Du försvinner, utan att jag märker det.
Du finns där, alltid så finns du där.
Jag vänder mig om, du är borta.
Jag hinner inte blinka, inte tänka.
Jag vill ha mera, mera nu.
Du vill vänta, ta det lugnt.
Du har kanske rätt.
Betyder det att allt är fel.
Finns det vi har på riktigt?
Jag är ensam, du med.
Jag är mera ensam än dig.
Du är mera ensam än mig.
Ensamheten skrämmer.
Bekvämligheten skrämmer.
Vänta på vadå?
Antingen så är det rätt,
eller så är det fel.
Svart eller vitt.
Gott eller ont.
Puss eller kram.
Pirr i magen eller inte.
Mjukt eller hårt.
Kärlek eller vänskap.
Leva eller leva?
Satsa eller fega.
Skita i det eller bry sig.
Ödet eller vilja.
Lycka eller olycka.
Slumpen eller planen.
Regn eller sol.
Vi eller dem.
Du eller jag.
Vitt på svart, svart på vitt.
Samma sak...?
Satsa eller fega..?
Sätta allt på spel?
Vad är allt?
Du eller jag.
Vi eller dem.
Svart på vitt, vitt på svart.
Samma sak..?
//S1
Jag vänder mig om, du är borta.
Jag hinner inte blinka, inte tänka.
Jag vill ha mera, mera nu.
Du vill vänta, ta det lugnt.
Du har kanske rätt.
Betyder det att allt är fel.
Finns det vi har på riktigt?
Jag är ensam, du med.
Jag är mera ensam än dig.
Du är mera ensam än mig.
Ensamheten skrämmer.
Bekvämligheten skrämmer.
Vänta på vadå?
Antingen så är det rätt,
eller så är det fel.
Svart eller vitt.
Gott eller ont.
Puss eller kram.
Pirr i magen eller inte.
Mjukt eller hårt.
Kärlek eller vänskap.
Leva eller leva?
Satsa eller fega.
Skita i det eller bry sig.
Ödet eller vilja.
Lycka eller olycka.
Slumpen eller planen.
Regn eller sol.
Vi eller dem.
Du eller jag.
Vitt på svart, svart på vitt.
Samma sak...?
Satsa eller fega..?
Sätta allt på spel?
Vad är allt?
Du eller jag.
Vi eller dem.
Svart på vitt, vitt på svart.
Samma sak..?
//S1
Du betyder!
Har haft syster 2 på besök nu under ett par dagar! Det har varit underbart, önskar att hon var här oftare! Jag vill säga att denna människa betyder så fruktansvärt mycket för mig och jag vet inte om hon vet om det. Därför så skriver jag det här, det må bara vara vi två som läser denna blogg, men oavsett så betyder den mycket för oss. Vi kan ha konversationer och berätta för varandra utan att behöva känna oss ivägen eller påträngande. (särskrivningar är min svaga sida:) Vi läser varandras tankar för att vi vill..
Vi berättar saker för varandra på rätt tidpunkt, eftersom lyssnaren själv bestämmer tidpunkten!
Jag älskar dig lilla syster! Du betyder allt för mig och jag önskar att du kommer hit snart igen! Du är alltid välkommen! (Och inte bara när jag behöver hundvakt!! ) Jag vill att du kommer hit när du vill, alltid välkommen även när jag jobbar!!
Puss, jag älskar dig lillasyster!
//Syster 1
Vi berättar saker för varandra på rätt tidpunkt, eftersom lyssnaren själv bestämmer tidpunkten!
Jag älskar dig lilla syster! Du betyder allt för mig och jag önskar att du kommer hit snart igen! Du är alltid välkommen! (Och inte bara när jag behöver hundvakt!! ) Jag vill att du kommer hit när du vill, alltid välkommen även när jag jobbar!!
Puss, jag älskar dig lillasyster!
//Syster 1
Nere!
Jag har inte varit här på ett tag. Tack vare det fina vädret så har jag nästan glömt bort hur en dator fungerar. Men idag när det regnar så skönk även mitt humör med det.
Det var länge sen jag kände mig så här, mitt hopp, min tro mitt liv orkar inte mera. All negativ energi runt omkring mig gör mig galen! Jag orkar inte befinna mig bland männikor så hopplösa och negativa som dem.. Man kan inte få cred för att man försöker utan har du lyckats än så är det katastrof i vilket fall. Jag tappar mitt hopp jag orkar inte försöka mera. Mitt hjärta slår tunga hårda slag, och mina lungor orkar inte andas på egen hand, varje andetag känns som en ansträngning. Andning ska gå på automatik men det gör det inte längre. Jag är på jävligt dåligt humör idag!!
Och jag hoppas innerligt att jobbet blir en paus, för verkligheten är inte rolig plats idag..
// syster1
Det var länge sen jag kände mig så här, mitt hopp, min tro mitt liv orkar inte mera. All negativ energi runt omkring mig gör mig galen! Jag orkar inte befinna mig bland männikor så hopplösa och negativa som dem.. Man kan inte få cred för att man försöker utan har du lyckats än så är det katastrof i vilket fall. Jag tappar mitt hopp jag orkar inte försöka mera. Mitt hjärta slår tunga hårda slag, och mina lungor orkar inte andas på egen hand, varje andetag känns som en ansträngning. Andning ska gå på automatik men det gör det inte längre. Jag är på jävligt dåligt humör idag!!
Och jag hoppas innerligt att jobbet blir en paus, för verkligheten är inte rolig plats idag..
// syster1
Mitt
Hopp.
Kollade kontot häromdagen och hade alldeles för lite pengar. Någon hade tagit över 1000 kronor från kontot. Jag tänkte direkt på mamma. Jag åkte hem i hopp om att det faktiskt var mamma som hade tagit pengarna från kontot.
Förnekelse.
Hon förnekade först att hon hade tagit pengarna. Hon sa att det måste ha stått fel på kontoutdraget. Hur dum tror hon egentligen att jag är? Det är mycket sällan som det står fel på kontoutdraget, om ens det. Hon sa att hon skulle kolla internetbanken, vilket hon också gjorde men det tog ett antal timmar innan hon fegade ur sig sanningen.
Fördröjning.
Tre dagar har gått och mina pengar har ännu inte kommit in. "När behöver du dem?", "Kan jag sätta in dem på torsdag?"... Allt gör hon för att fördröja överföringen till mitt konto.
Snål.
Mamma har tjatat på mig att köpa nya jeans. Jag behöver inga jeans. Jag hatar jeans. Men hon har inte gett upp hoppet om att hennes dotter ska släppa joggingbyxorna och börja med jeans. Jeans på sommaren är det värsta jag vet. Men jag har väl till slut insett att jag behöver jeans. Så idag var vi nere på stan och kollade efter jeans. Mamma drog med mig till affärer där storvuxna människor går. Och då är det på bredden och inte på längden. Butiksbiträdet kommentera att jag hade för smala ben när jag provade en storlek som jag brukar ha. Mamma bara fnös och tittade surt. När jag väl hittade ett par så var de alldeles för dyra. Jag skulle ha råd med annat också men det var inget som mamma tänkte på. Så jag lät henne bli sur när jag sa NEJ till jeansen.
Pikar.
Sedan gick vi till en annan butik. Där mamma frågade vad deras största storlek var. Hela tiden gav hon mig pikar om hur tjock jag är. Visst, jag är tjock. Men jag är hennes dotter och en dotter ska inte bli trakasserad på det där sättet av hennes egna mamma. En mamma borde stötta. Inte säga: "det var den största storleken de hade", "Nu har du allt blivit tjock, tänk på vad du äter", "Kan du inte få på dig de byxorna får vi ju börja sy egna jeans som du kanske kan få på dig". Kul att höra sånt från ens egna mamma. Det är ju väldigt bra för min självkänsla och självförtroende.
Mitt.
Jag kommer att stänga av mammas tillgångar till mitt konto så att inga fler pengar kan bli överförda till hennes konto så att hon kan gotta sig med mina pengar. Jag tänker inte tillåtas att bli behandlad på detta sätt längre. En konfrontation är på väg. En explosion av känslor kommer komma upp. Mamma kommer bli ännu mer som ett monster när detta sker. Hon kommer ringa till varenda jävla kompis som har och beskylla sig och beklaga och säga att hon är sådan dålig mor till sina döttrar. Hennes kompisar ser inte sanningen. De vet inte vad som döljer sig under ytan. Bakom fasaden gömmer sig ett monster. Bakom stängda dörrar skulle de vara rädda för mamma, de skulle vilja låsa in henne lika mycket som jag vill låsa in henne på mentalsjukhus.
Kanske är bedrövligt att säga detta men så länge mamma finns så kan jag inte leva mitt liv, försöka gå ner i vikt, få ett jobb m.m
Kollade kontot häromdagen och hade alldeles för lite pengar. Någon hade tagit över 1000 kronor från kontot. Jag tänkte direkt på mamma. Jag åkte hem i hopp om att det faktiskt var mamma som hade tagit pengarna från kontot.
Förnekelse.
Hon förnekade först att hon hade tagit pengarna. Hon sa att det måste ha stått fel på kontoutdraget. Hur dum tror hon egentligen att jag är? Det är mycket sällan som det står fel på kontoutdraget, om ens det. Hon sa att hon skulle kolla internetbanken, vilket hon också gjorde men det tog ett antal timmar innan hon fegade ur sig sanningen.
Fördröjning.
Tre dagar har gått och mina pengar har ännu inte kommit in. "När behöver du dem?", "Kan jag sätta in dem på torsdag?"... Allt gör hon för att fördröja överföringen till mitt konto.
Snål.
Mamma har tjatat på mig att köpa nya jeans. Jag behöver inga jeans. Jag hatar jeans. Men hon har inte gett upp hoppet om att hennes dotter ska släppa joggingbyxorna och börja med jeans. Jeans på sommaren är det värsta jag vet. Men jag har väl till slut insett att jag behöver jeans. Så idag var vi nere på stan och kollade efter jeans. Mamma drog med mig till affärer där storvuxna människor går. Och då är det på bredden och inte på längden. Butiksbiträdet kommentera att jag hade för smala ben när jag provade en storlek som jag brukar ha. Mamma bara fnös och tittade surt. När jag väl hittade ett par så var de alldeles för dyra. Jag skulle ha råd med annat också men det var inget som mamma tänkte på. Så jag lät henne bli sur när jag sa NEJ till jeansen.
Pikar.
Sedan gick vi till en annan butik. Där mamma frågade vad deras största storlek var. Hela tiden gav hon mig pikar om hur tjock jag är. Visst, jag är tjock. Men jag är hennes dotter och en dotter ska inte bli trakasserad på det där sättet av hennes egna mamma. En mamma borde stötta. Inte säga: "det var den största storleken de hade", "Nu har du allt blivit tjock, tänk på vad du äter", "Kan du inte få på dig de byxorna får vi ju börja sy egna jeans som du kanske kan få på dig". Kul att höra sånt från ens egna mamma. Det är ju väldigt bra för min självkänsla och självförtroende.
Mitt.
Jag kommer att stänga av mammas tillgångar till mitt konto så att inga fler pengar kan bli överförda till hennes konto så att hon kan gotta sig med mina pengar. Jag tänker inte tillåtas att bli behandlad på detta sätt längre. En konfrontation är på väg. En explosion av känslor kommer komma upp. Mamma kommer bli ännu mer som ett monster när detta sker. Hon kommer ringa till varenda jävla kompis som har och beskylla sig och beklaga och säga att hon är sådan dålig mor till sina döttrar. Hennes kompisar ser inte sanningen. De vet inte vad som döljer sig under ytan. Bakom fasaden gömmer sig ett monster. Bakom stängda dörrar skulle de vara rädda för mamma, de skulle vilja låsa in henne lika mycket som jag vill låsa in henne på mentalsjukhus.
Kanske är bedrövligt att säga detta men så länge mamma finns så kan jag inte leva mitt liv, försöka gå ner i vikt, få ett jobb m.m
I min perfekta värld
Tänk om man levde i en perfekt värld. Skulle verkligen allt vara perfekt då? Vad menar man egentligen med "en perfekt värld"? Vad är det som gör världen så perfekt? Är det då man pratar om att frid på jorden, ingen fattigdom, ingen brottslighet, inga naturkatastrofer som kräver liv, inga miljöbovar eller menar man med att man helt enkelt ska vara lycklig med sitt liv? I sitt liv.
Jag tror att de flesta som pratar om den perfekta världen menar deras perfekta värld.
Min perfekta värld skulle se ut så här:
Jag skulle kunna vakna på morgonen utan att känna någon som helst ångest över att behöva möta mammas ögon. Jag skulle inte kunna känna ångest av att behöva vistas utomhus med mamma. Inte heller behöva skämmas för henne. Fast det klart, i min perfekta värld så skulle inte mamma kunna finnas för i min perfekta värld så finns det inga elaka människor, heller inga psykisk sjuka människor, precis som mamma är.
I min perfekta värld så skulle jag ha både självförtroende och självkänsla, vilket i sin tur skulle resultera med att min ångest försvann.
Tänk att någonsin få vakna upp och inte känna någon ångest. Bara det skulle göra mitt liv perfekt. Fast så är det ju ett kvarstående problem; mamma. Men om hon inte heller fanns så skulle ångesten försvinna, självkänslan och självförtroendet skulle komma tillbaka.
Jag skulle kunna vara lycklig.
Men oftast så drömmer man ju om det perfekta världen, precis som jag gör nu. För trots att man vill så gärna att den perfekta världen ska finnas där, så finns den bara i fantasin och i drömmarnas värld...
Jag tror att de flesta som pratar om den perfekta världen menar deras perfekta värld.
Min perfekta värld skulle se ut så här:
Jag skulle kunna vakna på morgonen utan att känna någon som helst ångest över att behöva möta mammas ögon. Jag skulle inte kunna känna ångest av att behöva vistas utomhus med mamma. Inte heller behöva skämmas för henne. Fast det klart, i min perfekta värld så skulle inte mamma kunna finnas för i min perfekta värld så finns det inga elaka människor, heller inga psykisk sjuka människor, precis som mamma är.
I min perfekta värld så skulle jag ha både självförtroende och självkänsla, vilket i sin tur skulle resultera med att min ångest försvann.
Tänk att någonsin få vakna upp och inte känna någon ångest. Bara det skulle göra mitt liv perfekt. Fast så är det ju ett kvarstående problem; mamma. Men om hon inte heller fanns så skulle ångesten försvinna, självkänslan och självförtroendet skulle komma tillbaka.
Jag skulle kunna vara lycklig.
Men oftast så drömmer man ju om det perfekta världen, precis som jag gör nu. För trots att man vill så gärna att den perfekta världen ska finnas där, så finns den bara i fantasin och i drömmarnas värld...
Bara Bort
Jag vill bara bort nu. Mamma är så jävla konstig. Ena stunden så är hon glad och skämtsam, mikrosekunden efter så är hon irriterad och nästintill hotfull. Så jävla jobbigt att bo med henne när hon är så där. Men hon visar det ju bara mot mig och mina systrar och inte emot sina vänner.
Och så leker hon den "oskyldiga" och suckar och klagar på saker och ting som att hon inte har råd. Men som idag, köpte hon en BH för 400 kronor. Det hade hon råd med. Sådana saker som är till henne har hon råd med men inte saker som ska gå till hennes barn. Det är väl en hemsk tanke att spendera pengar på sina barn. Usch, hemska tanke.
Och när min storasyster fixade pengar till körlektioner så blev mamma glad men när jag sa att de skulle ge pappa pengar till bensin så han kan köra med mig, det var hemskt! Hon blev sur, irriterad och arg. Hon frågade surt om det var bättre att köra med pappa än med henne. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom hon såg på mig med en hemsk blick som verkade vilja mörda mig. Så jag ljög och kom lindrigt undan med det för en gång skull.
Jag har förresten fått preliminärt beslut om jag kommer in på universitetet eller inte. Och ja, jag vet faktiskt inte vad det kan bli för jag vet inte hur höga meritvärden man måste ha men jag tror det är relativt skapligt iallafall. Tack & lov!!! Så nu kanske det inte är så länge kvar tills jag äntligen flyttar ifrån mamma! Ögonen fylls faktiskt med tårar när jag tänker på det....
Fast som sagt, några månader kvar tills dess men jag vill bort nu!!!!!!!! Jag vill inte vänta. Jag vill iväg nu. Jag vill börja som Au Pair idag, just nu. På en gång! Jag vill utomlands också, vilket som är så jävla typiskt att jag inte har pengar till det.... Hade jag så skulle jag...
Menmen, jobb först, sen kanske man kan börja drömma om friheten som finns någonstans därute.
Och så leker hon den "oskyldiga" och suckar och klagar på saker och ting som att hon inte har råd. Men som idag, köpte hon en BH för 400 kronor. Det hade hon råd med. Sådana saker som är till henne har hon råd med men inte saker som ska gå till hennes barn. Det är väl en hemsk tanke att spendera pengar på sina barn. Usch, hemska tanke.
Och när min storasyster fixade pengar till körlektioner så blev mamma glad men när jag sa att de skulle ge pappa pengar till bensin så han kan köra med mig, det var hemskt! Hon blev sur, irriterad och arg. Hon frågade surt om det var bättre att köra med pappa än med henne. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom hon såg på mig med en hemsk blick som verkade vilja mörda mig. Så jag ljög och kom lindrigt undan med det för en gång skull.
Jag har förresten fått preliminärt beslut om jag kommer in på universitetet eller inte. Och ja, jag vet faktiskt inte vad det kan bli för jag vet inte hur höga meritvärden man måste ha men jag tror det är relativt skapligt iallafall. Tack & lov!!! Så nu kanske det inte är så länge kvar tills jag äntligen flyttar ifrån mamma! Ögonen fylls faktiskt med tårar när jag tänker på det....
Fast som sagt, några månader kvar tills dess men jag vill bort nu!!!!!!!! Jag vill inte vänta. Jag vill iväg nu. Jag vill börja som Au Pair idag, just nu. På en gång! Jag vill utomlands också, vilket som är så jävla typiskt att jag inte har pengar till det.... Hade jag så skulle jag...
Menmen, jobb först, sen kanske man kan börja drömma om friheten som finns någonstans därute.
There's just no words...
Då var studenten över. Hade det trevligt, drack mycket och skrattade. Jag trodde vi hade trevligt men det hela slutade med att jag välte ut alla drinkar på golvet och en person blev arg för att hon trodde jag hade gjort det med flit men det hade jag inte så jag blev sur på personen som inte trodde på mig. Hon blev helt nere och vägrade prata med mig. Vi skulle ha gått ut på krogen den kvällen men eftersom jag tydligen var sur och att hon tydligen hade förstört hela studenten. Men jag hade sagt tidigare på kvällen att jag tyckte det inte gjorde något att vi satt hemma hos henne under kvällen. Nu har hon hamnat i en depression och det verkar som våran vänskap är över.
Jag har berättat för personen att min ena syster tycker att denna person haft haft ett dåligt inflytande på mig och tycker att jag och denna person som jag känt i evigheter borde inte vara vänner längre. Jag trodde jag kunde prata med denna vän om det som min ena syster sa men det slutade med att hon hamnade i en deprission där hon säger att jag är bättre utan henne och att det är hon som förstör för mig. Hon säger även att hon bara är ett problem,ett skämt för mig och att jag inte tar henne på allvar.. Jag har försökt så jävla många gånger att säga att hon är inget problem, skämt och att jag tar henne på allvar. Jag säger sanningen om och om och om och om igen men det går bara inte in hos henne. Jag vet att hon har så många personliga problem men det är inte mycket som jag stör mig på hos henne. Men enligt henne så säger jag mycket utan att öppna munnen. Det är så hon tolkar mig. Jag antar att det har med kroppsspråket att göra. Och enligt henne har jag tydligen dolda aggressioner mot henne vilket jag inte fattar vart i helvete hon kan ha fått den idén ifrån. Okej, jag stör mig kanske på några saker men det är inte många och de sakerna har jag berättat för henne vad det är men tydligen duger inte de för henne. Tydligen så måste jag irritera mig ännu mer på henne för att det någonsin ska duga och vara nog.
Jag vet inte riktigt hur vår vänskap är just nu. Om den är slut eller inte. den kvällen så tog hon tillbaka extranyckeln som jag haft för att passa hennes lägenhet när hon är bortrest. När hon tog nyckeln den kvällen så sa hon att hon ville inte att jag skulle komma in hos henne dagen efter. Så jag antar att jag får lämna tillbaka de saker som jag har lånat från henne så att hon blir av med mig. Jag hoppas verkligen inte att den vänskap som varat från dagis och ända till studenten inte är över. För då vet jag inte vad jag gör. Hon är inte den enda med problem, jag har problem också. Personliga problem som går att fixa. Jag vill inte avsluta en vänskap för mina misstag.
Den kvällen slutade med att jag bara gick. Mina systrar kom och hämtade mig. Jag ville inte prata. Jag satt bara tyst i bilen och svarade kort på deras frågor. Höll tårarna borta för att inte visa någonting. Det var slutet på min student. Slutet på gymnasietiden.
Och kanske även slutet på en livslång vänskap.
Livet suger verkligen.
Jag har berättat för personen att min ena syster tycker att denna person haft haft ett dåligt inflytande på mig och tycker att jag och denna person som jag känt i evigheter borde inte vara vänner längre. Jag trodde jag kunde prata med denna vän om det som min ena syster sa men det slutade med att hon hamnade i en deprission där hon säger att jag är bättre utan henne och att det är hon som förstör för mig. Hon säger även att hon bara är ett problem,ett skämt för mig och att jag inte tar henne på allvar.. Jag har försökt så jävla många gånger att säga att hon är inget problem, skämt och att jag tar henne på allvar. Jag säger sanningen om och om och om och om igen men det går bara inte in hos henne. Jag vet att hon har så många personliga problem men det är inte mycket som jag stör mig på hos henne. Men enligt henne så säger jag mycket utan att öppna munnen. Det är så hon tolkar mig. Jag antar att det har med kroppsspråket att göra. Och enligt henne har jag tydligen dolda aggressioner mot henne vilket jag inte fattar vart i helvete hon kan ha fått den idén ifrån. Okej, jag stör mig kanske på några saker men det är inte många och de sakerna har jag berättat för henne vad det är men tydligen duger inte de för henne. Tydligen så måste jag irritera mig ännu mer på henne för att det någonsin ska duga och vara nog.
Jag vet inte riktigt hur vår vänskap är just nu. Om den är slut eller inte. den kvällen så tog hon tillbaka extranyckeln som jag haft för att passa hennes lägenhet när hon är bortrest. När hon tog nyckeln den kvällen så sa hon att hon ville inte att jag skulle komma in hos henne dagen efter. Så jag antar att jag får lämna tillbaka de saker som jag har lånat från henne så att hon blir av med mig. Jag hoppas verkligen inte att den vänskap som varat från dagis och ända till studenten inte är över. För då vet jag inte vad jag gör. Hon är inte den enda med problem, jag har problem också. Personliga problem som går att fixa. Jag vill inte avsluta en vänskap för mina misstag.
Den kvällen slutade med att jag bara gick. Mina systrar kom och hämtade mig. Jag ville inte prata. Jag satt bara tyst i bilen och svarade kort på deras frågor. Höll tårarna borta för att inte visa någonting. Det var slutet på min student. Slutet på gymnasietiden.
Och kanske även slutet på en livslång vänskap.
Livet suger verkligen.
Gränser
Tydligen så har jag testat vart mammas gränser går. Hon pratade som vanligt med en av sina väninnor häromdagen om hur helgen varit. Jag har ingen aning om vad jag gjort för att jag ska ha pushat mamma till hennes "breaking point" men det är uppenbart att det inte är så svårt. Hon berättade iallafall för sin väninna om hur jag hade varit jobbig under helgen... Man blir som man umgås så vad hade hon förväntat sig? Ett underbarn? Ett UFO? Eller kanske en alien?
Till och med det snällaste, underbaraste, smartaste barnet skulle bli mentalt sjuk om den spenderade en dag med mamma.
Hemsk tanke men om SD anställde mamma så skulle alla som bor i Sverige (inkl helsvenskar) fly fort som faaaaaan ifrån Sverige. Ingen vill vara mammas barn. Ingen. Haha, jag tror faktiskt att idioterna som är med i SD skulle också fly. Fast det klart. Mentalt sjuka människor hör ju ihop med mentalt sjuka människor så de skulle nog passa bra ihop....
Titta! Nu hann jag snacka skit om SD också... Vilket som inte direkt var meningen men äsch, vad gör det om 100 år?
Jag spenderade hela lördagen med mamma. Hon sa under dagen att det var en mysig dag som vi hade. För mig var det totalt bullshit. Jag skulle faktiskt vara mer bekväm om jag satt som ett byte till en vithaj. Eller var i samma rum som Usama bin laden eller George W. Bush... Näh, mysigt var det inte men jag kan väl åtminstone erkänna att det var ganska trevligt ändå. Mamma kan ha sina stunder då det faktiskt går att umgås med henne.
Oj, nu tror jag att jag måste gå innan jag börjar skriva något snällt om henne. Det vore ju inte passande, eller hur?
Det finns ju inget trevligt att säga om henne....
Ha det gött!
Ärftligt hat...
Mamma är så fruktansvärt elak mot mormor. Så otrevlig och nedvärderande mot mormor. Mormor är den goaste mormorn som man kan ha. Mammas syskon beter sig inte så mot mormor men mamma ska göra det av någon anledning. Hon beter sig hånfullt och rent utav ondskefullt mot mormor.
Inte ens jag beter mig så mot mamma och hon är ta med faan raka motsatsen till mormor. Men skulle jag bete mig så mot mamma så skulle jag växa monstret i henne. Alltså, det psykisk sjuka monster som bor precis under ytan på mamma.
Och mamma sa häromdagen om de glas som jag fick av mormor i julklapp var fruktansvärt fula och att hon tyckte absolut att jag inte skulle skaffa flera sådana glas. Jag fick glasen av mormor. Människan som mamma hatar. Så det är faktiskt inte konstigt att hon beter sig som hon gör eftersom glasen jag fick var från mormor och det går ju bara inte för sig.
Det är en annan sak när det gäller morfar. Mammas favorit i hela släkten. När morfar gör eller säger något roligt så pratar mamma om det hela tiden. Morfar dit, morfar hit. morfar, morfar, morfar, morfar. Hela tiden. När det gäller mormor så är det suckar, hånfullt skratt, elaka kommentarer som gäller.
Jag känner typ likadant för mamma. Jag hatar henne med djupet av mitt hjärta och älskar pappa så fruktansvärt mycket. Så jag antar att det går i arv. Mamma hatar sin mamma, mina systrar och jag hatar våran mamma. Jag hoppas innerligt att våra barn inte hatar oss och att de slipper träffa mamma någonsin. Det skulle vara bra hemskt! Jag: "ungar, nu åker vi till mormor!" Ungarna:" aldrig i livet!" och så hänger de sig allihopa... Jag vill inte ta den risken faktiskt....
Jag och en kompis brukar skämta om att vi inte skaffar pojkvänner förrän våra morsor är borta eller att vi bor VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLDIGT långt bort ifrån dem. Jag skulle inte vilja att min pojkvän träffar mamma. Herregud, det räcker väl med att han har träffat mig. Jag beundrar mina systrar som låtit deras pojkvänner träffa mamma. Och att killarna stannat kvar, fattar jag inte. Eller så är väl de lite dumma i huvvet så att de inte fattar vad de får på köpet. Hahahha. Om jag vore dem så skulle jag dumpat tjejen och sprungit så långt bort som det bara går och sedan hoppat ner från en bro.. Tro mig, jag överdriver inte när jag säger detta.
Och när den dagen kommer då jag träffar en kille och han vill träffa mina föräldrar, så åker jag hem till pappa först. Inte för att den sidan är särskilt vettig men den är miljarder gånger bättre än vad mamma är. Eller så får jag hålla pojkvännen hemllig för mamma helt enkelt. Gömma pojkvännen i ett par år tills mamma går bort eller hamnar på mental sjukhus.
Näh, nu börjar kärringen att tjata igen. Bäst jag drar innan monstret släpps lös!
//syster2
Inte ens jag beter mig så mot mamma och hon är ta med faan raka motsatsen till mormor. Men skulle jag bete mig så mot mamma så skulle jag växa monstret i henne. Alltså, det psykisk sjuka monster som bor precis under ytan på mamma.
Och mamma sa häromdagen om de glas som jag fick av mormor i julklapp var fruktansvärt fula och att hon tyckte absolut att jag inte skulle skaffa flera sådana glas. Jag fick glasen av mormor. Människan som mamma hatar. Så det är faktiskt inte konstigt att hon beter sig som hon gör eftersom glasen jag fick var från mormor och det går ju bara inte för sig.
Det är en annan sak när det gäller morfar. Mammas favorit i hela släkten. När morfar gör eller säger något roligt så pratar mamma om det hela tiden. Morfar dit, morfar hit. morfar, morfar, morfar, morfar. Hela tiden. När det gäller mormor så är det suckar, hånfullt skratt, elaka kommentarer som gäller.
Jag känner typ likadant för mamma. Jag hatar henne med djupet av mitt hjärta och älskar pappa så fruktansvärt mycket. Så jag antar att det går i arv. Mamma hatar sin mamma, mina systrar och jag hatar våran mamma. Jag hoppas innerligt att våra barn inte hatar oss och att de slipper träffa mamma någonsin. Det skulle vara bra hemskt! Jag: "ungar, nu åker vi till mormor!" Ungarna:" aldrig i livet!" och så hänger de sig allihopa... Jag vill inte ta den risken faktiskt....
Jag och en kompis brukar skämta om att vi inte skaffar pojkvänner förrän våra morsor är borta eller att vi bor VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLDIGT långt bort ifrån dem. Jag skulle inte vilja att min pojkvän träffar mamma. Herregud, det räcker väl med att han har träffat mig. Jag beundrar mina systrar som låtit deras pojkvänner träffa mamma. Och att killarna stannat kvar, fattar jag inte. Eller så är väl de lite dumma i huvvet så att de inte fattar vad de får på köpet. Hahahha. Om jag vore dem så skulle jag dumpat tjejen och sprungit så långt bort som det bara går och sedan hoppat ner från en bro.. Tro mig, jag överdriver inte när jag säger detta.
Och när den dagen kommer då jag träffar en kille och han vill träffa mina föräldrar, så åker jag hem till pappa först. Inte för att den sidan är särskilt vettig men den är miljarder gånger bättre än vad mamma är. Eller så får jag hålla pojkvännen hemllig för mamma helt enkelt. Gömma pojkvännen i ett par år tills mamma går bort eller hamnar på mental sjukhus.
Näh, nu börjar kärringen att tjata igen. Bäst jag drar innan monstret släpps lös!
//syster2
Ljuset i tunneln!
Senaste tiden har jag jobbat mer än jag borde! Men det känns ganska så skönt eftersom man vet att pengarna kommer ramla in på kontot!
Men hur kommer det sig att pengar för med sig så mkt ångest?
jag betalar och betalar men vad får man. Just nu känner jag mig totalt hjälplös! Varför jobbar jag så mkt när jag aldrig får göra nått kul för pengarna som jag tjänar? Surt..
Men ibland undrar jag hur jag skulle klara mig på egen hand.
Jag skulle vilja prova men det betyder kanske att jag slänger något värdefullt, det bästa jag har i sjön. Vi som har jobbat så hårt. Det vill jag ju inte släppa, men jag är nyfiken. Jag har aldrig varit riktigt själv.
det är ju inte det att jag inte vill vara med honom, missförstå mig rätt. Jag vill bara flyga själv, prova mina vingar på egen hand!
Detta inlägget skulle verkligen inte handla om det där, men jag ser ljuset i tunneln. För min syster.
Hon ska äntligen flytta till pappa. Tyvärr längre ifrån mig, men det får det vara värt.
Jag älskar dig!
Puss //Syster1
Men hur kommer det sig att pengar för med sig så mkt ångest?
jag betalar och betalar men vad får man. Just nu känner jag mig totalt hjälplös! Varför jobbar jag så mkt när jag aldrig får göra nått kul för pengarna som jag tjänar? Surt..
Men ibland undrar jag hur jag skulle klara mig på egen hand.
Jag skulle vilja prova men det betyder kanske att jag slänger något värdefullt, det bästa jag har i sjön. Vi som har jobbat så hårt. Det vill jag ju inte släppa, men jag är nyfiken. Jag har aldrig varit riktigt själv.
det är ju inte det att jag inte vill vara med honom, missförstå mig rätt. Jag vill bara flyga själv, prova mina vingar på egen hand!
Detta inlägget skulle verkligen inte handla om det där, men jag ser ljuset i tunneln. För min syster.
Hon ska äntligen flytta till pappa. Tyvärr längre ifrån mig, men det får det vara värt.
Jag älskar dig!
Puss //Syster1
Quote
"Jag vill inte leva livet, jag vill bara drömma..."
//syster2
Karma
Karma, good things happen to good people! Skitsnack!
Jag trodde det och vill så gärna tro det, men det är rent skitsnack! Underbara människor får cancer, underbara människor mister barn, underbara människor dör i olyckor! Det får vara nog!
Jag vill få ut mer av livet! Ge mig lite spänning!
//Syster1
Jag trodde det och vill så gärna tro det, men det är rent skitsnack! Underbara människor får cancer, underbara människor mister barn, underbara människor dör i olyckor! Det får vara nog!
Jag vill få ut mer av livet! Ge mig lite spänning!
//Syster1
Systrar
Jag vet att min syster har det jobbigt. jag vet bara inte hur jag kan hjälpa.
Hon är verligen sjuk, mamma alltså. Det går inte mer än max 10min i hennes närvaro och jag vill bara skrika och gråta precis som förut! Det kan aldrig vara rätt. Det kan aldrig vara meningen att det ska vara så hemskt att träffa sin egen mamma. Jag har flyttat hemifrån men det har inte min lillasyster! Jag klarar max 10 min innan jag får panikångest och vill springa så långt som det bara går. Hon lever med detta dag in och dag ut!!
Tänk att leva med en människa som är som våran mamma. Manipulativ, nedlåtande, schizofren, orättvis, egoistisk, listan kan bara fortsätta och fortsätta.
Manipulativ: Hennes speciallitet är att få dig till att må dåligt över något som du inte har något med att göra. Det är skit samma, det är ditt fel iaf. Hon kan få dig till att göra/säga precis vad hon vill. Hon vet exakt vilka trådar som hon ska dra i för att få önskat resultat!
Nedlåtande: Du berättar något positivt, hon gör det genast till något negativt. Du vänder dig till henne för råd, hon trycker bara ner dig ytterligare! Hon frågar och säger att hon bryr sig men egentligen vill hon bara få en anledning till att komma med fler nedlåtande kommentarer.
Schizofren: Inget som är vetenskapligt bevisat. Men det råder ingen tvekan om att det finns flertal personer i denna människa! Ett påstående som tex jag gillar choklad kan två minuter senare bli "Jag har aldrig sagt att jag gillar någon äcklig fet choklad! Ta bort!!! "
Orättvis & egoistisk: Dessa två kategorier går in i varandra. En människa som aldrig har pengar till sina barn men som gärna går på krogen, bio & restaurang med sin vännina! Som betalade ut 150kr i månaden till sin 18 åriga dotter!!! Som skulle räcka till kläder samt pengar till buss och mobil! Hon fick pengar från majblomman för x antal år sedan som jag senare hittade. Men just det året hade vi så fruktansvärt dåligt med pengar så vi fick flytta hemifrån för att klara oss! Även fast hon då hade jobb. Hon kunde köpa nya kläder, mobiler, cyklar, sängar, möbler till sig själv och vi fick ärva hennes gamla.
De få människor som jag vågat berättat lite för har blivit chokade och börjat gråta. Det kan inte förstå hur en mamma kan låta sina barn komma i 5-6:e hand! Och sedan ljuga om det hela och påstå för alla utomstående att hennes barn är hennes allt och att hon gör allt för dem men ändå får hon bara skit tillbaka.
Jag kommer fortfarande ihåg från när jag bodde hemma att mamma alltid efter ett bråk ringde till sin närmsta vännina och grät och förklarade hur förtvivlad hon var för att hennes älskade dotter aldrig blev nöjd utan bara ställde till bråk och fick henne till att vilja ta livet utav sig. Detta sa hon högt och tydligt så att man verkligen skulle veta hur hemsk man var.
Jag var en så hemsk dotter att min egen mamma ville ta livet utav sig!! Jag var ett sådan fruktansvärt misslyckat försök till en dotter som det gick att komma. Mammas vänninor såg ner på mig, tyckte synd om min psykisk sjuka mamma som hittade på dessa historier. De började tillochmed att skälla på mig och sa till mig att jag var tvungen att skärpa mig, för min mamma klarade snart inte mera!!
Hon har fått hela sin sida av familjen att se mig som det svarta fåret i familjen!
Detta gjorde att jag bara vilja leva upp till hennes förväntningar, jag började leva som det svarta fåret som hon sagt att jag var! Jag rymde hemifrån, dejtade killar som var mycket äldre än mig själv, hamnade på sjukhus för att jag druckit dålig sprit. Piercade mig fast att jag inte fick! Jag levde precis som hon ville att jag skulle göra. Hon ville skämmas över någon så att människor i hennes omgivning skulle se upp till henne och stötta henne eftersom hon hade en sådan enormt missbildad dotter!
Nu orkar jag inte skriva mera! Mina tangenter brinner snart av hetta. Jag kan antagligen bara fortsätta att skriva om detta. Funderar på att skriva en bok snart ist.
Det jag egentligen ville få fram var att jag älskar min syster!
Jag har inte glömt hur det är att bo med henne. Jag kommer ihåg...
JAG ÄLSKAR DIG!
håll ut lite till
Lämna gärna en kommentar ni som läser detta, vi kan behöva ett par stöttande ord.
//Syster 1
Hon är verligen sjuk, mamma alltså. Det går inte mer än max 10min i hennes närvaro och jag vill bara skrika och gråta precis som förut! Det kan aldrig vara rätt. Det kan aldrig vara meningen att det ska vara så hemskt att träffa sin egen mamma. Jag har flyttat hemifrån men det har inte min lillasyster! Jag klarar max 10 min innan jag får panikångest och vill springa så långt som det bara går. Hon lever med detta dag in och dag ut!!
Tänk att leva med en människa som är som våran mamma. Manipulativ, nedlåtande, schizofren, orättvis, egoistisk, listan kan bara fortsätta och fortsätta.
Manipulativ: Hennes speciallitet är att få dig till att må dåligt över något som du inte har något med att göra. Det är skit samma, det är ditt fel iaf. Hon kan få dig till att göra/säga precis vad hon vill. Hon vet exakt vilka trådar som hon ska dra i för att få önskat resultat!
Nedlåtande: Du berättar något positivt, hon gör det genast till något negativt. Du vänder dig till henne för råd, hon trycker bara ner dig ytterligare! Hon frågar och säger att hon bryr sig men egentligen vill hon bara få en anledning till att komma med fler nedlåtande kommentarer.
Schizofren: Inget som är vetenskapligt bevisat. Men det råder ingen tvekan om att det finns flertal personer i denna människa! Ett påstående som tex jag gillar choklad kan två minuter senare bli "Jag har aldrig sagt att jag gillar någon äcklig fet choklad! Ta bort!!! "
Orättvis & egoistisk: Dessa två kategorier går in i varandra. En människa som aldrig har pengar till sina barn men som gärna går på krogen, bio & restaurang med sin vännina! Som betalade ut 150kr i månaden till sin 18 åriga dotter!!! Som skulle räcka till kläder samt pengar till buss och mobil! Hon fick pengar från majblomman för x antal år sedan som jag senare hittade. Men just det året hade vi så fruktansvärt dåligt med pengar så vi fick flytta hemifrån för att klara oss! Även fast hon då hade jobb. Hon kunde köpa nya kläder, mobiler, cyklar, sängar, möbler till sig själv och vi fick ärva hennes gamla.
De få människor som jag vågat berättat lite för har blivit chokade och börjat gråta. Det kan inte förstå hur en mamma kan låta sina barn komma i 5-6:e hand! Och sedan ljuga om det hela och påstå för alla utomstående att hennes barn är hennes allt och att hon gör allt för dem men ändå får hon bara skit tillbaka.
Jag kommer fortfarande ihåg från när jag bodde hemma att mamma alltid efter ett bråk ringde till sin närmsta vännina och grät och förklarade hur förtvivlad hon var för att hennes älskade dotter aldrig blev nöjd utan bara ställde till bråk och fick henne till att vilja ta livet utav sig. Detta sa hon högt och tydligt så att man verkligen skulle veta hur hemsk man var.
Jag var en så hemsk dotter att min egen mamma ville ta livet utav sig!! Jag var ett sådan fruktansvärt misslyckat försök till en dotter som det gick att komma. Mammas vänninor såg ner på mig, tyckte synd om min psykisk sjuka mamma som hittade på dessa historier. De började tillochmed att skälla på mig och sa till mig att jag var tvungen att skärpa mig, för min mamma klarade snart inte mera!!
Hon har fått hela sin sida av familjen att se mig som det svarta fåret i familjen!
Detta gjorde att jag bara vilja leva upp till hennes förväntningar, jag började leva som det svarta fåret som hon sagt att jag var! Jag rymde hemifrån, dejtade killar som var mycket äldre än mig själv, hamnade på sjukhus för att jag druckit dålig sprit. Piercade mig fast att jag inte fick! Jag levde precis som hon ville att jag skulle göra. Hon ville skämmas över någon så att människor i hennes omgivning skulle se upp till henne och stötta henne eftersom hon hade en sådan enormt missbildad dotter!
Nu orkar jag inte skriva mera! Mina tangenter brinner snart av hetta. Jag kan antagligen bara fortsätta att skriva om detta. Funderar på att skriva en bok snart ist.
Det jag egentligen ville få fram var att jag älskar min syster!
Jag har inte glömt hur det är att bo med henne. Jag kommer ihåg...
JAG ÄLSKAR DIG!
håll ut lite till
Lämna gärna en kommentar ni som läser detta, vi kan behöva ett par stöttande ord.
//Syster 1
Uppskattning
Har känt mig ganska så låg nu ett tag. Har haft mycket tankar som virvlat omkring i mitt huvud, jag vet varken in eller ut längre. Humöret svänger som en rattfyllerist! Hela tiden!
Tidigare idag kände jag mig nästan nykär och gick omkring och log för mig själv på jobbet. Det spratt i hela kroppen och jag ville bara kyssas och älska någon igen på nytt. En alldeles underbar känsla!
Men ack vad fort den försvann... Dagen har nu runnit ut till det att jag sitter här, trött och absolut ingen energi! Känns hur tråkigt som helst. Jag tror att jag vet vad det kan bero på men, det känns sjukt.
Har fått ganska mycket uppskattning den senaste tiden och vet att detta nu är slut. Antar att det är därför jag känner mig extra nere. Om man inte får den uppsakttningen hemma så kommer man att börja leta efter den någon annan stans. Och det är så fruktansvärt skönt att få känna sig värdig, att man är attraktiv.
Hur viktigt är det egentligen med uppskattning i ett förhållande?
För mig verkar det vara ganska så viktigt, men samtidigt så känns det som att jag inte riktigt kan ta emot det. Jag stöter bort det, varför?
Jag vill ju ha det, jag måste ha det. Kan det vara så att jag har svårt att tillåta den person jag älskar mest att komma mig riktigt in på skinnet, så jag trycker ifrån ist för att ta emot? Eller vill jag bara inte ta emot det längre? Är mina känslor äkta? Hur vet man det?
Jag vet att jag älskar dig, men hur vet jag det?
När det kommer till familjemedlemmar så vet jag precis hur jag ska uttrycka mig, varför jag älskar dem som jag gör. Men med dig så är det svårt. Varför älskar jag dig?
Om jag inte kan förklara det, är mina känslor verkligen äkta isf?
Måste man kunna förklara sin kärlek i ord?
Runt, runt, runt, runt & runt igen rullar mina tankar. Få dem att sluta.
//Syster1
Tidigare idag kände jag mig nästan nykär och gick omkring och log för mig själv på jobbet. Det spratt i hela kroppen och jag ville bara kyssas och älska någon igen på nytt. En alldeles underbar känsla!
Men ack vad fort den försvann... Dagen har nu runnit ut till det att jag sitter här, trött och absolut ingen energi! Känns hur tråkigt som helst. Jag tror att jag vet vad det kan bero på men, det känns sjukt.
Har fått ganska mycket uppskattning den senaste tiden och vet att detta nu är slut. Antar att det är därför jag känner mig extra nere. Om man inte får den uppsakttningen hemma så kommer man att börja leta efter den någon annan stans. Och det är så fruktansvärt skönt att få känna sig värdig, att man är attraktiv.
Hur viktigt är det egentligen med uppskattning i ett förhållande?
För mig verkar det vara ganska så viktigt, men samtidigt så känns det som att jag inte riktigt kan ta emot det. Jag stöter bort det, varför?
Jag vill ju ha det, jag måste ha det. Kan det vara så att jag har svårt att tillåta den person jag älskar mest att komma mig riktigt in på skinnet, så jag trycker ifrån ist för att ta emot? Eller vill jag bara inte ta emot det längre? Är mina känslor äkta? Hur vet man det?
Jag vet att jag älskar dig, men hur vet jag det?
När det kommer till familjemedlemmar så vet jag precis hur jag ska uttrycka mig, varför jag älskar dem som jag gör. Men med dig så är det svårt. Varför älskar jag dig?
Om jag inte kan förklara det, är mina känslor verkligen äkta isf?
Måste man kunna förklara sin kärlek i ord?
Runt, runt, runt, runt & runt igen rullar mina tankar. Få dem att sluta.
//Syster1
Besvikelse i mammas ögon
Pengaproblem
Senaste veckan så har jag och mamma bråkat. Vi har bråkat om pengar. Pengar är nog huvudanledningen till varför vi bråkar. Och kläder har också spelat stor roll.
"A slap in the face"
Vi har letat efter byxor. Byxor, byxor, byxor och åter igen byxor. Dessa förbannade byxor som ta me fan aldrig passar mig. Det tär på mig. Inte bara för att de inte passar längre utan för att mamma tjatar på mig om min vikt. Det ska alltid tjatas om min vikt. Jag har storlek 46 i byxstorlek. Det är stort men jag bryr mig inte så mycket om storlekar. Jag bryr mig bara som passformen och så att kläderna passar. Vilket som inte mamma fattar. Nu när inte byxor i storlek 46 passar och nästan inte storlek 48 så har mamma fått dille på att vi ska ut och motionera varje dag i en timme, med stavar, vi ska även byta kost och kolla hur mycket man går ner.... Jag väger mer än 30 kg mer än vad mamma gör och hon kommer försöka få reda på min vikt men aldrig i livet att jag låter henne se vad jag väger. Jag är tillräckligt av en besvikelse i hennes ögon och jag tänker inte visa henne vikten för då får hon även en till anledning att trycka ner mig ännu mer.
För när vi var i affären och jag testade byxor som klagade hon och gav mig storlekar över 50 och så sa hon "att det var den största storleken hon fick tag på och om inte det passar så får vi väll sy byxor åt dig." Det blev ett slag i ansiktet på mig och jag föreställde mig hur jag gav mamma en rak höger och totalt misshandlade henne för det var droppen. Jag grät i affären tack vare mamma som är rena psykokärringen och jag hatar henne. jag hatar henne mest av allt. Det finns ingen som jag hatar lika mycket som mamma. Jag tror hon föddes för att göra livet svårt för hennes döttrar... Eller iallafall 2 av hennes döttrar.
Asså, visst, det är bra att jag ställer om kosten och motionen och så men när det är med tvång av en människa som är äcklig och motbjudande så kommer det aldrig funka.
A-L-D-R-I-G
Skönt att slippa
Igår berättade jag för mamma vad jag tänker göra om inte kommer in på skola efter gymnasiet. Jag berättade att jag tänkt på Au Pair och jag trodde att hon skulle totalvägra släppa iväg mig men jag tror hon också insåg att jag är faktiskt vuxen och behöver se mig omkring i världen. Först när jag sa det så fick hon väldigt stora ögon och skakade på huvudet men sedan sa hon också att det var klart att jag ska se mig omkring.
Chock! Asså, mamma sa faktiskt något positivt om det! Det var nog det försata positiva någonsin på flera veckor! Annars har det alltid låtit "jag kommer få en hjärtinfarkt och vem kommer ge dig pengar och mat då" eller "fan också" eller "då är det ju ingen idé, kanske lika gärna ska ge upp och börja äta skräpmat och dega i soffan hela dagarna"....
Men nu gott folk, har jag fan inte tid att skriva mer. Känns som om det blev väldigt mycket detta.
Ha det bra!
//Syster 2
Senaste veckan så har jag och mamma bråkat. Vi har bråkat om pengar. Pengar är nog huvudanledningen till varför vi bråkar. Och kläder har också spelat stor roll.
"A slap in the face"
Vi har letat efter byxor. Byxor, byxor, byxor och åter igen byxor. Dessa förbannade byxor som ta me fan aldrig passar mig. Det tär på mig. Inte bara för att de inte passar längre utan för att mamma tjatar på mig om min vikt. Det ska alltid tjatas om min vikt. Jag har storlek 46 i byxstorlek. Det är stort men jag bryr mig inte så mycket om storlekar. Jag bryr mig bara som passformen och så att kläderna passar. Vilket som inte mamma fattar. Nu när inte byxor i storlek 46 passar och nästan inte storlek 48 så har mamma fått dille på att vi ska ut och motionera varje dag i en timme, med stavar, vi ska även byta kost och kolla hur mycket man går ner.... Jag väger mer än 30 kg mer än vad mamma gör och hon kommer försöka få reda på min vikt men aldrig i livet att jag låter henne se vad jag väger. Jag är tillräckligt av en besvikelse i hennes ögon och jag tänker inte visa henne vikten för då får hon även en till anledning att trycka ner mig ännu mer.
För när vi var i affären och jag testade byxor som klagade hon och gav mig storlekar över 50 och så sa hon "att det var den största storleken hon fick tag på och om inte det passar så får vi väll sy byxor åt dig." Det blev ett slag i ansiktet på mig och jag föreställde mig hur jag gav mamma en rak höger och totalt misshandlade henne för det var droppen. Jag grät i affären tack vare mamma som är rena psykokärringen och jag hatar henne. jag hatar henne mest av allt. Det finns ingen som jag hatar lika mycket som mamma. Jag tror hon föddes för att göra livet svårt för hennes döttrar... Eller iallafall 2 av hennes döttrar.
Asså, visst, det är bra att jag ställer om kosten och motionen och så men när det är med tvång av en människa som är äcklig och motbjudande så kommer det aldrig funka.
A-L-D-R-I-G
Skönt att slippa
Igår berättade jag för mamma vad jag tänker göra om inte kommer in på skola efter gymnasiet. Jag berättade att jag tänkt på Au Pair och jag trodde att hon skulle totalvägra släppa iväg mig men jag tror hon också insåg att jag är faktiskt vuxen och behöver se mig omkring i världen. Först när jag sa det så fick hon väldigt stora ögon och skakade på huvudet men sedan sa hon också att det var klart att jag ska se mig omkring.
Chock! Asså, mamma sa faktiskt något positivt om det! Det var nog det försata positiva någonsin på flera veckor! Annars har det alltid låtit "jag kommer få en hjärtinfarkt och vem kommer ge dig pengar och mat då" eller "fan också" eller "då är det ju ingen idé, kanske lika gärna ska ge upp och börja äta skräpmat och dega i soffan hela dagarna"....
Men nu gott folk, har jag fan inte tid att skriva mer. Känns som om det blev väldigt mycket detta.
Ha det bra!
//Syster 2
Vill inte lämna...
Studenten.
Sommarjobb.
Flytta.
Universitet.
Usch vad jobbigt de två sista känns. Det kommer självklart bli askul men jag vill inte lämna min syster(syster1) Vad ska jag göra utan henne i samma stad eller iallafall i samma landskap? Inte kunna träffa henne så ofta. Bara någongång ibland när man har tid.
Bara tanken gör det jättejobbigt att skriva... Min syster betyder mer än någonting annat. Hon är högst upp på prioriteringslistan av absoluta viktiga människor i mitt liv. De andra kommer faktiskt inte ens nära henne, så mycket betyder hon. Förutom farmor då men hon sitter väldigt högt på en annan lista.
Det känns liksom inte verkligt att jag snart ska flytta hemifrån, från mamma. Det känns som vuxenlivet, står runt ett hörn och bara väntar på att få hoppa fram och skrika : "AHA!! hahah Där har jag ju dej! Nu börjar jag, vuxenlivet att bossa över dej! Bara slit och ännu mera stress väntar!! Mohahahaha!!!"
Då har man inte tid med varken familj eller vänner och så kommer an sitta där i en liten lägenhet vid 33 års ålder, skrynklig och flintskallig tack vare all stress och slit.
Varför har ingen sagt att "växa upp och bli vuxen är ett sjuhelvetes jobb som bara de starkaste människorna klarar av". Varför kunde ingen sagt det till mig så hade jag väntat med att bli vuxen? Hade gjort som pappa liksom....
Men allvarligt talat så hatar jag tanken med att flytta ifrån min storasyster. Fan vad tomt det kommer bli. Och hon kommer bli så trött på mig. För jag kommer ringa varje vecka och fråga vad hon gjort den senaste veckan. Jag kommer bli som en mamma som saknar sin unge som bara är iväg till scouterna eller något liknande. Stackars storasyster.
Men så är det när man är älskad. Man blir strypt av folks närhet. det är bara att inse det, syrran, acceptera det också för mig blir du inte av med i första taget. Bara så du vet^^
//syster 2
Är det så här det ska vara att vara kär?!
Då vill jag inte vara med....
3 år har gått och jag börjar tvivla. Vi har gått igenom så mkt ihop, men aldrig har jag känt mig så hopplös och utnyttjad som jag gör just nu.. Jag försöker med allt, jag gör allt för att göra honom lycklig.. Ber han mig om något så gör jag det, jag gör vad han vill bara för att han ska vara glad. Och tillbaka skulle det vara skönt att få lite uppskattning. Det känns som att livet snart ska vara slut. Är det här allt? Ska jag leva med en människa som lovar och lovar och lovar igen att allt ska bli bättre? När undrar jag? När ska han börja visa allt som egentligen är självklart som han kunde visa i början av vårat förhållande? När han kunde följa med mig i en sjukttrång bil 60mil för att hälsa på min pappa, när han satt hemma hos min mamma i tre veckor och bara väntade på att jag skulle komma hem efter jobbet så att han kunde spendera några timmar med mig innan vi var tvugna att gå och lägga oss.. När han kunde äta samma pizza som jag ville ha bara min skull.. När han överraskade mig med blommor nästan varje gång när jag kom och hälsade på honom.. När han kunde ligga bredvid mig i sängen och bara ha ögon för mig oavsett om det var Navy på Tvn eller inte. Nu orkar han inte ens sätta sig upp i soffan för att ge mig en hej då puss innan jag går till jobbet...
Ja det känns sjukt jobbigt att veta att den personen som jag föll så pladask för är helt borta. Vad ska jag behöva göra för att få tillbaka honom. Den killen som jag faktiskt kände var värd mig. Låter själviskt, jag vet. Men jag vet vad jag är värd och jag vet hur mycket jag kan offra för den person som jag verkligen älskar. Just därför känns det väldigt jobbigt eftersom jag vet att jag förtjänar mer än det jag har/får just nu..
Den killen som jag förälskade mig i, han förtjänar mig. Jag vet att han finns i dig någonstans... Men kanske nu mer än någonsin så behöver jag att du visar det. Jag orkar inte kämpa mera. Inte kämpa mera för oss.
Tänk på det jag skrivit ovan och försök att tänka som du gjorde när vi först träffades då du kämpade för att vinna mitt hjärta.. Förlåt för att jag säger det men du tappar det mer och mer.. Jag vet inte längre, finns personen jag älskar? Det känns som att han är borta, och om han är det. Vem älskar jag då?
3 år har gått och jag börjar tvivla. Vi har gått igenom så mkt ihop, men aldrig har jag känt mig så hopplös och utnyttjad som jag gör just nu.. Jag försöker med allt, jag gör allt för att göra honom lycklig.. Ber han mig om något så gör jag det, jag gör vad han vill bara för att han ska vara glad. Och tillbaka skulle det vara skönt att få lite uppskattning. Det känns som att livet snart ska vara slut. Är det här allt? Ska jag leva med en människa som lovar och lovar och lovar igen att allt ska bli bättre? När undrar jag? När ska han börja visa allt som egentligen är självklart som han kunde visa i början av vårat förhållande? När han kunde följa med mig i en sjukttrång bil 60mil för att hälsa på min pappa, när han satt hemma hos min mamma i tre veckor och bara väntade på att jag skulle komma hem efter jobbet så att han kunde spendera några timmar med mig innan vi var tvugna att gå och lägga oss.. När han kunde äta samma pizza som jag ville ha bara min skull.. När han överraskade mig med blommor nästan varje gång när jag kom och hälsade på honom.. När han kunde ligga bredvid mig i sängen och bara ha ögon för mig oavsett om det var Navy på Tvn eller inte. Nu orkar han inte ens sätta sig upp i soffan för att ge mig en hej då puss innan jag går till jobbet...
Ja det känns sjukt jobbigt att veta att den personen som jag föll så pladask för är helt borta. Vad ska jag behöva göra för att få tillbaka honom. Den killen som jag faktiskt kände var värd mig. Låter själviskt, jag vet. Men jag vet vad jag är värd och jag vet hur mycket jag kan offra för den person som jag verkligen älskar. Just därför känns det väldigt jobbigt eftersom jag vet att jag förtjänar mer än det jag har/får just nu..
Den killen som jag förälskade mig i, han förtjänar mig. Jag vet att han finns i dig någonstans... Men kanske nu mer än någonsin så behöver jag att du visar det. Jag orkar inte kämpa mera. Inte kämpa mera för oss.
Tänk på det jag skrivit ovan och försök att tänka som du gjorde när vi först träffades då du kämpade för att vinna mitt hjärta.. Förlåt för att jag säger det men du tappar det mer och mer.. Jag vet inte längre, finns personen jag älskar? Det känns som att han är borta, och om han är det. Vem älskar jag då?
Sätt inte regler som är till för att brytas!
Varken jag eller min syster har bloggat på ett bra tag. Förmodligen för att vi båda har annat för oss än att driva en blogg.
Jag tänkte på en sak...
Vad är grejen med regler och gränser egentligen?
Visst, det är bra att visa barnen vart gränserna sitter och vad man har för regler men varför sätta sådana regler som ändå kommer att brytas? Föräldrarna blir ändå bara besvikna på sina barn när dessa regler som föräldrarna vet kommer så småningom att brytas av sina barn.
Föräldrar vill tro att deras barn är rena änglar, som inte gör något fel, är inte elak mot någon och gör inte något olagligt.
Men gissa vad? Inget barn är perfekt! Alla barn bryter reglerna som är till för att brytas! Föräldrar sätter dessa regler för att de själva aldrig fick chansen till att bryta dem.
Mamma sätter sådana regler. Och ja, jag har brutit dem eftersom de är helt puckade och alla barn vill vara fria och då gör vi dumma saker. Och dessa dumma saker som jag gjort är inget jag ångrar, även om mamma blivit fly förbannad men vad fan liksom. Ska man behöva vara nån hypnotiserad jävla mumie för sina föräldrar eller? Jag gör fortfarande dumma saker som mamma kommer bli förbannad på men det är hennes problem och inte mina.
Mitt liv, mina regler. Jag gör vad jag vill.
Om föräldrar läser detta och blir sura över detta... Låt era barn leva sina egna liv för in i h*lvete!
det var allt från mig!
//syster2
"ta itu med sina demoner och ge f*n i att ge upp..."
Förra inlägget jag skrev handlade om mig.
Om mitt liv.
Om drömmen att flytta utomlands och äntligen vara fri.
Jag kommer fortfarande jobba på den drömmen för det är en dröm som jag verkligen vill uppfylla.
Men under den senaste veckan har tankarna flugit omkring i huvudet på mig och jag har hamnat på lite olika spår. Jag har tänkt att jag skulle vilja plugga vidare på filmprogrammet men samtidigt så är jag så förbannat trött på media och skolan.
Jag hittade faktiskt ett annat program som jag tyckte lät intressant. Jag vet ännu inte om det är något för mig men jag skulle vilja läsa detta och iallafall testa det. Programmet heter Hotell & Värdskap. Visserligen jobbar min storasyster på ett hotell och är väl inriktad i det yrket men ända sedan hon jobbat där så har jag tyckt att det skulle vara riktigt roligt att jobba inom hotellbranschen. Oavsett om det är nationellt eller internationellt. Så nu står det mellan film eller hotell&värdskap. Båda programmen är i Örebro så jag måste ju flytta hemifrån för att det ska kunna funka. Jag har kollat runt på vart priserna ligger på bostäder i Örebro och de är ju lägre än de här i stan iallafall så på så sätt så skulle det ju funka.
Min barndomskompis är också inne på Örebro så vem vet, det kanske är enklast att dela på bostad så blir inte hyran lika stor.
Jag har inte sagt något till mamma om bostad tillsammans med min barndomskompis eftersom hon är helt emot henne och hennes livstil. Jag vet inte varför men ingen i min familj har någonsin gillat min barndomskompis. Kanske är det för att hon levt ett helt annat liv och haft det dubbelt så svår uppväxt som vi haft och det går väll inte att acceptera. Jag tror att min ena storasyster tolererar henne men inte mamma och min äldsta storasyster, för dem har det alltid varit att titta ned på henne och tala illa om henne.
Jag tror, oavsett vad mamma tycker, att dela bostad med min kompis kommer gå bra. Vi kommer gå varandra på nerverna men vi har gått varandra på nerverna seda dagis så att dela bostad ska nog inte bli så värst svårt... Hoppas jag...
Oavsett hur det blir nu med att plugga på universitetet så kommer det ordna sig.
Det är ju trots allt bara att ge sig själv en rejäl spark på rumpan, ta itu med sina demoner och ge fan i att ge upp.^^
Det var nog allt för mig!
//syster2
Ingen som kan klippa mina vingar
Jag har länge funderat på om jag verkligen vill plugga vidare. Jag är dödstrött på skolan, och vill att det ska vara över nu. Jag klarar nog inte så mycket längre, jag har hamnat efter i skolan tack vare ingen motivation och inspiration. Jag hatar skolan, jag hatar lärarna, jag hatar alla på skolan, jag hatar allt som har med skolan att göra. Jag vill inte plugga vidare. Jag vill jobba direkt efter skolan slutar men jag har inget jobb så jag är illa tvungen att plugga vidare. Problemet är att jag inte vet vad jag ska plugga vidare till. Jag tror inte media är någonting för mig längre. Jag är less på det och vill komma bort från det.
Idag kollade jag på lite utbildningar inom vård och omsorg, för det är någonting som jag skulle kunna tänka mig men jag har ännu ingen aning. Sedan har jag tänkt på att jag vill jobba med barn. Jag har varit inne på den linjen länge, speciellt att jobba som Au Pair och jag tror jag ska satsa på det istället för media.
Jag har kollat efter jobb så jag slipper plugga vidare och det finns jobb så till hösten eller eventuellt tidigare blir det att söka Au Pair jobb både i Sverige och utomlands.
Jag har ju liksom inget/ingen som kan klippa mina vingar från att resa och leva mitt eget liv. Jag har drömt om det sååå länge att få resa och se mig själv runt i världen utan någon som säger till mig vad jag ska göra. Det skulle vara frihet för mig.
Visserligen själva familjen men jag och mamma går bara varandra på nerverna och hon är sjukt i huvudet så henne kommer jag ju inte sakna så mycket. Värre är det ju med min syster, hon som också skriver i bloggen. Henne saknar jag varje dag som går och bara tanken på att vara hundratals mil ifrån henne en längre tid, skulle nog inte gå. Min andra syster pratar jag inte så mycket med. Visst, jag saknar henne men vi har sällan något gemensamt och hon lever sitt egna liv med sin man. Pappa och hans familj kommer jag ju också sakna men det är ju samma där. Vi har inget gemensamt men samtidigt så skulle jag sakna dem så himla mycket.
Det finns telefon, internet och snigelpost så nog skulle det gå att hålla kontakten.
Jag tror att det enda sättet för mig att känna mig fri är om jag gör detta, för mig.
Jag ska satsa stenhårt på detta. Det svåra kommer nog bli att berätta det för mamma. Men hon måste fatta att jag gör detta för MIG och ingen annan. Hon ska inte få leva genom mig längre. Jag slår mig fri sakta och säkert och när jag äntligen är det så kommer jag inte tillbaka till fångenskapen.
Och till dig, syster 1. Säg ingenting till någon om detta. Det får vara vår (och de som läser bloggen) lilla hemlighet. Jag vet inte om jag kommer klara det men jag tänker ge allt och jag tänker inte sluta förrän jag fått min vilja igenom.
Detta är en dröm, en dröm som jag haft länge men lagt på hyllan. Den drömmen är det dags att ta fram igen.
Och förverkliga den.
//syster2
Idag kollade jag på lite utbildningar inom vård och omsorg, för det är någonting som jag skulle kunna tänka mig men jag har ännu ingen aning. Sedan har jag tänkt på att jag vill jobba med barn. Jag har varit inne på den linjen länge, speciellt att jobba som Au Pair och jag tror jag ska satsa på det istället för media.
Jag har kollat efter jobb så jag slipper plugga vidare och det finns jobb så till hösten eller eventuellt tidigare blir det att söka Au Pair jobb både i Sverige och utomlands.
Jag har ju liksom inget/ingen som kan klippa mina vingar från att resa och leva mitt eget liv. Jag har drömt om det sååå länge att få resa och se mig själv runt i världen utan någon som säger till mig vad jag ska göra. Det skulle vara frihet för mig.
Visserligen själva familjen men jag och mamma går bara varandra på nerverna och hon är sjukt i huvudet så henne kommer jag ju inte sakna så mycket. Värre är det ju med min syster, hon som också skriver i bloggen. Henne saknar jag varje dag som går och bara tanken på att vara hundratals mil ifrån henne en längre tid, skulle nog inte gå. Min andra syster pratar jag inte så mycket med. Visst, jag saknar henne men vi har sällan något gemensamt och hon lever sitt egna liv med sin man. Pappa och hans familj kommer jag ju också sakna men det är ju samma där. Vi har inget gemensamt men samtidigt så skulle jag sakna dem så himla mycket.
Det finns telefon, internet och snigelpost så nog skulle det gå att hålla kontakten.
Jag tror att det enda sättet för mig att känna mig fri är om jag gör detta, för mig.
Jag ska satsa stenhårt på detta. Det svåra kommer nog bli att berätta det för mamma. Men hon måste fatta att jag gör detta för MIG och ingen annan. Hon ska inte få leva genom mig längre. Jag slår mig fri sakta och säkert och när jag äntligen är det så kommer jag inte tillbaka till fångenskapen.
Och till dig, syster 1. Säg ingenting till någon om detta. Det får vara vår (och de som läser bloggen) lilla hemlighet. Jag vet inte om jag kommer klara det men jag tänker ge allt och jag tänker inte sluta förrän jag fått min vilja igenom.
Detta är en dröm, en dröm som jag haft länge men lagt på hyllan. Den drömmen är det dags att ta fram igen.
Och förverkliga den.
//syster2
