Ingen som kan klippa mina vingar
Jag har länge funderat på om jag verkligen vill plugga vidare. Jag är dödstrött på skolan, och vill att det ska vara över nu. Jag klarar nog inte så mycket längre, jag har hamnat efter i skolan tack vare ingen motivation och inspiration. Jag hatar skolan, jag hatar lärarna, jag hatar alla på skolan, jag hatar allt som har med skolan att göra. Jag vill inte plugga vidare. Jag vill jobba direkt efter skolan slutar men jag har inget jobb så jag är illa tvungen att plugga vidare. Problemet är att jag inte vet vad jag ska plugga vidare till. Jag tror inte media är någonting för mig längre. Jag är less på det och vill komma bort från det.
Idag kollade jag på lite utbildningar inom vård och omsorg, för det är någonting som jag skulle kunna tänka mig men jag har ännu ingen aning. Sedan har jag tänkt på att jag vill jobba med barn. Jag har varit inne på den linjen länge, speciellt att jobba som Au Pair och jag tror jag ska satsa på det istället för media.
Jag har kollat efter jobb så jag slipper plugga vidare och det finns jobb så till hösten eller eventuellt tidigare blir det att söka Au Pair jobb både i Sverige och utomlands.
Jag har ju liksom inget/ingen som kan klippa mina vingar från att resa och leva mitt eget liv. Jag har drömt om det sååå länge att få resa och se mig själv runt i världen utan någon som säger till mig vad jag ska göra. Det skulle vara frihet för mig.
Visserligen själva familjen men jag och mamma går bara varandra på nerverna och hon är sjukt i huvudet så henne kommer jag ju inte sakna så mycket. Värre är det ju med min syster, hon som också skriver i bloggen. Henne saknar jag varje dag som går och bara tanken på att vara hundratals mil ifrån henne en längre tid, skulle nog inte gå. Min andra syster pratar jag inte så mycket med. Visst, jag saknar henne men vi har sällan något gemensamt och hon lever sitt egna liv med sin man. Pappa och hans familj kommer jag ju också sakna men det är ju samma där. Vi har inget gemensamt men samtidigt så skulle jag sakna dem så himla mycket.
Det finns telefon, internet och snigelpost så nog skulle det gå att hålla kontakten.
Jag tror att det enda sättet för mig att känna mig fri är om jag gör detta, för mig.
Jag ska satsa stenhårt på detta. Det svåra kommer nog bli att berätta det för mamma. Men hon måste fatta att jag gör detta för MIG och ingen annan. Hon ska inte få leva genom mig längre. Jag slår mig fri sakta och säkert och när jag äntligen är det så kommer jag inte tillbaka till fångenskapen.
Och till dig, syster 1. Säg ingenting till någon om detta. Det får vara vår (och de som läser bloggen) lilla hemlighet. Jag vet inte om jag kommer klara det men jag tänker ge allt och jag tänker inte sluta förrän jag fått min vilja igenom.
Detta är en dröm, en dröm som jag haft länge men lagt på hyllan. Den drömmen är det dags att ta fram igen.
Och förverkliga den.
//syster2
Idag kollade jag på lite utbildningar inom vård och omsorg, för det är någonting som jag skulle kunna tänka mig men jag har ännu ingen aning. Sedan har jag tänkt på att jag vill jobba med barn. Jag har varit inne på den linjen länge, speciellt att jobba som Au Pair och jag tror jag ska satsa på det istället för media.
Jag har kollat efter jobb så jag slipper plugga vidare och det finns jobb så till hösten eller eventuellt tidigare blir det att söka Au Pair jobb både i Sverige och utomlands.
Jag har ju liksom inget/ingen som kan klippa mina vingar från att resa och leva mitt eget liv. Jag har drömt om det sååå länge att få resa och se mig själv runt i världen utan någon som säger till mig vad jag ska göra. Det skulle vara frihet för mig.
Visserligen själva familjen men jag och mamma går bara varandra på nerverna och hon är sjukt i huvudet så henne kommer jag ju inte sakna så mycket. Värre är det ju med min syster, hon som också skriver i bloggen. Henne saknar jag varje dag som går och bara tanken på att vara hundratals mil ifrån henne en längre tid, skulle nog inte gå. Min andra syster pratar jag inte så mycket med. Visst, jag saknar henne men vi har sällan något gemensamt och hon lever sitt egna liv med sin man. Pappa och hans familj kommer jag ju också sakna men det är ju samma där. Vi har inget gemensamt men samtidigt så skulle jag sakna dem så himla mycket.
Det finns telefon, internet och snigelpost så nog skulle det gå att hålla kontakten.
Jag tror att det enda sättet för mig att känna mig fri är om jag gör detta, för mig.
Jag ska satsa stenhårt på detta. Det svåra kommer nog bli att berätta det för mamma. Men hon måste fatta att jag gör detta för MIG och ingen annan. Hon ska inte få leva genom mig längre. Jag slår mig fri sakta och säkert och när jag äntligen är det så kommer jag inte tillbaka till fångenskapen.
Och till dig, syster 1. Säg ingenting till någon om detta. Det får vara vår (och de som läser bloggen) lilla hemlighet. Jag vet inte om jag kommer klara det men jag tänker ge allt och jag tänker inte sluta förrän jag fått min vilja igenom.
Detta är en dröm, en dröm som jag haft länge men lagt på hyllan. Den drömmen är det dags att ta fram igen.
Och förverkliga den.
//syster2
Kommentarer
Trackback
