Önskan om ett eget liv..
Det var så jag kände under en lång lång tid, jag hade en önskan om ett eget liv. Ett liv där man själv kunde bestäma ett liv där jag kunde välja vilka ord som jag ville ta till mig och vilka ord som skulle studsa bort från mig.
Jag ser bara mer och mer att den dagen kommer, det känns som att det har varit mitt livs mening så länge jag kan minnas, att skaffa mig ett eget liv. Att slå mig fri.
Det låter hemsk, kanske konstigt, men under flera år så kändes det som att man bodde i ett fängelse. Visst att jag hade möjlighet att gå ut jag kunde klä mig som jag ville och hade mycket friheter ändå. Men jag satt fast i ett psykiskt fänglse, detta fängelse som är så svårt att förklara. När man har någon som står dig så nära, denna person har alla möjligheter i världen att trycka ner dig så mycket så att du själv tror att du längre inte är värd någonting. Det var precis det som hände mig, min mamma har satt så stora sår i mitt psyke att jag nog kommer att få leva med det resten utav mitt liv. Självförtroendet jag engång haft är nog föralltid borta.
Jag tror att varje människa föds med ett starkt självförtroende. Man tittar på små barn, de vet vad de vill och de genomför det. Men ju äldre man blir så blir man mer och mer aktsam. Och i mitt fall så känns det som att det beror mycket på min uppväxt. Min pappa har alltid beskrivit mig som en stark människa med mycket vilja. Men det konstiga är att efter mina föräldrars skildsmässa så sjönk jag ihop, jag var inte mer än 4-5 år men ända sedan dess så har människor sagt att jag är väldigt blyg, försiktig och snäll. Men samtidigt så har de alltid sagt att jag växer hela tiden, de tycker att jag visar mitt rätta jag mer och mer. Men hur länge ska detta hålla på? Jag menar jag är 20+ nu och människor tycker fortfarande att jag bara växer och växer i mig själv. Men när kommer jag att bli hel? Och vem är jag då egentligen..?
Puss<3
Syster1
Jag ser bara mer och mer att den dagen kommer, det känns som att det har varit mitt livs mening så länge jag kan minnas, att skaffa mig ett eget liv. Att slå mig fri.
Det låter hemsk, kanske konstigt, men under flera år så kändes det som att man bodde i ett fängelse. Visst att jag hade möjlighet att gå ut jag kunde klä mig som jag ville och hade mycket friheter ändå. Men jag satt fast i ett psykiskt fänglse, detta fängelse som är så svårt att förklara. När man har någon som står dig så nära, denna person har alla möjligheter i världen att trycka ner dig så mycket så att du själv tror att du längre inte är värd någonting. Det var precis det som hände mig, min mamma har satt så stora sår i mitt psyke att jag nog kommer att få leva med det resten utav mitt liv. Självförtroendet jag engång haft är nog föralltid borta.
Jag tror att varje människa föds med ett starkt självförtroende. Man tittar på små barn, de vet vad de vill och de genomför det. Men ju äldre man blir så blir man mer och mer aktsam. Och i mitt fall så känns det som att det beror mycket på min uppväxt. Min pappa har alltid beskrivit mig som en stark människa med mycket vilja. Men det konstiga är att efter mina föräldrars skildsmässa så sjönk jag ihop, jag var inte mer än 4-5 år men ända sedan dess så har människor sagt att jag är väldigt blyg, försiktig och snäll. Men samtidigt så har de alltid sagt att jag växer hela tiden, de tycker att jag visar mitt rätta jag mer och mer. Men hur länge ska detta hålla på? Jag menar jag är 20+ nu och människor tycker fortfarande att jag bara växer och växer i mig själv. Men när kommer jag att bli hel? Och vem är jag då egentligen..?
Puss<3
Syster1
En dag..
En dag med mycket blandade känslor idag. Ett besök hemma hos mamma och lillasyster! Dagen började bra, jag kom hem till dem och mamma var som tur vad inte hemma. Lillasyster visste att hon skulle komma hem om ungefär en timme. Vi satt och pratade en stund och tittade på TV, strax innan en timme hade gått så bestämde vi oss för att gå ut och gå.
Mamma skulle bort kl 17 så vi tänkte att någon timme mindre tillsammans med denna människa skadar inte. Vi tog en härlig promenad i det fina vädret som vi haft idag. En promenad på lite över en timme blev det. Och det är alltid lika skönt att träffas och kunna pratat om allt mellan himmel och jord, seriöst och oseriöst. Det finns bara ett få tal personer som jag kan umgås med och känna att jag verkligen kan vara mig själv. Hon är en utav dem. Min syster alltså. Efter promenaden kom man hem till mamma. Hon hade kommit hem nu, och funderade ju klart på om jag ville stanna på mat. Hon visste ju inte om att jag endast kommit och hälsa på eftersom jag visste att hon skulle bort.
Det gick ganska bra till att börja med, jag anstränger mig verkligen för att göra det bästa av situationen och när jag ändå vet att hon snart ska gå så går det ju visserligen lite bättre men jag blir så sjukt frustrerad så att jag inte klara hålla mitt pokerface längre.
När hon börjar skylla på mig om att saker och ting flyttats på, och att balkong dörren inte blivit stängd efter att hon lämnat lägenheten över helgen. Att jag överhuvudtaget inte varit i närheten utav lägenheten under denna tid var tydligen helt irrelevant. Men men att få ta skulden för något man inte gjort är ju i och för sig obligatoriskt när man gör sig ett besök..
Efter att hon äntligen ha gått, så släpper spänningen och man känner ett oerhört lugn. Det känns nästan tyst.
Jag kan verkligen inte förstå mig på hur man kan vara så oerhört korkat. Eller vad hon nu än är. Men helt från en annan värld är ju klart!
Puss<3
//Syster1
Mamma skulle bort kl 17 så vi tänkte att någon timme mindre tillsammans med denna människa skadar inte. Vi tog en härlig promenad i det fina vädret som vi haft idag. En promenad på lite över en timme blev det. Och det är alltid lika skönt att träffas och kunna pratat om allt mellan himmel och jord, seriöst och oseriöst. Det finns bara ett få tal personer som jag kan umgås med och känna att jag verkligen kan vara mig själv. Hon är en utav dem. Min syster alltså. Efter promenaden kom man hem till mamma. Hon hade kommit hem nu, och funderade ju klart på om jag ville stanna på mat. Hon visste ju inte om att jag endast kommit och hälsa på eftersom jag visste att hon skulle bort.
Det gick ganska bra till att börja med, jag anstränger mig verkligen för att göra det bästa av situationen och när jag ändå vet att hon snart ska gå så går det ju visserligen lite bättre men jag blir så sjukt frustrerad så att jag inte klara hålla mitt pokerface längre.
När hon börjar skylla på mig om att saker och ting flyttats på, och att balkong dörren inte blivit stängd efter att hon lämnat lägenheten över helgen. Att jag överhuvudtaget inte varit i närheten utav lägenheten under denna tid var tydligen helt irrelevant. Men men att få ta skulden för något man inte gjort är ju i och för sig obligatoriskt när man gör sig ett besök..
Efter att hon äntligen ha gått, så släpper spänningen och man känner ett oerhört lugn. Det känns nästan tyst.
Jag kan verkligen inte förstå mig på hur man kan vara så oerhört korkat. Eller vad hon nu än är. Men helt från en annan värld är ju klart!
Puss<3
//Syster1
"Den dagen jag dör kommer det att vara ditt fel"
Det roliga med denna blogg är att jag och min syster hanterar händelser på helt olika sätt och vi är otroligt lika men ändå så olika.
Min lillasyster har förmågan att stänga av, vilket jag aldrig kunnat. Hon kan stänga av öronen och inte lyssna, hon har verkligen inte hört vad mamma sagt. Medan jag själv har tagit in all skit och tagit det hårt, men då har det även varit hårt mot hårt. Jag står upp för mig själv och saker som jag tycker är orättvist! Jag har hamnat i en hel del trubbel på grund av detta, blivit det svarta fåret i "familjen", samtidigt som att jag är så glad och tacksam för att jag har de egenskaperna. Jag har verkligen lärt mig att leva på egna ben, och jag är inte rädd för att ta ett steg till.
Jag flyttade hemifrån för ett par år sedan och har klarat mig väldigt bra sedan dess. Och har även sedan dess blivit något, som min mor på något konstigt sätt skryter om. Hon är helt plötsligt stolt över sitt svarta får! Detta får som har ställt till det så i familjen med både det ena och det andra har hon helt plötsligt blivit stolt över. Allt som jag gjort i mitt liv är jag kanske inte stolt över, men jag ångrar inget. Jag vet att jag inte varit guds finaste barn och att jag både sagt och gjort mycket "dumt" i mitt liv, men detta har ju även format den människa som jag är idag. En människa som jag faktiskt uppskattar och tycker om att vara.
Nu vill jag inte att ni ska tro att detta är en blogg som vi skapat för att vi vill få en "tycka synd om oss" känsla, utan vi vill ha något att ventilera emot och visa att vi finns. Jag kan aldrig tänka mig att vi skulle vara den enda familjen som haft dessa problem. Men det är inget man direkt pratar om. Många som är/har varit i samma situation som oss har kanske fått mera hjälp och fått bekräftat att personen i fråga är psykisk störd. Men när vi har frågat efter denna hjälp så har tydligen problemen i frågan legat hos mig. Det var alltid jag som gick igenom en svår period, genom tonåren, våldtäkts försöket m.m. Det var aldrig någon som fattade när man pratade på hur mycket skit man fick ta hemifrån, det var ingen som förstod varför jag hamnade i alla dessa situationer. Det var kanske inte så att jag sökte efter någonting bättre, någonting bättre än det jag redan hade, men hamnade på fel spår.
Alla psykologer, kuratorer, läkare sa alltid att det var mig det var fel på. Jag mådde psykiskt dåligt och lösningen på det var att prata, prata och prata. Man hamnade hos bup, men där blev det inte långvarit. Mesta dels för att min mamma följde med under första samtalet och jag var tvungen att sitta och lyssna på hennes beklagelser om denna dotter som hon inte förstod sig på, att hon gjort allt hon kunnat men att det ändå inte räcker. Och denna stackars psykolog gick på hela hennes snack och jag fick sitta där och vara en trotsig tonåring som vägrade vara sin mamma till lags. Men var det så himla konstigt att man för det mesta satt tyst under dessa samtal eftersom man visste att om man sa något dumt eller något "opassande" "sanningen" över huvudtaget så skulle man få höra så hemska saker om sig själv när man kom hem att man helt enkelt inte ville leva längre. Saker som att "Den dagen jag dör kommer det att vara ditt fel". Tack för den mamma. Dessa ord kommer att leva och dö med mig. Jag önskar att du aldrig sagt dom. Det är ord som jag tänker på ofta, och det går inte en gång utan att det kommer tårar i ögonen. Ett barn ska inte behöva höra dessa ord från sin egen mamma. Och detta är bara en liten bråkdel utan allt som man har fått slaget i sitt ansikte.
Jag vet ändå att jag ska klassa mig som lyckligt lottad, för att det finns alltid någon som har det värre.
Men just det här är våran historia, våra liv, våra sår och våra ärr som vi ska leva med resten av livet.
Puss<3
//Syster1
Min lillasyster har förmågan att stänga av, vilket jag aldrig kunnat. Hon kan stänga av öronen och inte lyssna, hon har verkligen inte hört vad mamma sagt. Medan jag själv har tagit in all skit och tagit det hårt, men då har det även varit hårt mot hårt. Jag står upp för mig själv och saker som jag tycker är orättvist! Jag har hamnat i en hel del trubbel på grund av detta, blivit det svarta fåret i "familjen", samtidigt som att jag är så glad och tacksam för att jag har de egenskaperna. Jag har verkligen lärt mig att leva på egna ben, och jag är inte rädd för att ta ett steg till.
Jag flyttade hemifrån för ett par år sedan och har klarat mig väldigt bra sedan dess. Och har även sedan dess blivit något, som min mor på något konstigt sätt skryter om. Hon är helt plötsligt stolt över sitt svarta får! Detta får som har ställt till det så i familjen med både det ena och det andra har hon helt plötsligt blivit stolt över. Allt som jag gjort i mitt liv är jag kanske inte stolt över, men jag ångrar inget. Jag vet att jag inte varit guds finaste barn och att jag både sagt och gjort mycket "dumt" i mitt liv, men detta har ju även format den människa som jag är idag. En människa som jag faktiskt uppskattar och tycker om att vara.
Nu vill jag inte att ni ska tro att detta är en blogg som vi skapat för att vi vill få en "tycka synd om oss" känsla, utan vi vill ha något att ventilera emot och visa att vi finns. Jag kan aldrig tänka mig att vi skulle vara den enda familjen som haft dessa problem. Men det är inget man direkt pratar om. Många som är/har varit i samma situation som oss har kanske fått mera hjälp och fått bekräftat att personen i fråga är psykisk störd. Men när vi har frågat efter denna hjälp så har tydligen problemen i frågan legat hos mig. Det var alltid jag som gick igenom en svår period, genom tonåren, våldtäkts försöket m.m. Det var aldrig någon som fattade när man pratade på hur mycket skit man fick ta hemifrån, det var ingen som förstod varför jag hamnade i alla dessa situationer. Det var kanske inte så att jag sökte efter någonting bättre, någonting bättre än det jag redan hade, men hamnade på fel spår.
Alla psykologer, kuratorer, läkare sa alltid att det var mig det var fel på. Jag mådde psykiskt dåligt och lösningen på det var att prata, prata och prata. Man hamnade hos bup, men där blev det inte långvarit. Mesta dels för att min mamma följde med under första samtalet och jag var tvungen att sitta och lyssna på hennes beklagelser om denna dotter som hon inte förstod sig på, att hon gjort allt hon kunnat men att det ändå inte räcker. Och denna stackars psykolog gick på hela hennes snack och jag fick sitta där och vara en trotsig tonåring som vägrade vara sin mamma till lags. Men var det så himla konstigt att man för det mesta satt tyst under dessa samtal eftersom man visste att om man sa något dumt eller något "opassande" "sanningen" över huvudtaget så skulle man få höra så hemska saker om sig själv när man kom hem att man helt enkelt inte ville leva längre. Saker som att "Den dagen jag dör kommer det att vara ditt fel". Tack för den mamma. Dessa ord kommer att leva och dö med mig. Jag önskar att du aldrig sagt dom. Det är ord som jag tänker på ofta, och det går inte en gång utan att det kommer tårar i ögonen. Ett barn ska inte behöva höra dessa ord från sin egen mamma. Och detta är bara en liten bråkdel utan allt som man har fått slaget i sitt ansikte.
Jag vet ändå att jag ska klassa mig som lyckligt lottad, för att det finns alltid någon som har det värre.
Men just det här är våran historia, våra liv, våra sår och våra ärr som vi ska leva med resten av livet.
Puss<3
//Syster1
Paranoid, överbeskyddande och allmänt störd
ojoj, vart ska man börja? Finns så mycket att berätta om denna kvinna som kallar sig för mamma.
Kanske folk reagerar starkt på vad man kommer skriva men ibland måste man skriva av sig och det är inte alltid snälla saker som man har att skriva.
Mamma är överbeskyddande, paranoid och allmänt störd. Så fort jag (syster #2) är med en kompis så kan mamma ringa minst 3 gånger för att höra så att man är ok och vad jag gör. Oftast så ljuger jag för henne bara för att undvika bråk. inte för att jag gör något dumt eller olagligt med mina kompisar. Men bråk med mamma är jobbigt och man vill helst undvika detta fruktansvärda öde. Även om varje dag är en plåga att komma hem till.
Sedan så ser hon mig som hennes "lilla gullegull dotter" och överbeskyddar mig så jäkla mycket så att man bara vill hoppa ner framför en lastbil.
Sedan har mamma "mat-nojja" och skäms för jag ser ut som jag gör men allt detta och MYCKET mer kan man ta en annan gång.
//Syster 2
Kanske folk reagerar starkt på vad man kommer skriva men ibland måste man skriva av sig och det är inte alltid snälla saker som man har att skriva.
Mamma är överbeskyddande, paranoid och allmänt störd. Så fort jag (syster #2) är med en kompis så kan mamma ringa minst 3 gånger för att höra så att man är ok och vad jag gör. Oftast så ljuger jag för henne bara för att undvika bråk. inte för att jag gör något dumt eller olagligt med mina kompisar. Men bråk med mamma är jobbigt och man vill helst undvika detta fruktansvärda öde. Även om varje dag är en plåga att komma hem till.
Sedan så ser hon mig som hennes "lilla gullegull dotter" och överbeskyddar mig så jäkla mycket så att man bara vill hoppa ner framför en lastbil.
Sedan har mamma "mat-nojja" och skäms för jag ser ut som jag gör men allt detta och MYCKET mer kan man ta en annan gång.
//Syster 2
Ett stort steg..
Hej.
Nu äntligen finns det ett sätt att dela sina tankar och känslor. Denna blogg består av 2 systrar som anonymt skriver om allt som händer och hänt i deras liv. Syster1 och Syster2. Lite lamt, vi vet. Men det är ett stort steg för oss att över huvudtaget kunna skriva om allt nu.
Som jag redan ha skrivit så kommer bloggen handla om våra liv. Mestadels om våran relation till våran mamma. En mamma som antagligen lätt skulle klassas som en person med en psykisk störning eller personlighetsstörning. Man vet aldrig vad hon hittar på här näst, och vilken person hon har tänkt att vara idag. Syster1 som skriver nu är 20+ och Syster2 är fortfarande i tonåren. Vi kommer inte att ge specifik fakta om vilka vi är, vart vi bor, vad vi heter eller liknande. För att göra våran berättelse mera levande kommer vi ta till med årtal, platser som kanske inte rikrigt stämmer. Men allt är baserat på våran verklighet.
Välkomna till våra liv.
Puss<3
Nu äntligen finns det ett sätt att dela sina tankar och känslor. Denna blogg består av 2 systrar som anonymt skriver om allt som händer och hänt i deras liv. Syster1 och Syster2. Lite lamt, vi vet. Men det är ett stort steg för oss att över huvudtaget kunna skriva om allt nu.
Som jag redan ha skrivit så kommer bloggen handla om våra liv. Mestadels om våran relation till våran mamma. En mamma som antagligen lätt skulle klassas som en person med en psykisk störning eller personlighetsstörning. Man vet aldrig vad hon hittar på här näst, och vilken person hon har tänkt att vara idag. Syster1 som skriver nu är 20+ och Syster2 är fortfarande i tonåren. Vi kommer inte att ge specifik fakta om vilka vi är, vart vi bor, vad vi heter eller liknande. För att göra våran berättelse mera levande kommer vi ta till med årtal, platser som kanske inte rikrigt stämmer. Men allt är baserat på våran verklighet.
Välkomna till våra liv.
Puss<3
