade, att förstå hur jag mår. Jag förväntar mig inte att de ska förstå det heller... Men visst vore det bra om någon förstod? Ingen som bara säger "ryck upp dig nu", "så farligt är det inte", eller bara går från ett ämne till ett annat utan som faktiskt ser, förstår och någon som man kan prata med utan att bli klassad som en människa som bara tycker synd om sig själv och ses som en förlorare. Har bara 2 stycken sådana människor som ser, förstår och som det går att prata med.
Jag var inte bara hemma igår utan drog till farmor och farfar där min andra syster och hennes man var. Jag ville ändå säga hej och sedan hej då.... De skulle åka runt 10:00 så jag gick upp 09:07 och var där 09:27. Jag ville dit men sedan ville jag bara hem igen. Gråten var svår att hålla borta men jag lyckades hålla tårarna inne och påtvinga några skratt och leenden. Men till slut så orkade jag inte vara kvar. Farmor ville att jag skulle stanna och äta lunch med dem men jag orkade inte så jag tackade nej. Jag tror hon blev lite sur men jag får försöka att förklara för henne. Jag vet inte om jag orkar dit idag. Tårarna håller sig i närheten och jag känner mig inte på humör för fejkade skratt och leenden idag.
//Syster 2
Av någon anledning så kan jag inte sluta gråta och känna mig så hopplös. Grät hela dagen igår, höll mig nere i mitt rum i stort sett hela dagen igår och bara grät, ingen i hushållet märkte att jag var hemma förrän pappa skulle ner i källaren, ca 1 timme efter att de ätit middag.
Försökte få mig på andra tankar, försökte se på Raising Hope, som var en rolig serie men på något sätt så kan jag inte skratta. Och när jag väl gör det så känns det påtvingat. Jag vet att jag borde prata med pappa om detta men jag vet inte anledningen till varför jag bara gråter. Det känns bara dumt att prata med honom när jag inte vet vad som riktigt är problemet. Sedan vet jag inte riktigt om han skulle lyssna. Lyssnar kanske han gör, men jag tror inte han vet hur han ska handskas med det jag säger. Så det är lika bra att hålla tyst och skriva av mig istället.
**bild hämtad från Google**Det är så jag känner just nu. Jag förstår inte varför det ska komma när jag är hemma här. Jag vill inte känna mig hopplös, värdelös, deprimerad och misslyckad. Jag försöker att inte tänka på att jag mår dåligt men det är alltid någonting som för mig tillbaka dit. Det kanske inte är lätt för människor som aldrig känt sig hopplösa, värdelösa, deprimerade och misslyckade, att förstå hur jag mår. Jag förväntar mig inte att de ska förstå det heller... Men visst vore det bra om någon förstod? Ingen som bara säger "ryck upp dig nu", "så farligt är det inte", eller bara går från ett ämne till ett annat utan som faktiskt ser, förstår och någon som man kan prata med utan att bli klassad som en människa som bara tycker synd om sig själv och ses som en förlorare. Har bara 2 stycken sådana människor som ser, förstår och som det går att prata med.
Jag var inte bara hemma igår utan drog till farmor och farfar där min andra syster och hennes man var. Jag ville ändå säga hej och sedan hej då.... De skulle åka runt 10:00 så jag gick upp 09:07 och var där 09:27. Jag ville dit men sedan ville jag bara hem igen. Gråten var svår att hålla borta men jag lyckades hålla tårarna inne och påtvinga några skratt och leenden. Men till slut så orkade jag inte vara kvar. Farmor ville att jag skulle stanna och äta lunch med dem men jag orkade inte så jag tackade nej. Jag tror hon blev lite sur men jag får försöka att förklara för henne. Jag vet inte om jag orkar dit idag. Tårarna håller sig i närheten och jag känner mig inte på humör för fejkade skratt och leenden idag.
//Syster 2
Ingen rubrik
So it comes down to this.
Dreams burned into the dust
Joys swept under the rug
Trembling beneath the smile,
tears trying to hold back tears
Like getting lost on a rainy road,
without a home. Without a friend.
All my sunny days are gone
All my lonely nights are long
I have friends but none that see
The chains are gone, but am i free?
Detta är inte mitt hem
Jag kom hem i fredags, på midsommarafton. Jag hade ångest över att åka hem eftersom jag inte visste hur det skulle vara, eller hur det skulle gå. Jag visste att hemma fanns det personer som tar all min energi, men det är inte den enda orsaken till min ångest.
Detta är inte mitt hem.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker det högt. Fast även om jag tänker det i mitt huvud så gör det ont. Jag vill så gärna att det ska vara mitt hem. Att det är här jag hör hemma. Jag vill känna mig som hemma här. Hos pappa. Men jag kan inte gå och lura mig själv. Det lönar ingenting till att försöka lura sig själv.
I slutändan vet man ändå sanningen hur mycket man än vill dölja och glömma bort det.
Det är inte mitt hem längre.
När jag först flyttade hit så kändes det som mitt hem. Men det kan ha varit bara för att jag flyttade till något bättre. Jag slapp mamma. Jag kände mig friare. Friare än jag någonsin varit.
Månaderna har gått och jag har tagit mig en bra bit upp från botten. Men jag har fortfarande perioder som är riktigt jobbiga, deprimerande och mörka. Jag isolerar mig själv från omvärlden, stannar hela dagar inne i mitt rum och det sista jag vill är att umgås med andra människor. De enda människorna som jag faktiskt vill träffa just i dessa perioder är farmor och farfar. De enda människorna som kan få mig att le utan att det känns tvingat.
Jag var hos min socialhandläggare idag och pratade om just detta att jag inte trivs hemma. Hon frågade om jag hade sagt något om detta till pappa.
Men hur säger man en sådan sak? Hur säger man till ens pappa att man inte trivs där längre? Att bo där får en att bli deprimerad? Hur säger man en sådan sak?
Socialhandläggaren sa att det är klart att det är sånt man kanske inte berättar för ens förälder men att de har rätt att veta hur deras barn mår. Men jag kan inte prata med pappa om det. Jag vet inte hur. jag vill heller inte att det ska föras vidare till någon annan. För om jag säger det till någon annan så vill jag ju att det stannar mellan mig och personen i fråga. Det finns bara en person som jag litar på i det fallet och det är min syster. Även om hon säger det till sin sambo men det är okej, för jag litar på dem båda två och jag förstår att en sådan sak är inget man vill eller kan hålla för just sig själv.
Socialhandläggaren frågade också om jag någonsin blivit tillfrågad av läkare att ta anti-depressiva medel men jag vill inte äta sådana mediciner. Jag är rädd för vad som kan hända med mig om jag väl börjar äta anti-depressiva medel. Jag är inte emot det, jag är bara rädd för vad som kan hända. Att jag kanske blir beroende av dem och kan inte sluta... Även om det kanske får en att må bättre så är jag rädd. Även om jag så gärna skulle vilja må bra. Eller iallafall bättre.
Känner just nu att jag verkligen inte mår alls bra. Känner mig deprimerad, hopplös och alldeles värdelöst. Jag dämpar gråten, stänger min dörr, sätter mig ner på golvet och kväver gråten så att den knappt hörs. Jag vill inte att pappa eller någon annan här hemma ska få reda på det. Jag vet inte hur jag ska förklara det för pappa. Förklara varför jag gråter. Det är alldeles för smärtsamt och jag klarar det inte. Jag gör inte det.
Jag vet att detta bara är en mörk period i mitt liv. De kommer ganska ofta och varar som längst 2-3 veckor nu för tiden. Förr kunde de vara flera månader långa men de har förkortats, tack och lov. Jag tror inte jag skulle överlevt om de fortfarande varade så länge. De kommer när jag är hemma. Jag vet hur jag ska må lite bättre. Genom att gå ut och gå. Men det är svårt när knappt benen bär och det enda jag känner för är att begrava mig i smärtan och stanna inne i mitt rum hela dagarna. Vilket som jag har gjort sedan jag kom hem i fredags. Jag har bara gått upp till övervåningen för att äta frukost, middag och möjligtvis för att sitta en liten stund vid den stora datorn... Jag har heller ingen energi. Jag är svag, har huvudvärk ganska ofta och är på det humöret som gör att jag vill flippa fingret till resten av världen och skrika "DRA ÅT HELVETE"...
Jag var nära på att börja gråta vid matbordet igår. Jag vet inte vad som hände. Jag fick titta ner mot tallriken och undvika ögonkontakt med pappa. För även om jag inte säger något så kan han se att något är fel genom att se in i mina ögonen. Men jag tror inte han märkte något. Han sa iallafall ingenting, fast å andra sidan så sa han ingenting då i oktober, november eller december när det faktiskt var som värst.
Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag vill höra hemma här men jag kan inte ljuga för mig själv. Jag hör inte hemma här. Detta är inte mitt hem, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.
//syster2
Detta är inte mitt hem.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker det högt. Fast även om jag tänker det i mitt huvud så gör det ont. Jag vill så gärna att det ska vara mitt hem. Att det är här jag hör hemma. Jag vill känna mig som hemma här. Hos pappa. Men jag kan inte gå och lura mig själv. Det lönar ingenting till att försöka lura sig själv.
I slutändan vet man ändå sanningen hur mycket man än vill dölja och glömma bort det.
Det är inte mitt hem längre.
När jag först flyttade hit så kändes det som mitt hem. Men det kan ha varit bara för att jag flyttade till något bättre. Jag slapp mamma. Jag kände mig friare. Friare än jag någonsin varit.
Månaderna har gått och jag har tagit mig en bra bit upp från botten. Men jag har fortfarande perioder som är riktigt jobbiga, deprimerande och mörka. Jag isolerar mig själv från omvärlden, stannar hela dagar inne i mitt rum och det sista jag vill är att umgås med andra människor. De enda människorna som jag faktiskt vill träffa just i dessa perioder är farmor och farfar. De enda människorna som kan få mig att le utan att det känns tvingat.
Jag var hos min socialhandläggare idag och pratade om just detta att jag inte trivs hemma. Hon frågade om jag hade sagt något om detta till pappa.
Men hur säger man en sådan sak? Hur säger man till ens pappa att man inte trivs där längre? Att bo där får en att bli deprimerad? Hur säger man en sådan sak?
Socialhandläggaren sa att det är klart att det är sånt man kanske inte berättar för ens förälder men att de har rätt att veta hur deras barn mår. Men jag kan inte prata med pappa om det. Jag vet inte hur. jag vill heller inte att det ska föras vidare till någon annan. För om jag säger det till någon annan så vill jag ju att det stannar mellan mig och personen i fråga. Det finns bara en person som jag litar på i det fallet och det är min syster. Även om hon säger det till sin sambo men det är okej, för jag litar på dem båda två och jag förstår att en sådan sak är inget man vill eller kan hålla för just sig själv.
Socialhandläggaren frågade också om jag någonsin blivit tillfrågad av läkare att ta anti-depressiva medel men jag vill inte äta sådana mediciner. Jag är rädd för vad som kan hända med mig om jag väl börjar äta anti-depressiva medel. Jag är inte emot det, jag är bara rädd för vad som kan hända. Att jag kanske blir beroende av dem och kan inte sluta... Även om det kanske får en att må bättre så är jag rädd. Även om jag så gärna skulle vilja må bra. Eller iallafall bättre.
Känner just nu att jag verkligen inte mår alls bra. Känner mig deprimerad, hopplös och alldeles värdelöst. Jag dämpar gråten, stänger min dörr, sätter mig ner på golvet och kväver gråten så att den knappt hörs. Jag vill inte att pappa eller någon annan här hemma ska få reda på det. Jag vet inte hur jag ska förklara det för pappa. Förklara varför jag gråter. Det är alldeles för smärtsamt och jag klarar det inte. Jag gör inte det.
Jag vet att detta bara är en mörk period i mitt liv. De kommer ganska ofta och varar som längst 2-3 veckor nu för tiden. Förr kunde de vara flera månader långa men de har förkortats, tack och lov. Jag tror inte jag skulle överlevt om de fortfarande varade så länge. De kommer när jag är hemma. Jag vet hur jag ska må lite bättre. Genom att gå ut och gå. Men det är svårt när knappt benen bär och det enda jag känner för är att begrava mig i smärtan och stanna inne i mitt rum hela dagarna. Vilket som jag har gjort sedan jag kom hem i fredags. Jag har bara gått upp till övervåningen för att äta frukost, middag och möjligtvis för att sitta en liten stund vid den stora datorn... Jag har heller ingen energi. Jag är svag, har huvudvärk ganska ofta och är på det humöret som gör att jag vill flippa fingret till resten av världen och skrika "DRA ÅT HELVETE"...
Jag var nära på att börja gråta vid matbordet igår. Jag vet inte vad som hände. Jag fick titta ner mot tallriken och undvika ögonkontakt med pappa. För även om jag inte säger något så kan han se att något är fel genom att se in i mina ögonen. Men jag tror inte han märkte något. Han sa iallafall ingenting, fast å andra sidan så sa han ingenting då i oktober, november eller december när det faktiskt var som värst.
Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag vill höra hemma här men jag kan inte ljuga för mig själv. Jag hör inte hemma här. Detta är inte mitt hem, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.
//syster2
Tillbaka?
Nu har jag varit frånvarande ganska länge. Syster 1 här, nu mera gravida syster1:)
Det känns helt underbart! Förutom kanske just idag..
Kanske för att det var första gången på väldigt länge någon frågade om JAG mådde bra. Inte min kropp, inte mitt älskade barn, utan hur jag mår.
Detta slog mig lite senare att jag inte frågat mig själv den frågan på väldigt länge. Det har nu resulterat i att jag sitter här och skriver av mig lite, för att kunna gråta en skvätt. Låter helt sjukt, men jag måste gråta. Kommer lättare när jag får skriva av mig lite samtidigt.
Det är inget som är fel, men jag oroar mig för framtiden, för vårat barn, för arbete, familj, vänner, boende. Okej, jag hade verkligen inte insett hur mycket jag tänker egentligen. Jag är helt slut. Trött i kropp och själ.
Just därför känns det så bra att kunna dela sina innersta känslor utan att någon dömmer.
Har just nu ont i magen och har en helvetisk halsbränna. Lyssnar på Adele, skön musik att ha rullande i bakgrunden.
Jag behöver komma bort, jag behöver bo där jag trivs. Eller iaf där jag inte blir påhoppad så fort som man visar näsan utanför dörren. Önskar med hela mitt hjärta att Tobias får fast på jobbet snart så att vi kan ta lån och köpa hus. Vårat hus, med egen tomt, egen parkering, där man kan be den som kommer och stör att dra åt helvete utan att få dåligt samvete!! Just nu skulle jag behöva ta mig en lång springtur i regnet. Problemet är att jag inte längre orkar springa och så regnar det inte.. i-landsproblem...
Jag har tak över huvudet och mat i köket, rent vatten, rena kläder, en hund och man som älskar mig. Familj och vänner jag älskar, jobb som jag verkligen trivs med, underbara kollegor. Jag är lyckligt lottad men det är väl kanske därför som våran j*vla granne går mig så fruktansvärt på nerverna.
JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD!
Jag har slutat gråta nu.. Jag är fortfarande helt slut, men vad gör det? Livet går vidare, och så måste även jag:)
Lämnar datorn, höjer volymen och tar mig och magen till köket för att förbereda middag till mig och min största kärlek!
Tack för att du finns!!
Syster 1 <3
Det känns helt underbart! Förutom kanske just idag..
Kanske för att det var första gången på väldigt länge någon frågade om JAG mådde bra. Inte min kropp, inte mitt älskade barn, utan hur jag mår.
Detta slog mig lite senare att jag inte frågat mig själv den frågan på väldigt länge. Det har nu resulterat i att jag sitter här och skriver av mig lite, för att kunna gråta en skvätt. Låter helt sjukt, men jag måste gråta. Kommer lättare när jag får skriva av mig lite samtidigt.
Det är inget som är fel, men jag oroar mig för framtiden, för vårat barn, för arbete, familj, vänner, boende. Okej, jag hade verkligen inte insett hur mycket jag tänker egentligen. Jag är helt slut. Trött i kropp och själ.
Just därför känns det så bra att kunna dela sina innersta känslor utan att någon dömmer.
Har just nu ont i magen och har en helvetisk halsbränna. Lyssnar på Adele, skön musik att ha rullande i bakgrunden.
Jag behöver komma bort, jag behöver bo där jag trivs. Eller iaf där jag inte blir påhoppad så fort som man visar näsan utanför dörren. Önskar med hela mitt hjärta att Tobias får fast på jobbet snart så att vi kan ta lån och köpa hus. Vårat hus, med egen tomt, egen parkering, där man kan be den som kommer och stör att dra åt helvete utan att få dåligt samvete!! Just nu skulle jag behöva ta mig en lång springtur i regnet. Problemet är att jag inte längre orkar springa och så regnar det inte.. i-landsproblem...
Jag har tak över huvudet och mat i köket, rent vatten, rena kläder, en hund och man som älskar mig. Familj och vänner jag älskar, jobb som jag verkligen trivs med, underbara kollegor. Jag är lyckligt lottad men det är väl kanske därför som våran j*vla granne går mig så fruktansvärt på nerverna.
JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD!
Jag har slutat gråta nu.. Jag är fortfarande helt slut, men vad gör det? Livet går vidare, och så måste även jag:)
Lämnar datorn, höjer volymen och tar mig och magen till köket för att förbereda middag till mig och min största kärlek!
Tack för att du finns!!
Syster 1 <3
29/5-11 Hemma
Mors dag idag.Tycker hela dagen är påhittad skit som butiker och andra företag använder för att sälja mer av deras saker... Onödigt också för den delen. Varför fira mammor på bara en dag? En del mammor förtjänar att bli firade varje dag... Men det finns ju de mammor som inte förtjänar att bli firade... Och jag tycker att min mamma inte förtjänar att bli firad idag.. Jag tror ni fattar varför också...
Men jag skickade iväg ett sms från mitt gamla nummer, via datorn såhon får ett sms iallafall. Jag skickade inget "godjul" i julas så det är väl lika bra att det blev av nu då.
Hade inget mer att skriva faktiskt såjag avslutar med att säga när min syster blir morsa till sensommaren, dåska jag se till att den ungen firar sin morsa varje dag. För om det är någon morsa som förtjänar att bli firad så är den min syster. Hon är mamma redan nu, det är bara det att ungen har inte kikat ut ännu!
//Syster2
Men jag skickade iväg ett sms från mitt gamla nummer, via datorn såhon får ett sms iallafall. Jag skickade inget "godjul" i julas så det är väl lika bra att det blev av nu då.
Hade inget mer att skriva faktiskt såjag avslutar med att säga när min syster blir morsa till sensommaren, dåska jag se till att den ungen firar sin morsa varje dag. För om det är någon morsa som förtjänar att bli firad så är den min syster. Hon är mamma redan nu, det är bara det att ungen har inte kikat ut ännu!
//Syster2
It'll be better than you think, yesterday's gone.
Har försökt att skriva ett inlägg i flera timmar nu men allt jag skriver, tar jag bort. Det jag vill skriva, kan inte skrivas. Kan, kan det väll men det gör alldeles för ont i själen och jag kan inte riva upp det som ligger och läker...
Inte för att jag direkt bryr mig men nästa söndag, inte söndagen som kommer utan söndagen nästa vecka så är det mors dag. Först tänkte jag skicka iväg ett vykort till mamma bara för att vara artig men sen slog det mig att hon inte är min mamma längre. Tyvärr är hon ju min biologiska morsa men jag har insett att jag klarar mig bra mycket bättre utan någon morsa .
Och att jag missade släktkalaset i lördags, ja, jag skulle mer än gärna träffat några av släkten och jag hade byggt upp och gjort mig redo för att möta mammas blickar, kommentarer och frågor. Jag var beredd på det,men så blev jag ju så jäkla förkyld så att jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.
Min syster tyckte att jag skulle följa med ändå bara för att jag sa "jag mår ok" när hon frågade hur jag mådde. Jag trodde hon menade hur jag mådde utöver förkylningen men hon menade hur jag mådde med förkylningen... Jag smittade ner min kompis på bara några timmar när jag var hos henne, tänk hur det hade blivit på släktkalaset. Typ alla hade gått hem förkylda och fått extrem hosta och känna sig halvt döende. För det var så jag kände mig dagen innan och på dagen så kände jag mig febrig. Jag ville inte riskera att någon gammal släkting skulle få åka in till sjukhuset på grund av att hon el. han är så känslig mot virus och annat.
Säkra före det osäkra kanske men det struntar jag i...
Visste för flera timmar sedan vad jag skulle skriva om men har blivit distraherad av något/någon så jag har glömt bort vad det var jag skulle skriva.. Förmodligen inget viktigt.
Återkommer när jag känner för att skriva av mig.
//Syster2
Inte för att jag direkt bryr mig men nästa söndag, inte söndagen som kommer utan söndagen nästa vecka så är det mors dag. Först tänkte jag skicka iväg ett vykort till mamma bara för att vara artig men sen slog det mig att hon inte är min mamma längre. Tyvärr är hon ju min biologiska morsa men jag har insett att jag klarar mig bra mycket bättre utan någon morsa .
Och att jag missade släktkalaset i lördags, ja, jag skulle mer än gärna träffat några av släkten och jag hade byggt upp och gjort mig redo för att möta mammas blickar, kommentarer och frågor. Jag var beredd på det,men så blev jag ju så jäkla förkyld så att jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.
Min syster tyckte att jag skulle följa med ändå bara för att jag sa "jag mår ok" när hon frågade hur jag mådde. Jag trodde hon menade hur jag mådde utöver förkylningen men hon menade hur jag mådde med förkylningen... Jag smittade ner min kompis på bara några timmar när jag var hos henne, tänk hur det hade blivit på släktkalaset. Typ alla hade gått hem förkylda och fått extrem hosta och känna sig halvt döende. För det var så jag kände mig dagen innan och på dagen så kände jag mig febrig. Jag ville inte riskera att någon gammal släkting skulle få åka in till sjukhuset på grund av att hon el. han är så känslig mot virus och annat.
Säkra före det osäkra kanske men det struntar jag i...
Visste för flera timmar sedan vad jag skulle skriva om men har blivit distraherad av något/någon så jag har glömt bort vad det var jag skulle skriva.. Förmodligen inget viktigt.
Återkommer när jag känner för att skriva av mig.
//Syster2
Min egna lilla väg...
Jag känner att jag har snart hoppat tillbaka till ruta ett. Jag tycker inte om spel där man är tvungen att hoppa tillbaka till ruta ett. Känns deprimerande och hopplöst...
Jag tycker att när det ändå gått så många månader då jag repat mig så borde jag må bra vid den här tiden. Men sanningen är den att det gör jag inte. Men med tanke på att jag har inte mått så där jättebra de senaste 3-4 åren så behöver jag tid för att läka och bli helt hel. Och inte "hel" som en ihoplimmad vas där man fortfarande kan se sprickorna. Jag vet att det kommer ta tid, jag har insett det. Men jag har även insett att jag vill göra det min egen väg. Jag har insett att jag måste ta mina egna vägar och inte längre följa andra människor. Vara min egen person. Bryta mig loss. Ta makten över mitt liv.
För att må bättre och tycka om mig själv så måste jag ta makten över mitt liv, fokusera på sådant som gör att jag mår bra. Men först måste jag komma underfund vad det är som får mig att må dåligt för att sedan kunna fokusera på det som är bra. Jag tror det är vägen för mig att gå. Vägen till lycka och glädje. Jag måste även bli bättre på att lyssna på min inre röst, verkligen lyssna på vad jag vill göra med mitt liv och vad jag vill undvika. Jag vet redan nu att jag vill undvika människor som ger dålig energi, nedvärderar andra människor och visar heller ingen respekt eller kan acceptera mina och andra människors val. Sådana människor har jag tillräckligt med erfarenhet av och jag vet att jag klarar mig 1000 gånger bättre utan dem.. Egentligen så är det jag som har varit den person som nedvärderat mig själv mest av alla men det är en följd till den skolmobbning som jag utsattes för. Jag måste även börja behandla mig själv som om jag vore min bästa vän och inte som någon som jag hatar. Det kommer bli svårt att börja tycka om mig själv. För jag tycker inte om mig själv. Och kan inte minnas sist som jag faktiskt gillade mig själv eller var min bästa vän.
Så nu är frågan?
Ska jag ge mig fan på att finna min plats i livet eller ska jag fortsätta att åka denna berg och dal bana som jag varit på de senaste månaderna? Ena stunden går det uppåt och andra stunden käpprakt ner till helvete.
Vi går mot en ljusare årstid, kanske ska jag ta tillfället i akt och gå mot ett ljusare liv tillsammans med årstiden. Känns på något sätt enklare att börja må bra ju mer det blir ljusare ute... Jag tycker åtminstone inte det känns värt att försöka må bättre när det är kallt och grått ute, jag förlorar orken att kämpa då. Är nästan som om jag vill gömma mig under täcket och vänta på det gröna och ljuset som faktiskt är här nu så jag ska göra det jag kan för att må bättre. Börja må bättre genom att gå min egna lilla väg.
//Syster 2
Snart dags då
Jag ser tussilagon komma upp på vägkanterna, fjärilar komma förbi med vacklande vingtag och kanadagässen har samlats på badplatsen på andra sidan, detta gör mig påmind att våren kommer med en rasande fart. Snart kommer det blir allt grönare, ljusare och allt får liv igen efter en långoch hård vinter.
I början av maj månad så ska jag på släktkalas hos mormor och morfar. Jag vill ju dit för att träffa mormor och morfar och några av släkten men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är trött på att låtsas vara glad, för det är jag inte. Långt ifrån. Men jag vill heller inte berätta för människor, som inte har egentligen något med mitt liv att göra, hur jag mår och hur dessa månader har varit. Eller hur de senaste åren har varit för den delen.. Det har inte de någonting med att göra. Så jag sitter varje dag nu och funderar över hur jag ska göra.. Om jag ska hålla min vägg uppe och hålla upp min fasad för släkten eller om jag ska helt enkelt säga att det är ok men inget mer än så. Och så får jag väl hoppas på att det inte kommer några följfrågor angående mitt mående. Jag får fundera på hur jag ska göra.
En sak till som oroar mig är körkortet. Alla i släkten vet att jag inte tagit körkortet än, fastän det är över ett helt jävla år sedan... Var nära körkortet i oktober men blev ju deprimerad och sånt så det stannade ju upp helt och hållet. Hur fan ska jag kunna förkara det för dem? Får smått panik när jag tänker på det men det får gå. Jag får väl ta den smällen...
Skulle skriva mer men det är snart dags för mat här HEMMA. Blir grillat idag.
Kanske skriver senare när datorn är ledig...
Ibland undrar jag vart i helvete jag hamnat egentligen, folk är fan inte riktigt kloka.... men som det sägs nedanför...
Bara le och låtsas som inget vore fel.
//Syster 2
Drömmer om en framtid utan dig....
Mamma ägde en för stor del av mitt liv innan, jag kunde inte andas. Pressen blev för stor.
När vi träffades på ett café inne i stan så kändes det som om alla hade gått tillbaka till som det var förut. Som om ingenting förändrats.
Det kan gå vissa dagar då jag låtsas som ingenting men sanningen kommer fram och jag inser att ingenting är som förut. Det kan inte bli som förut. Jag trodde jag var kvar. Att mamma hade övertaget, men det visar sig att hon inte har det längre. Det finns egentligen inget att förklara längre. Inget att försvara, för jag har vänt blad och börjat om på nytt.
Skönt att det är över.
Jag börjar få ordning på saker och ting i mitt huvud nu. Det är inte lika rörigt som det varit. Men samtidigt så kan det ta en minut så kan det få mig tillbaka till kaoset i mitt huvud vilket som gör att jag stänger in mig själv bakom väggen av tusen ton stål. Den finns fortfarande kvar. Men jag är en bra bit i genom den. Jag vill aldrig hamna i den situationen som jag var i, därför kämpar jag. Jag kämpar varje dag med att tänka positivt, stänga ute elaka kommentarer och se på den positiva sidan av både människor och saker i överhuvudtaget.
Jag har börjat göra saker i vardagen, jag har flera möten inbokade med människor. Nya människor. Nya människor som kan komma med den hjälp som jag skulle behöva för att komma längre fram. Bli hel. Bli en ny människa. Bli den människa som jag vill bli och hoppas att en dag är jag den personen som jag alltid velat vara.
Då kanske jag kan få reda på hur det känns att vara lycklig.
//syster2
När vi träffades på ett café inne i stan så kändes det som om alla hade gått tillbaka till som det var förut. Som om ingenting förändrats.
Det kan gå vissa dagar då jag låtsas som ingenting men sanningen kommer fram och jag inser att ingenting är som förut. Det kan inte bli som förut. Jag trodde jag var kvar. Att mamma hade övertaget, men det visar sig att hon inte har det längre. Det finns egentligen inget att förklara längre. Inget att försvara, för jag har vänt blad och börjat om på nytt.
Skönt att det är över.
Jag börjar få ordning på saker och ting i mitt huvud nu. Det är inte lika rörigt som det varit. Men samtidigt så kan det ta en minut så kan det få mig tillbaka till kaoset i mitt huvud vilket som gör att jag stänger in mig själv bakom väggen av tusen ton stål. Den finns fortfarande kvar. Men jag är en bra bit i genom den. Jag vill aldrig hamna i den situationen som jag var i, därför kämpar jag. Jag kämpar varje dag med att tänka positivt, stänga ute elaka kommentarer och se på den positiva sidan av både människor och saker i överhuvudtaget.
Jag har börjat göra saker i vardagen, jag har flera möten inbokade med människor. Nya människor. Nya människor som kan komma med den hjälp som jag skulle behöva för att komma längre fram. Bli hel. Bli en ny människa. Bli den människa som jag vill bli och hoppas att en dag är jag den personen som jag alltid velat vara.
Då kanske jag kan få reda på hur det känns att vara lycklig.
//syster2
Ta tjuren vid hornen
Har inte skrivit på ett tag. Har tagit tiden till att läka det som gjort ont. Det har nu gått 5 månader sedan jag packade väskan för att åka till min syster över en helg. Men jag kom inte "hem" den söndagen.
Efter det så fylldes vardagen med ångest, tårar och panikattacker. Psykologsamtal som faktiskt hjälpte mig ortroligt mycket även om jag inte träffade sykologen speciellt länge. Men jag hade alltid psykologens ord med mig, jag har dem fortfarande med mig. Vart än jag går så har jag alltid med mig orden. Jag kommer aldrig glömma bort dem.
Jag har inte haft mamma i tankarna på flera veckor. Det kanske är elakt att säga men det känns som om hon inte finns längre, och jag är ok med det. Att hon inte finns i mitt liv längre gör mig ingenting. Men jag vet att det inte är rättvist att göra så mot mamma men jag behövde verkligen denna semester som jag har fått nu och den läkande tiden jag fått. Men jag är inte hel än. Det är fortfarande tankar och något som säger att jag skulle behöva ett helt år på mig innan jag möter mammas blickar igen. Men samtidigt så skulle det vara bra att få det överstökat och bara ta tjuren vid hornen och möta mammas blickar.
I december tyckte mina systrar att jag skulle träffa mamma. Men det var alldeles för tidigt för att träffa henne. Runt nyår skrev mamma att hon ville äta lunch någongång under januari med mig men att hon var väldigt upptagen. I januari kände ja mig inte redo.
Nästa vecka kommer min syster hit och då vill hon boka in en fika med mig och mamma så vi kan träffas och prata. Jag tror det kan gå bra. Jag tror jag är redo för det. Jag tror att jag är det. Men jag vet hur mamma är. Men nu när hon vet lite vad som pågått så kanske hon kan bete sig lite mänskligt och kanske kan visa lite mer mänskliga känslor. Men kommer hon med den minsta spydiga kommentar så reser jag mig upp och går därifrån. Jag tänker inte ta mammas skit en sekund mer så kommer hon med elaka kommentarer eller är spydig i det minsta lilla så är jag klar. Då har jag fått nog av henne. Då klipper jag navelsträngen till henne och alla kontakter som jag möjligtvis kan ha med henne. Jag funderar även på om jag skulle byta efternamn då. Jag vill inte ha någon alls koppling till mamma.
Jag har tänkt på det flera gånger under dessa månader att jag hellre skulle vilja ha min pappas efternamn än mammas. Jag tycker inte ens om mammas efternamn. Och jag kopplar det till så mycket saker och händelser i mitt liv så jag vill inte kopplas med det längre när jag väl gått vidare....
Jag få väl se hur det blir nästa vecka med mötet med min syster och mamma. Jag får tänka om och om igen i huvudet på orden som psykologen sa till mig, under mötet med mamma. Med de orden känner jag mig starkare och kan nog klara av att ha tjuren vid hornen.
// Syster 2
Mina nedskrivna ord...
Något som jag skrev ner här om dagen kan ni ser nedanför strecket. Har börjat skriva ner mina ord på papper i några block... Ja, jag skriver några block. Jag har inte samlat allt på ett å samma ställe ifall att någon i familjen skulle hitta den och läsa alla mina ord om min smärta och om mamma... Sista meningen nedan vill jag ändra på och istället skriva var istället för är.
___________________________________________
Jag torkar mina tårar och trycker undan känslorna som fastnat så illa i bröstet. Det finns människor som säger att tiden läker alla sår. Jag skulle vilja hellre säga att tiden läker inte alla sår... Det har jag lärt mig nu. Det lättar på stenen men minnen och marddrömmar är något som man inte kan sudda ut. En lukt, en sak eller ett enda litet ord är allt som behövs för att, innan jag vet ordet av, kastas tillbaka, till det jag allra helst vill glömma.
Jag undrar när du kommer släppa taget, låta mig gå. Bli fri. Jag vill kunna gå den lyckliga vägen utan att du alltid drar ner mig igen med dina ord. Jag känner hur 1 steg fram alltid leder till att jag, på ett eller annat vis, halkar tillbaka. Du står alltid runt hörnet, kikar fram och kastar dina skuggor över mig. För att visa att makten är fortfarande i dina händer. Jag är bara en bricka i ditt sjuka spel...
___________________________________________
Hon har inte makten över mig längre. Det vet jag nu.
//syster 2
___________________________________________
Jag torkar mina tårar och trycker undan känslorna som fastnat så illa i bröstet. Det finns människor som säger att tiden läker alla sår. Jag skulle vilja hellre säga att tiden läker inte alla sår... Det har jag lärt mig nu. Det lättar på stenen men minnen och marddrömmar är något som man inte kan sudda ut. En lukt, en sak eller ett enda litet ord är allt som behövs för att, innan jag vet ordet av, kastas tillbaka, till det jag allra helst vill glömma.
Jag undrar när du kommer släppa taget, låta mig gå. Bli fri. Jag vill kunna gå den lyckliga vägen utan att du alltid drar ner mig igen med dina ord. Jag känner hur 1 steg fram alltid leder till att jag, på ett eller annat vis, halkar tillbaka. Du står alltid runt hörnet, kikar fram och kastar dina skuggor över mig. För att visa att makten är fortfarande i dina händer. Jag är bara en bricka i ditt sjuka spel...
___________________________________________
Hon har inte makten över mig längre. Det vet jag nu.
//syster 2
Får inte glömma
Jag kom hem igår efter en bra helg hos en kompis. Kollade mejlen senare på kvällen. Hade fått ett mejl från en person sominte ska egentligen nämnas..... iallafall så var den andra personen som skickat, mamma.
Hela min kropp stelnade till, precis som om jag skulle ha sett en död människa. Tårarna bara föll, okontrollerat och jag ringde till min syster i panik. Min syster fick påminna mig om att det är inte mitt fel, mammas problem är inte mina problem.
Jag har tidigare skrivit att jag inte visste vad jag skulle göra. Och det visade sig att jag inte visste men lyckades iallafall ta djupa andetag och få kontroll över mina tårar.
Detta skrev mamma: "Hej ------- har du fått någon mail från -------- om lägenhet du ska svara på den . hoppas du har de bra . Jag funderar på vad länge du tänker straffa mig på de här sättet?
ha de bra kram från din mamma som har gjort allt för sin lilla tjej. O du ------- även om du flyttar till ------- så behöver du inte oroa dig jag har mitt liv så jag tänker inte springa hos dig.kram från din MAMMA"
Så här i efterhand så blir jag förbannad. Förbannad på att hon fortfarande har kontroll över hur jag mår, vem/vilka jag kan prata med och var jag kan befinna mig.
Just nu sitter jag och kokar av ilska så att tårarna kommer man JAG har kontrollen över dem så jag låter dem inte falla ner för kinden. Igår hade jag inte kontroll över tårarna men det har jag nu, idag.
Sedan att mamma skrev hur länge jag ska straffa henne... För henne kanske det kan tolkas som att jag straffar henne men hon vet att jag inte mår bra men hon kan inte acceptera eller respektera det och sedan så vet hon inte VARFÖR jag mår dåligt. Jag vet inte hur man berättar för sin mamma att det är hon som har fått mig att må dåligt och många gånger skadat sig själv fysiskt...
En annan grej som jag märker att jag blir arg på är att mamma skrev "gjort allt för sin lilla tjej" Det är just det där lilla som jag blir så JÄVLA arg på! Jag är inte hennes LILLA tjej! Hon har alltid kallat mig för hennes LILLA tjej! Även när åren har gått och jag kanske en gång var en liten tjej så är jag INTE DET NU! GAAAAH! Jag blir så förbannad på alltihop!
//syster 2
Hela min kropp stelnade till, precis som om jag skulle ha sett en död människa. Tårarna bara föll, okontrollerat och jag ringde till min syster i panik. Min syster fick påminna mig om att det är inte mitt fel, mammas problem är inte mina problem.
Jag har tidigare skrivit att jag inte visste vad jag skulle göra. Och det visade sig att jag inte visste men lyckades iallafall ta djupa andetag och få kontroll över mina tårar.
Detta skrev mamma: "Hej ------- har du fått någon mail från -------- om lägenhet du ska svara på den . hoppas du har de bra . Jag funderar på vad länge du tänker straffa mig på de här sättet?
ha de bra kram från din mamma som har gjort allt för sin lilla tjej. O du ------- även om du flyttar till ------- så behöver du inte oroa dig jag har mitt liv så jag tänker inte springa hos dig.kram från din MAMMA"
Så här i efterhand så blir jag förbannad. Förbannad på att hon fortfarande har kontroll över hur jag mår, vem/vilka jag kan prata med och var jag kan befinna mig.
Just nu sitter jag och kokar av ilska så att tårarna kommer man JAG har kontrollen över dem så jag låter dem inte falla ner för kinden. Igår hade jag inte kontroll över tårarna men det har jag nu, idag.
Sedan att mamma skrev hur länge jag ska straffa henne... För henne kanske det kan tolkas som att jag straffar henne men hon vet att jag inte mår bra men hon kan inte acceptera eller respektera det och sedan så vet hon inte VARFÖR jag mår dåligt. Jag vet inte hur man berättar för sin mamma att det är hon som har fått mig att må dåligt och många gånger skadat sig själv fysiskt...
En annan grej som jag märker att jag blir arg på är att mamma skrev "gjort allt för sin lilla tjej" Det är just det där lilla som jag blir så JÄVLA arg på! Jag är inte hennes LILLA tjej! Hon har alltid kallat mig för hennes LILLA tjej! Även när åren har gått och jag kanske en gång var en liten tjej så är jag INTE DET NU! GAAAAH! Jag blir så förbannad på alltihop!
//syster 2
It's a cannibal world
Borde jag må bättre?
Ja.
Mår jag bättre?
det vet jag inte.
Vet jag hur jag egentligen mår?
Nej.
Jag har flyttat nu från mamma så det känns ju kanske bra. Eller? Jag vet att jag var glad när jag kom därifrån. Jag dansade ju på gatan av glädje över att komma från fängelset... Och jag tyckte det skulle bli skönt att slippa mammas kommentarer m.m. Men hur känner jag för hela situationen, egentligen?
Jag försöker lista ut det men jag har inte kommit på något som låter vettigt för mig.
Att bo med pappa är helt ok, men jag trodde det skulle vara bättre på något sätt. Jag kan heller inte sätta fingret på varför det inte känns helt perfekt att bo hos pappa. Jag har ju fått en ny familj nu så det borde ju kännas bra. Stenen borde ha flyttats från mitt bröst för att ge mig mer luft... men jag tror inte att jag får mer luft och stenen har inte flyttats från mitt bröst.
Det är fortfarande något som tynger mig och gör att jag stannar här nere. Där det är tryggt och där jag även har min vägg av tusen ton stål.
Jag har tänkt över situationen när jag pratade med psykologen. Det kändes så fejk, det kändes som om jag var med i något bisarrt tv-program om går ut på att få en människa att må så dåligt i hela hennes så hon söker en psykolog som ska hjälpa denna människa tillbaka till det lyckliga livet, men psykologen är i själva verket är en B-skådis från Dalarna. Ett program som någon kanal hade hittat på för ca 20 år sedan och planerat det sedan dess.
Men jag ska ge psykologen en chans till nästa vecka så får jag se hur jag känner att denna människa är som psykolog. Psykologen var för vrigt snäll och så men det kändes fel helt enkelt.
Jag orkar inte vara uppe hos pappa så mycket utan är mest i mitt rum och kommer upp när jag känner för det helt enkelt... Jag tror jag behöver spendera lite tid med honom också. Jag känner mig som bäst när det bara är ag och min pappa. Han är bäst, så är det bara.
Förr så fick man ju alltid lite egentid med honom men nu så har han annan familj att umgås med hela tiden men jag lyckas att få min pappa för mig själv då och då men jag tycker inte att det räcker.
Jag känner fortfarande stenen i bröstet, ensamheten, gråten och deppigheten. Jag trodde den gick bort lite när allt kom ut för jag gick tillbaka till det lilla vanliga men det finns fortfarande kvar och jag är så oerhört skör i detta läge. det minsta lilla och jag bryter ihop. Jag orkar inte vara den tjejen vars fasad är så stark och hållit emot så jävla länge. Tack vare min fasad och min vägg av tusen ton stål som den lilla sköra flickan klarat sig. Med endast några skärsår i armarna det senaste året så har det inte varit något särskilt mer bakom min vägg. Skärsåren var mest till för att jag skulle känna smärtan lite och hade ärren att visa upp. Men jag har aldrig skärt mig i handlederna som är mer "standard" för skärsår utan det har varit på överarm och den smalare delen av armarna. Jag tycker inte det är sån bigdeal om jag skär mig. Det är min kropp och på något sätt så gillar jag ärren som jag får efteråt. De blir som minnen när livet känns lite värre eller bättre. Svårt att förstå kanske men för mig så är det logiskt. Det behöver inte heller vara så jävla logiskt för andra som det kanske är för en själv hela tiden. antingen så förstår man eller så ska man sluta lägga näsan i blöt hela tiden. Allt är inte logiskt, har jag märkt...
När jag var hos psykologen så fick jag fylla i 2 formulär som psykologen sedan skulle räkna ut. Undra jag om jag får godkänt eller om psykologen tycker att jag mår så dåligt så att de sätter in mig på psyksjukhus. Be my guest, säger jag till att få bli insatt på psyket... hellre det än min verklighet...
Sedan så är det en annan grej som jag tycker är jobbig, och det är när mina systrar pressar mig om körkortet. JA; JAG SKA TA DET! MEN KAN JAG FÅ TA DET I MIN EGNA TAKT OCH INTE NÅN JÄVLA RACERBIL FART!? Och hur ska jag kunna träna på körkortet när jag inte har någon ork till att göra något annat än att försöka inte tänka på mamma och situationen för gör jag det så gråter jag igen och jag tyckte att den veckan som jag bara grät räckte gott och väl. Jag har ju för fan nyss börjat kunna sminka mig igen utan att behöva förstöra det genom att gråta! Jag vill inte gå helt osminkad heller för jagn ser helt cancersjuk ut. Jag har förresten nyss börjat ta hand om mig hygieniskt också. Kunde gå en hel vecka utan att jag duschade.
Och att öppna körboken påminner mig om de gångerna när mamma tjatat på mig att sätta mig med boken och göra färdigt alla distanstester. Att jag blev tvingad till att läsa boken och göra testerna är inget bra minne och om mina systrar ska vara på mig så kommer minnena med mamma tillbaka och jag känner att jag vill kunna känna själv att NU vill jag sätta mig med körkortsboken men för att göra det så måste jag kunna må bättre och jag vet inte hur jag mår men jag vet att jag inte är redo för att ta tag i körkortsboken ännu så BACK THE HELL OFF, SISTERS!!
Nu ska jag väl gå upp och ta en macka eller något så att jag inte svälter.
Ciao!
Ja.
Mår jag bättre?
det vet jag inte.
Vet jag hur jag egentligen mår?
Nej.
Jag har flyttat nu från mamma så det känns ju kanske bra. Eller? Jag vet att jag var glad när jag kom därifrån. Jag dansade ju på gatan av glädje över att komma från fängelset... Och jag tyckte det skulle bli skönt att slippa mammas kommentarer m.m. Men hur känner jag för hela situationen, egentligen?
Jag försöker lista ut det men jag har inte kommit på något som låter vettigt för mig.
Att bo med pappa är helt ok, men jag trodde det skulle vara bättre på något sätt. Jag kan heller inte sätta fingret på varför det inte känns helt perfekt att bo hos pappa. Jag har ju fått en ny familj nu så det borde ju kännas bra. Stenen borde ha flyttats från mitt bröst för att ge mig mer luft... men jag tror inte att jag får mer luft och stenen har inte flyttats från mitt bröst.
Det är fortfarande något som tynger mig och gör att jag stannar här nere. Där det är tryggt och där jag även har min vägg av tusen ton stål.
Jag har tänkt över situationen när jag pratade med psykologen. Det kändes så fejk, det kändes som om jag var med i något bisarrt tv-program om går ut på att få en människa att må så dåligt i hela hennes så hon söker en psykolog som ska hjälpa denna människa tillbaka till det lyckliga livet, men psykologen är i själva verket är en B-skådis från Dalarna. Ett program som någon kanal hade hittat på för ca 20 år sedan och planerat det sedan dess.
Men jag ska ge psykologen en chans till nästa vecka så får jag se hur jag känner att denna människa är som psykolog. Psykologen var för vrigt snäll och så men det kändes fel helt enkelt.
Jag orkar inte vara uppe hos pappa så mycket utan är mest i mitt rum och kommer upp när jag känner för det helt enkelt... Jag tror jag behöver spendera lite tid med honom också. Jag känner mig som bäst när det bara är ag och min pappa. Han är bäst, så är det bara.
Förr så fick man ju alltid lite egentid med honom men nu så har han annan familj att umgås med hela tiden men jag lyckas att få min pappa för mig själv då och då men jag tycker inte att det räcker.
Jag känner fortfarande stenen i bröstet, ensamheten, gråten och deppigheten. Jag trodde den gick bort lite när allt kom ut för jag gick tillbaka till det lilla vanliga men det finns fortfarande kvar och jag är så oerhört skör i detta läge. det minsta lilla och jag bryter ihop. Jag orkar inte vara den tjejen vars fasad är så stark och hållit emot så jävla länge. Tack vare min fasad och min vägg av tusen ton stål som den lilla sköra flickan klarat sig. Med endast några skärsår i armarna det senaste året så har det inte varit något särskilt mer bakom min vägg. Skärsåren var mest till för att jag skulle känna smärtan lite och hade ärren att visa upp. Men jag har aldrig skärt mig i handlederna som är mer "standard" för skärsår utan det har varit på överarm och den smalare delen av armarna. Jag tycker inte det är sån bigdeal om jag skär mig. Det är min kropp och på något sätt så gillar jag ärren som jag får efteråt. De blir som minnen när livet känns lite värre eller bättre. Svårt att förstå kanske men för mig så är det logiskt. Det behöver inte heller vara så jävla logiskt för andra som det kanske är för en själv hela tiden. antingen så förstår man eller så ska man sluta lägga näsan i blöt hela tiden. Allt är inte logiskt, har jag märkt...
När jag var hos psykologen så fick jag fylla i 2 formulär som psykologen sedan skulle räkna ut. Undra jag om jag får godkänt eller om psykologen tycker att jag mår så dåligt så att de sätter in mig på psyksjukhus. Be my guest, säger jag till att få bli insatt på psyket... hellre det än min verklighet...
Sedan så är det en annan grej som jag tycker är jobbig, och det är när mina systrar pressar mig om körkortet. JA; JAG SKA TA DET! MEN KAN JAG FÅ TA DET I MIN EGNA TAKT OCH INTE NÅN JÄVLA RACERBIL FART!? Och hur ska jag kunna träna på körkortet när jag inte har någon ork till att göra något annat än att försöka inte tänka på mamma och situationen för gör jag det så gråter jag igen och jag tyckte att den veckan som jag bara grät räckte gott och väl. Jag har ju för fan nyss börjat kunna sminka mig igen utan att behöva förstöra det genom att gråta! Jag vill inte gå helt osminkad heller för jagn ser helt cancersjuk ut. Jag har förresten nyss börjat ta hand om mig hygieniskt också. Kunde gå en hel vecka utan att jag duschade.
Och att öppna körboken påminner mig om de gångerna när mamma tjatat på mig att sätta mig med boken och göra färdigt alla distanstester. Att jag blev tvingad till att läsa boken och göra testerna är inget bra minne och om mina systrar ska vara på mig så kommer minnena med mamma tillbaka och jag känner att jag vill kunna känna själv att NU vill jag sätta mig med körkortsboken men för att göra det så måste jag kunna må bättre och jag vet inte hur jag mår men jag vet att jag inte är redo för att ta tag i körkortsboken ännu så BACK THE HELL OFF, SISTERS!!
Nu ska jag väl gå upp och ta en macka eller något så att jag inte svälter.
Ciao!
Försöker att le
men allt som kommer är en liten ryckning vid mungipan. Försöker att skratta men kan knappt öppna munnen. Försöker att bli trött så jag kan sova men blir bara piggare. Försöker att känna hungern men känner bara tomhet. Tomhet som bara växer sig större och större och som snart slukar mig helt. Underligt nog så har jag viljan kvar att leva. Att bli en gammal skruttig tant som stretar sig fram med hjälp av en rullator som hjälper benen att bära resten av kroppen. Varför kan inte den tiden vara nu? Jag behöver inte leva resten av mitt liv, bar hoppa över till då som gravitationens krafter tar överhanden och sänker allt i sin väg. Den har visserligen fått sitt lilla grepp om mig på vissa ställen men än kanske det inte är försent med att förändra det. Det är konstigt hur allt känns mycket mer när jag hamnat i en depression. Mensvärken som jag upplever nu har aldrig upplevts att göra såå förbannat jävla ont. Undra varför den inte kändes lika mycket som när jag höll undan allt det jag känner...
Min vägg av tusen ton stål...
Jag vet inte riktigt när det började. Eller om det alltid har varit så. Men det har blivit värre. Med allt. Jag känner mig spyfärdig. Jag vill skrika. Jag vill gråta. Jag vill säga ifrån. Jag gråter när ingen annan ser på. Jag undviker att möta hennes dömande blick för jag vet att om jag möter hennes blick så vill jag dö. Jag vill skrika åt henne att hon ska dra åt helvete men jag vet att det inte tjänar något till. För vad jag än gör så vänder hon det alltid så att jag får dåligt samvete för att jag mår så här. Det är alltid mitt fel. Alltid. Vad jag än gör så är det fel. Jag står ut med hennes kommentarer om mig, dag ut och dag in. Jag säger inte ifrån. Jag håller allt inom mig. Jag håller allt inom mig för att jag inte kan prata med henne om mina känslor. Jag håller upp min vägg med tusen ton stål. Jag låter ingen komma förbi min vägg av stål. Jag vill inte att de ska se verkligheten. Verkligheten för mig. Det är säkrast så. En del säger att jag kan komma och prata med dem. Men det är så svårt. Det gör mig spyfärdig att ens tänka på att låta någon komma förbi min vägg av tusen ton stål. Jag vill vara stark. Jag vill kunna leva. Leva livet som så många andra gör. Men jag lever inte. Jag är inte en del av det som alla andra får uppleva i livet. Jag är en skugga. En skugga som inte vet sin plats. En skugga som inte lever sitt liv är inget liv alls. Ibland så undrar jag om livet är värt att leva. Idag, och de dagar som redan gått, har jag inte levt. Det jag lever är en fasad. En fasad som uppfattas som glad och rolig. Verkligheten är annorlunda. Gråt. Svek. Ett hjärta som väger som min vägg av tusen stål. Som jag bär på. Som aldrig lättar. Jag kan inte säga att allt beror på människan som uppfostrat tre barn helt ensam. Men det är till en stor del som det faktiskt beror på henne. Bara för att jag inte är perfekt. Därför kommer mamma med dagliga kommentarer om mitt utseende. ”vill du väga 200 kg?”, ”nu har du gått upp i vikt igen”, ”Kan inte äta sådant skräp hela dagarna.”, ”ligg inte och jäs nu”, ”nu är du trött efter att ha gått förmodligen årets första promenad, i oktober”, ”det gillar väl inte du eftersom det är nyttigt”, ”gillar du den här eller är den för nyttig för dig”, ”nu får du att ta och gå ner i vikt innan du ser ut som din egen mormor”, ”övervikt finns på båda sidorna av släkten, så snart ser du väl ut som mormor och din moster”. Det är verkligen jättekul att höra dessa kommentarer, speciellt bland andra. Och det är där som hon kommenterar mig. Bland andra människor som hör vad mamma säger och rycks med i hennes fasansfulla hånfulla skratt och tittar på mig som om jag vore helt jävla värdelös. Jag tar inte åt mig då, just i den stunden, för då har jag min vägg av tusen ton stål men när jag är ensam. Ensam med mina tankar. Då sitter jag bakom min vägg av tusen ton stål och känner hur mitt hjärta verkligen inte orkar med detta mer. Hur min själ blir allt mörkare och mörkare och det är då jag släpper ut allt. Inom mig. Bakom min vägg av tusen ton stål.
Nu sitter jag här med mascara ner på kinderna, tårar som bara rinner, en vägg av tusen ton stål och ett hjärta som aldrig lättar, och jag orkar inte mer. Skriva. Känna. Leva. Jag ser knappt skärmen och snart så kommer mamma hem så det är lika bra att avsluta det jag börjat med och förbereda mig på att mitt hjärta ska väga ännu tyngre och smärtan ska börja ordentligt igen. Ibland undrar jag om livet verkligen är värt att leva. För jag ser ingen framtid i detta så kallade liv. Bakom min vägg av tusen ton stål...
Det var allt från mig.//syster 2
Aldrig
Mamma hackar. Pikar. Miner. Kommentarer....
Jag kommer aldrig bli fri....
Jag bara vet det...
Jag kommer aldrig bli fri....
Jag bara vet det...
Avslappning
Denna helg har varit väldigt bra måste jag få säga. Jag har varit borta från mamma under helgen och varit hos en kompis.
Vi köpte lite bacardi breezer, vodka och smirnoff ice och drack under fredagen och lördagen. Under lördagskvällen så blev jag så full så att jag trodde jag aldrig skulle kunna bli nykter igen. Men tyvärr så blev jag nykter och var tvungen att åka hem till mamma igen. Det kändes bra att få åka bort och ta bort tankarna från verkligheten och gå in i en helt annan lite mer snurrig värld.
I morgon gäller det att hålla tummarna för mig. Ska ansöka om försörjningsstöd hos kommunen och hoppas på att jag kan få det för då kan jag äntligen skaffa egen bostad, komma bort från mamma och bli lite mer självständig. Det känns nästan som om livet blir lite ljusare sådär nu på hösten när det blir mörkare utomhus. Körkortet är snart taget, förhoppningsvis får jag försörjningsstöd och kommer bort från mamma.
Det enda som är dumt är arbetsförmedlingens konstiga normer och regler. Man måste vara HELT arbetslös i 90 sammanhängande dagar för att ens kunna ansöka om ekonomiskt stöd därifrån och få praktik genom dem. Men vad händer med dem som har ett litet extrajobb men kan gå dagar utan att man hör något från dem och lönen är så liten att man klarar sig inte, speciellt inte när ens mamma kräver 1000 kronor i månaden som hyra? Första lönen var på 1200, då skulle mamma ha 1000 kronor av dessa. Överlever man då? Ja, det kanske man gör eftersom mamma köper maten och sådant men man överlever inte om man mår dåligt. Jag överlever inte... Jag mår dåligt av att bo med mamma, jag vill bort, jag måste bort för att kunna bli självständig och leva mitt eget liv.
Nu måste jag sluta för mamma klev in genom ytterdörren...
//syster 2
Vi köpte lite bacardi breezer, vodka och smirnoff ice och drack under fredagen och lördagen. Under lördagskvällen så blev jag så full så att jag trodde jag aldrig skulle kunna bli nykter igen. Men tyvärr så blev jag nykter och var tvungen att åka hem till mamma igen. Det kändes bra att få åka bort och ta bort tankarna från verkligheten och gå in i en helt annan lite mer snurrig värld.
I morgon gäller det att hålla tummarna för mig. Ska ansöka om försörjningsstöd hos kommunen och hoppas på att jag kan få det för då kan jag äntligen skaffa egen bostad, komma bort från mamma och bli lite mer självständig. Det känns nästan som om livet blir lite ljusare sådär nu på hösten när det blir mörkare utomhus. Körkortet är snart taget, förhoppningsvis får jag försörjningsstöd och kommer bort från mamma.
Det enda som är dumt är arbetsförmedlingens konstiga normer och regler. Man måste vara HELT arbetslös i 90 sammanhängande dagar för att ens kunna ansöka om ekonomiskt stöd därifrån och få praktik genom dem. Men vad händer med dem som har ett litet extrajobb men kan gå dagar utan att man hör något från dem och lönen är så liten att man klarar sig inte, speciellt inte när ens mamma kräver 1000 kronor i månaden som hyra? Första lönen var på 1200, då skulle mamma ha 1000 kronor av dessa. Överlever man då? Ja, det kanske man gör eftersom mamma köper maten och sådant men man överlever inte om man mår dåligt. Jag överlever inte... Jag mår dåligt av att bo med mamma, jag vill bort, jag måste bort för att kunna bli självständig och leva mitt eget liv.
Nu måste jag sluta för mamma klev in genom ytterdörren...
//syster 2
Släng ut mig och du ser mig ALDRIG igen
Fördjävligt för mamma.
Toppen för mig!
Hon hotade med att slänga ut mig idag efter att jag kollade vem som ringde henne. Sedan när hon kom hem så påstod hon att jag hade även läst 2 sms. Men så långt gick jag inte. Lite privatliv kan den där förbannade idioten ha.
Men detta var tydligen nästan droppen för mamma, det duger inte för mig. Jag vill att hon ska brytas och få ett sammanbrott, vilket som är nära nu visserligen men det räcker inte med att det är tillräckligt för att gå ut genom dörren och aldrig visa mitt ansikte hos mamma.
För om hon slänger ut mig, så kommer hon aldrig se mig igen, och det är inte ett hot, det är ett löfte. Och det bästa är att hon får känna dåligt samvete för det som komma skall och inte jag eftersom det är jag som går tack vare mammas sammanbrott eller utbrott på mig. Jag är färdig med relationen till min mamma. Jag äcklas av henne och varenda timme som går hemma eller i hennes närhet så känns det som om jag vill krypa ur mitt skinn och försvinna någon annanstans.
Nu sitter hon, patetiskt nog, ute i köket och pratar med sin bästa väninna om mig. Jag tror hon till och med gråter, vilket som är ett bra tecken för mig. För då vill hon inte känna så här, och hon har fått ett erbjudande om en mindre lägenhet, vilket som betyder att den är billigare och då finns det ingen plats för mig.
Detta kanske är jävligt elakt att spela på sin egen mamma så här men hon spelar själv ett spel med sina döttrar och som ni säkert vet så "är man med i leken, får man leken tåla. Så ni som inte vet hur det är att leva med denna människa, har heller ingenting att säga till om...
//Syster 2
Nej men, grattis, du har också bott här i 3 år...
Man borde lärt sig att livet inte är rättvist alla gånger vid det här laget...
Sitter. Funderar. Ångest.
Sitter för att det finns inget att göra.
Funderar för att det finns mycket saker att tänka på.
Ångest... Den har aldrig riktigt släppt taget om mig..
Har fått ett extrajobb, de är verkligen kul att äntligen få tjäna lite pengar men samidigt så är det i samma stad där mamma finns. Vilket som betyder att jag inte kan flytta hemifrån ännu. Vilket som betyder att ångesten tar över ännu mera. Som i sin tur gör att jag mår ännu mer dåligt och stänger mig själv inne i mig själv. Så just nu känns det verkligen toppen med allt. Inte minst nu när min enda kompis som jag kan prata med om allt och inget, inte längre bor i samma stad, vilket som verkligen suger för att åka till henne var som ett ställe där jag kunde vara när mamma drev mig självmordsbenägen och psykisk sjuk. Men det stället är borta nu och hon kommer förmodligen aldrig tillbaka till min stad heller vilket som verkligen suger.
Jag har ingen rädsla över att vara själv. I själva verket så skulle det vara riktigt skönt att få vara själv. HELT SJÄLV.
Psykokärringen är så jävla otrevlig. Idag frågade jag om vi hade en telefonkatalog så jag skulle kunna slippa att gå till datorn. Hennes kommentar var som rubriken "Nej men grattis, du har också bott här i 3 år"... Jag föreställer mig själv ibland hålla i en stekpanna och smäller till henne i huvudet så hon håller käften ett tag... Men sedan rycker verkligheten tag i mig och i hennes närvaro är jag fånge i mitt eget liv.
Jag har funderat mer och mer på att skriva till en organisation som anlitar Au Pairer till familjer i USA och skriva att jag vill komma iväg tidigare än januari. Jag vill bort nu! Bort från allt, allt, allt, allt! Tänk att få vara borta i ett år från och med tex november/december och inte komma hem någonting under hela året. Fan så skönt alltså, kanske prata med mamma typ någon gång var tredje månad. aaah friheten är så nära men ändå så långt bort! 15 oktober har jag ett möte med en från organisationen och jag tänker banne mig inte släppa detta alltså. Det är min enda chans att komma iväg från mamma och den verklighet jag lever i och jag kan inte bara låta den glida ifrån mig denna gång. Nej, det går jag inte med på.
Så syrran, var beredd på att jag kanske försvinner i december/januari och blir borta i ett helt år, men du får då se till att hälsa på mig då om det faktiskt blir så att jag kommer iväg dvs. Vi får hålla tummarna för det!
Btw, jag älskar dig 10000000000 miljarder mycket, syster 1! <3<3<3<3<3<3
//syster 2
Sitter. Funderar. Ångest.
Sitter för att det finns inget att göra.
Funderar för att det finns mycket saker att tänka på.
Ångest... Den har aldrig riktigt släppt taget om mig..
Har fått ett extrajobb, de är verkligen kul att äntligen få tjäna lite pengar men samidigt så är det i samma stad där mamma finns. Vilket som betyder att jag inte kan flytta hemifrån ännu. Vilket som betyder att ångesten tar över ännu mera. Som i sin tur gör att jag mår ännu mer dåligt och stänger mig själv inne i mig själv. Så just nu känns det verkligen toppen med allt. Inte minst nu när min enda kompis som jag kan prata med om allt och inget, inte längre bor i samma stad, vilket som verkligen suger för att åka till henne var som ett ställe där jag kunde vara när mamma drev mig självmordsbenägen och psykisk sjuk. Men det stället är borta nu och hon kommer förmodligen aldrig tillbaka till min stad heller vilket som verkligen suger.
Jag har ingen rädsla över att vara själv. I själva verket så skulle det vara riktigt skönt att få vara själv. HELT SJÄLV.
Psykokärringen är så jävla otrevlig. Idag frågade jag om vi hade en telefonkatalog så jag skulle kunna slippa att gå till datorn. Hennes kommentar var som rubriken "Nej men grattis, du har också bott här i 3 år"... Jag föreställer mig själv ibland hålla i en stekpanna och smäller till henne i huvudet så hon håller käften ett tag... Men sedan rycker verkligheten tag i mig och i hennes närvaro är jag fånge i mitt eget liv.
Jag har funderat mer och mer på att skriva till en organisation som anlitar Au Pairer till familjer i USA och skriva att jag vill komma iväg tidigare än januari. Jag vill bort nu! Bort från allt, allt, allt, allt! Tänk att få vara borta i ett år från och med tex november/december och inte komma hem någonting under hela året. Fan så skönt alltså, kanske prata med mamma typ någon gång var tredje månad. aaah friheten är så nära men ändå så långt bort! 15 oktober har jag ett möte med en från organisationen och jag tänker banne mig inte släppa detta alltså. Det är min enda chans att komma iväg från mamma och den verklighet jag lever i och jag kan inte bara låta den glida ifrån mig denna gång. Nej, det går jag inte med på.
Så syrran, var beredd på att jag kanske försvinner i december/januari och blir borta i ett helt år, men du får då se till att hälsa på mig då om det faktiskt blir så att jag kommer iväg dvs. Vi får hålla tummarna för det!
Btw, jag älskar dig 10000000000 miljarder mycket, syster 1! <3<3<3<3<3<3
//syster 2
Lever hellre på gatan än hos mamma
Vad gör man när ens mamma får en att må så dåligt, att man bara vill försvinna och sluta finnas? Det känns så hopplöst när det enda hon gör är att klaga, tjata och nedvärdera en. Visst, jag kan sticka till min syster men gör jag det så får jag ändå bara en massa skit från mamma att jag inte är hemma. Men orkar jag vara hemma då? Nej, det gör jag inte. Jag åkte hem i onsdags och natten till torsdag så grät jag mig till sömns. Jg mår så dåligt när jag är i mammas närhet att det gör ont. Ska det kännas så? Ska man må psykiskt dåligt när man är i sin mammas närhet? Jag trodde att mödrar skapar trygghet, säkerhet och uppmuntran till sina barn. Men fan vad fel jag haft. En del mödrar kanske skapar just det men inte min mamma. Hon skapar oro, dålig självkänsla/självförtroende, man blir deprimerad.
Nu senast så klagade mamma över körkortet. Hon ger mig dåligt samvete över att mormor och morfar har lagt ut pengar till mig och inte klarat körkortet än. När jag fick pengarna så tyckte jag att det var jättebra men samtidigt ganska onödigt för på ett eller annat vis så känner jag att körkortet är något jag kan fixa senare när jag får tjäna egna pengar.
Mamma har även tjatat på att jag kan inte leva på andra längre. Men vadå? Jag är 18 år och har nyligen tagit studenten och är arbetslös, klart som fan att jag kommer leva på henne när jag inte har en egen inkomst. Jag har aldrig haft det. När CSN pengarna kom in, då tog mamma dem för att hon skulle kunna "överleva" månaden. Och nu när jag inte går i skolan så får jag eller rättare sagt, mamma får inga pengar så att hon ska kunna "överleva" så nu har jag fått flytta till pappa. För då får mamma på ett eller annat sätt ett bidrag för hushållet ändå, så jävla fattig kan hon ta me fan inte vara. Och när jag väl får jobb och egen ekonomi så är det klart som fan att jag kommer kunna stå självständigt på egna ben. Något som mamma är övertygad om att jag aldrig kommer kunna göra eftersom i hennes ögon så är jag fortfarande 13 år och mammas lilla gullegris.
Men jag har tänkt på en sak också. Om jag skulle berätta för mamma vad jag har gjort de senaste 3 åren så skulle hon bli skitförbannad, ledsen och irriterad. För jag har gjort saker som mamma aldrig skulle kunna tänka sig att jag, hennes lilla gullegris, kan göra. Men jag är kapabel till mycket mer än vad mamma tror. Kapabel till mycket saker som mamma inte ens kan drömma om. Och bara vetskapen om just det, gör mig glad för en gångs skull.
Nu senast så klagade mamma över körkortet. Hon ger mig dåligt samvete över att mormor och morfar har lagt ut pengar till mig och inte klarat körkortet än. När jag fick pengarna så tyckte jag att det var jättebra men samtidigt ganska onödigt för på ett eller annat vis så känner jag att körkortet är något jag kan fixa senare när jag får tjäna egna pengar.
Mamma har även tjatat på att jag kan inte leva på andra längre. Men vadå? Jag är 18 år och har nyligen tagit studenten och är arbetslös, klart som fan att jag kommer leva på henne när jag inte har en egen inkomst. Jag har aldrig haft det. När CSN pengarna kom in, då tog mamma dem för att hon skulle kunna "överleva" månaden. Och nu när jag inte går i skolan så får jag eller rättare sagt, mamma får inga pengar så att hon ska kunna "överleva" så nu har jag fått flytta till pappa. För då får mamma på ett eller annat sätt ett bidrag för hushållet ändå, så jävla fattig kan hon ta me fan inte vara. Och när jag väl får jobb och egen ekonomi så är det klart som fan att jag kommer kunna stå självständigt på egna ben. Något som mamma är övertygad om att jag aldrig kommer kunna göra eftersom i hennes ögon så är jag fortfarande 13 år och mammas lilla gullegris.
Men jag har tänkt på en sak också. Om jag skulle berätta för mamma vad jag har gjort de senaste 3 åren så skulle hon bli skitförbannad, ledsen och irriterad. För jag har gjort saker som mamma aldrig skulle kunna tänka sig att jag, hennes lilla gullegris, kan göra. Men jag är kapabel till mycket mer än vad mamma tror. Kapabel till mycket saker som mamma inte ens kan drömma om. Och bara vetskapen om just det, gör mig glad för en gångs skull.
