Nej men, grattis, du har också bott här i 3 år...
Man borde lärt sig att livet inte är rättvist alla gånger vid det här laget...
Sitter. Funderar. Ångest.
Sitter för att det finns inget att göra.
Funderar för att det finns mycket saker att tänka på.
Ångest... Den har aldrig riktigt släppt taget om mig..
Har fått ett extrajobb, de är verkligen kul att äntligen få tjäna lite pengar men samidigt så är det i samma stad där mamma finns. Vilket som betyder att jag inte kan flytta hemifrån ännu. Vilket som betyder att ångesten tar över ännu mera. Som i sin tur gör att jag mår ännu mer dåligt och stänger mig själv inne i mig själv. Så just nu känns det verkligen toppen med allt. Inte minst nu när min enda kompis som jag kan prata med om allt och inget, inte längre bor i samma stad, vilket som verkligen suger för att åka till henne var som ett ställe där jag kunde vara när mamma drev mig självmordsbenägen och psykisk sjuk. Men det stället är borta nu och hon kommer förmodligen aldrig tillbaka till min stad heller vilket som verkligen suger.
Jag har ingen rädsla över att vara själv. I själva verket så skulle det vara riktigt skönt att få vara själv. HELT SJÄLV.
Psykokärringen är så jävla otrevlig. Idag frågade jag om vi hade en telefonkatalog så jag skulle kunna slippa att gå till datorn. Hennes kommentar var som rubriken "Nej men grattis, du har också bott här i 3 år"... Jag föreställer mig själv ibland hålla i en stekpanna och smäller till henne i huvudet så hon håller käften ett tag... Men sedan rycker verkligheten tag i mig och i hennes närvaro är jag fånge i mitt eget liv.
Jag har funderat mer och mer på att skriva till en organisation som anlitar Au Pairer till familjer i USA och skriva att jag vill komma iväg tidigare än januari. Jag vill bort nu! Bort från allt, allt, allt, allt! Tänk att få vara borta i ett år från och med tex november/december och inte komma hem någonting under hela året. Fan så skönt alltså, kanske prata med mamma typ någon gång var tredje månad. aaah friheten är så nära men ändå så långt bort! 15 oktober har jag ett möte med en från organisationen och jag tänker banne mig inte släppa detta alltså. Det är min enda chans att komma iväg från mamma och den verklighet jag lever i och jag kan inte bara låta den glida ifrån mig denna gång. Nej, det går jag inte med på.
Så syrran, var beredd på att jag kanske försvinner i december/januari och blir borta i ett helt år, men du får då se till att hälsa på mig då om det faktiskt blir så att jag kommer iväg dvs. Vi får hålla tummarna för det!
Btw, jag älskar dig 10000000000 miljarder mycket, syster 1! <3<3<3<3<3<3
//syster 2
Sitter. Funderar. Ångest.
Sitter för att det finns inget att göra.
Funderar för att det finns mycket saker att tänka på.
Ångest... Den har aldrig riktigt släppt taget om mig..
Har fått ett extrajobb, de är verkligen kul att äntligen få tjäna lite pengar men samidigt så är det i samma stad där mamma finns. Vilket som betyder att jag inte kan flytta hemifrån ännu. Vilket som betyder att ångesten tar över ännu mera. Som i sin tur gör att jag mår ännu mer dåligt och stänger mig själv inne i mig själv. Så just nu känns det verkligen toppen med allt. Inte minst nu när min enda kompis som jag kan prata med om allt och inget, inte längre bor i samma stad, vilket som verkligen suger för att åka till henne var som ett ställe där jag kunde vara när mamma drev mig självmordsbenägen och psykisk sjuk. Men det stället är borta nu och hon kommer förmodligen aldrig tillbaka till min stad heller vilket som verkligen suger.
Jag har ingen rädsla över att vara själv. I själva verket så skulle det vara riktigt skönt att få vara själv. HELT SJÄLV.
Psykokärringen är så jävla otrevlig. Idag frågade jag om vi hade en telefonkatalog så jag skulle kunna slippa att gå till datorn. Hennes kommentar var som rubriken "Nej men grattis, du har också bott här i 3 år"... Jag föreställer mig själv ibland hålla i en stekpanna och smäller till henne i huvudet så hon håller käften ett tag... Men sedan rycker verkligheten tag i mig och i hennes närvaro är jag fånge i mitt eget liv.
Jag har funderat mer och mer på att skriva till en organisation som anlitar Au Pairer till familjer i USA och skriva att jag vill komma iväg tidigare än januari. Jag vill bort nu! Bort från allt, allt, allt, allt! Tänk att få vara borta i ett år från och med tex november/december och inte komma hem någonting under hela året. Fan så skönt alltså, kanske prata med mamma typ någon gång var tredje månad. aaah friheten är så nära men ändå så långt bort! 15 oktober har jag ett möte med en från organisationen och jag tänker banne mig inte släppa detta alltså. Det är min enda chans att komma iväg från mamma och den verklighet jag lever i och jag kan inte bara låta den glida ifrån mig denna gång. Nej, det går jag inte med på.
Så syrran, var beredd på att jag kanske försvinner i december/januari och blir borta i ett helt år, men du får då se till att hälsa på mig då om det faktiskt blir så att jag kommer iväg dvs. Vi får hålla tummarna för det!
Btw, jag älskar dig 10000000000 miljarder mycket, syster 1! <3<3<3<3<3<3
//syster 2
Kommentarer
Postat av: Emelie
Kom och hälsa på mig då för in i helvete!!!
Trackback
