lite funderingar över helgen
Ju närmare nästa helg jag kommer desto mer nervös blir jag över lördagen. Idag är det 1 vecka kvar och om jag ska vara helt ärlig så börjar jag ångra att jag sa ja. Att jag ska komma dit. Visst, det är kalas, hon fyller jämna år men jag känner att jag inte vill träffa den människan. När jag sa ja, så kände jag mig beredd på det. Att möta hennes blickar, frågor och höra hennes skräckinjagande röst.
Men mitt mående går upp och ner väldigt mycket. Det finns perioder som får mig att vilja springa och gömma mig, inte finnas längre och då allt känns hemskt och värdelöst. Det finns också de perioder då jag inte känner mig helt värdelös. Men det är de dåliga perioderna som dröjer sig kvar längst. De bra perioderna kommer och stannar i högst 3 dagar sedan är jag i något slags mellanting. Då jag inte är bra, okej eller dålig.
Och just att träffa mamma. Bara tanken av att behöva träffa henne får mig att minnas tillbaka till den kalla oktober dag förra året då hon nedvärderade mig precis innan vi skildes åt och jag skulle med tåget till min storasyster utanför Göteborg. Den känslan som jag fick då, kommer tillbaka och jag känner hur jag får svårare att andas och ångesten kommer som en gigantisk våg som sköljer över mig. Risken för återfall nu är på en skala från 1 till 10, möjligtvis en 6a. Vilket som kanske inte räknas som allvarligt men ju mer jag tänker på det och skriver i mina block om det, desto mer är risken för att siffran ökar och jag får ett återfall.
Sedan är det ju detta med släkten också. Jag har aldrig känt mig bekväm med släkten på mammas sida. Känner som om jag inte hör dit. Som om jag inte är en utav dem. Jag känner mig inte ens bekväm när jag är hos mormor och morfar. Och det är ju ändå de personer som jag har haft mest kontakt med och som jag vågat pratat mest med. De andra... Inte så mycket. Det jag oroar mig för inför lördagen är alla frågor. Frågor som jag inte är beredd på att svara på och förklara. Jag vet inte vad jag ska svara angående körkort, där jag bor nu, varför jag flyttade till pappa. Jag har inga bra svar. Jag vill ta tag i körkortet men varje gång jag öppnar körkortsboken så får jag panikångest och jag får svårt att andas. tillbakablickar från när jag kämpade med det när jag bodde hos mamma. Samma känsla då kommer tillbaka och jag slutar helt att fungera helt och hållet. Det är då som en dålig period kan inledas. Men det kan också ske av bara småsaker som kanske händer här hemma. Jag försöker att inte påminnas om mamma, försöker att inte hitta saker och ting som triggar igång de dåliga perioderna men det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel för mig.
Jag går ju på möten varje vecka. Först är der 1 gruppmöte 1 gång i veckan och sedan ett enskilt möte nån dag efter gruppmötet. De enskilda mötena är som att gå till en psykolog. Det ställs frågor om mitt mående och vilka tankar som rusar runt i mitt huvud under de dåliga perioderna. Det är som att gå till en psykolog, fast det egentligen ska vara något som ska hjälpa mig att komma ut i arbetslivet... Gruppmötena känns som en lekstuga. Jag tänker integå in mer på det men det känns verkligen som en lekstuga för vuxna. Helt meningslöst. Men jag får jobba upp detta med att vara lite mer social och utåtgående. Nu är det en liten grupp på 5 pers så just nu går det ju faktiskt bra att prata inför dem....
Men åter angående nästa lördag... Jag har sån ångest för det nu. ångest över att behöva ljuga för släkten om allt som pågår i mitt liv. För jag kan inte berätta allt. Jag kan egentligen inte berätta någonting för dem eftersom jag vet att det är något som kommer gå runt till alla släktingar och jag vill helst undvika att bli samtalsämnet som alla pratar om. Sen är det ju det också att jag inte vet vad mamma gått och sagt till dem.
Tänker så att jag ska bara strunta i vad mamma sagt och säga sanningen till släkten. Men när grubblandet, ångesten och nerverna väl sitter där de sitter så är det svårt att bara släppa allt och strunta i det. Hur skulle du själv göra det om du var i mina skor?
Får väl se hur kommande veckan blir. Paniken kommer nog komma krypandes ganska snabbt tror jag ju närmare lördagen det blir.
syster 2
Men mitt mående går upp och ner väldigt mycket. Det finns perioder som får mig att vilja springa och gömma mig, inte finnas längre och då allt känns hemskt och värdelöst. Det finns också de perioder då jag inte känner mig helt värdelös. Men det är de dåliga perioderna som dröjer sig kvar längst. De bra perioderna kommer och stannar i högst 3 dagar sedan är jag i något slags mellanting. Då jag inte är bra, okej eller dålig.
Och just att träffa mamma. Bara tanken av att behöva träffa henne får mig att minnas tillbaka till den kalla oktober dag förra året då hon nedvärderade mig precis innan vi skildes åt och jag skulle med tåget till min storasyster utanför Göteborg. Den känslan som jag fick då, kommer tillbaka och jag känner hur jag får svårare att andas och ångesten kommer som en gigantisk våg som sköljer över mig. Risken för återfall nu är på en skala från 1 till 10, möjligtvis en 6a. Vilket som kanske inte räknas som allvarligt men ju mer jag tänker på det och skriver i mina block om det, desto mer är risken för att siffran ökar och jag får ett återfall.
Sedan är det ju detta med släkten också. Jag har aldrig känt mig bekväm med släkten på mammas sida. Känner som om jag inte hör dit. Som om jag inte är en utav dem. Jag känner mig inte ens bekväm när jag är hos mormor och morfar. Och det är ju ändå de personer som jag har haft mest kontakt med och som jag vågat pratat mest med. De andra... Inte så mycket. Det jag oroar mig för inför lördagen är alla frågor. Frågor som jag inte är beredd på att svara på och förklara. Jag vet inte vad jag ska svara angående körkort, där jag bor nu, varför jag flyttade till pappa. Jag har inga bra svar. Jag vill ta tag i körkortet men varje gång jag öppnar körkortsboken så får jag panikångest och jag får svårt att andas. tillbakablickar från när jag kämpade med det när jag bodde hos mamma. Samma känsla då kommer tillbaka och jag slutar helt att fungera helt och hållet. Det är då som en dålig period kan inledas. Men det kan också ske av bara småsaker som kanske händer här hemma. Jag försöker att inte påminnas om mamma, försöker att inte hitta saker och ting som triggar igång de dåliga perioderna men det är så jävla svårt att veta vad som är rätt och fel för mig.
Jag går ju på möten varje vecka. Först är der 1 gruppmöte 1 gång i veckan och sedan ett enskilt möte nån dag efter gruppmötet. De enskilda mötena är som att gå till en psykolog. Det ställs frågor om mitt mående och vilka tankar som rusar runt i mitt huvud under de dåliga perioderna. Det är som att gå till en psykolog, fast det egentligen ska vara något som ska hjälpa mig att komma ut i arbetslivet... Gruppmötena känns som en lekstuga. Jag tänker integå in mer på det men det känns verkligen som en lekstuga för vuxna. Helt meningslöst. Men jag får jobba upp detta med att vara lite mer social och utåtgående. Nu är det en liten grupp på 5 pers så just nu går det ju faktiskt bra att prata inför dem....
Men åter angående nästa lördag... Jag har sån ångest för det nu. ångest över att behöva ljuga för släkten om allt som pågår i mitt liv. För jag kan inte berätta allt. Jag kan egentligen inte berätta någonting för dem eftersom jag vet att det är något som kommer gå runt till alla släktingar och jag vill helst undvika att bli samtalsämnet som alla pratar om. Sen är det ju det också att jag inte vet vad mamma gått och sagt till dem.
Tänker så att jag ska bara strunta i vad mamma sagt och säga sanningen till släkten. Men när grubblandet, ångesten och nerverna väl sitter där de sitter så är det svårt att bara släppa allt och strunta i det. Hur skulle du själv göra det om du var i mina skor?
Får väl se hur kommande veckan blir. Paniken kommer nog komma krypandes ganska snabbt tror jag ju närmare lördagen det blir.
syster 2
Kommentarer
Trackback
