två systrar

men allt som kommer är en liten ryckning vid mungipan. Försöker att skratta men kan knappt öppna munnen. Försöker att bli trött så jag kan sova men blir bara piggare. Försöker att känna hungern men känner bara tomhet. Tomhet som bara växer sig större och större och som snart slukar mig helt. Underligt nog så har jag viljan kvar att leva. Att bli en gammal skruttig tant som stretar sig fram med hjälp av en rullator som hjälper benen att bära resten av kroppen. Varför kan inte den tiden vara nu? Jag behöver inte leva resten av mitt liv, bar hoppa över till då som gravitationens krafter tar överhanden och sänker allt i sin väg. Den har visserligen fått sitt lilla grepp om mig på vissa ställen men än kanske det inte är försent med att förändra det. Det är konstigt hur allt känns mycket mer när jag hamnat i en depression. Mensvärken som jag upplever nu har aldrig upplevts att göra såå förbannat jävla ont. Undra varför den inte kändes lika mycket som när jag höll undan allt det jag känner...