Ärftligt hat...
Mamma är så fruktansvärt elak mot mormor. Så otrevlig och nedvärderande mot mormor. Mormor är den goaste mormorn som man kan ha. Mammas syskon beter sig inte så mot mormor men mamma ska göra det av någon anledning. Hon beter sig hånfullt och rent utav ondskefullt mot mormor.
Inte ens jag beter mig så mot mamma och hon är ta med faan raka motsatsen till mormor. Men skulle jag bete mig så mot mamma så skulle jag växa monstret i henne. Alltså, det psykisk sjuka monster som bor precis under ytan på mamma.
Och mamma sa häromdagen om de glas som jag fick av mormor i julklapp var fruktansvärt fula och att hon tyckte absolut att jag inte skulle skaffa flera sådana glas. Jag fick glasen av mormor. Människan som mamma hatar. Så det är faktiskt inte konstigt att hon beter sig som hon gör eftersom glasen jag fick var från mormor och det går ju bara inte för sig.
Det är en annan sak när det gäller morfar. Mammas favorit i hela släkten. När morfar gör eller säger något roligt så pratar mamma om det hela tiden. Morfar dit, morfar hit. morfar, morfar, morfar, morfar. Hela tiden. När det gäller mormor så är det suckar, hånfullt skratt, elaka kommentarer som gäller.
Jag känner typ likadant för mamma. Jag hatar henne med djupet av mitt hjärta och älskar pappa så fruktansvärt mycket. Så jag antar att det går i arv. Mamma hatar sin mamma, mina systrar och jag hatar våran mamma. Jag hoppas innerligt att våra barn inte hatar oss och att de slipper träffa mamma någonsin. Det skulle vara bra hemskt! Jag: "ungar, nu åker vi till mormor!" Ungarna:" aldrig i livet!" och så hänger de sig allihopa... Jag vill inte ta den risken faktiskt....
Jag och en kompis brukar skämta om att vi inte skaffar pojkvänner förrän våra morsor är borta eller att vi bor VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLDIGT långt bort ifrån dem. Jag skulle inte vilja att min pojkvän träffar mamma. Herregud, det räcker väl med att han har träffat mig. Jag beundrar mina systrar som låtit deras pojkvänner träffa mamma. Och att killarna stannat kvar, fattar jag inte. Eller så är väl de lite dumma i huvvet så att de inte fattar vad de får på köpet. Hahahha. Om jag vore dem så skulle jag dumpat tjejen och sprungit så långt bort som det bara går och sedan hoppat ner från en bro.. Tro mig, jag överdriver inte när jag säger detta.
Och när den dagen kommer då jag träffar en kille och han vill träffa mina föräldrar, så åker jag hem till pappa först. Inte för att den sidan är särskilt vettig men den är miljarder gånger bättre än vad mamma är. Eller så får jag hålla pojkvännen hemllig för mamma helt enkelt. Gömma pojkvännen i ett par år tills mamma går bort eller hamnar på mental sjukhus.
Näh, nu börjar kärringen att tjata igen. Bäst jag drar innan monstret släpps lös!
//syster2
Inte ens jag beter mig så mot mamma och hon är ta med faan raka motsatsen till mormor. Men skulle jag bete mig så mot mamma så skulle jag växa monstret i henne. Alltså, det psykisk sjuka monster som bor precis under ytan på mamma.
Och mamma sa häromdagen om de glas som jag fick av mormor i julklapp var fruktansvärt fula och att hon tyckte absolut att jag inte skulle skaffa flera sådana glas. Jag fick glasen av mormor. Människan som mamma hatar. Så det är faktiskt inte konstigt att hon beter sig som hon gör eftersom glasen jag fick var från mormor och det går ju bara inte för sig.
Det är en annan sak när det gäller morfar. Mammas favorit i hela släkten. När morfar gör eller säger något roligt så pratar mamma om det hela tiden. Morfar dit, morfar hit. morfar, morfar, morfar, morfar. Hela tiden. När det gäller mormor så är det suckar, hånfullt skratt, elaka kommentarer som gäller.
Jag känner typ likadant för mamma. Jag hatar henne med djupet av mitt hjärta och älskar pappa så fruktansvärt mycket. Så jag antar att det går i arv. Mamma hatar sin mamma, mina systrar och jag hatar våran mamma. Jag hoppas innerligt att våra barn inte hatar oss och att de slipper träffa mamma någonsin. Det skulle vara bra hemskt! Jag: "ungar, nu åker vi till mormor!" Ungarna:" aldrig i livet!" och så hänger de sig allihopa... Jag vill inte ta den risken faktiskt....
Jag och en kompis brukar skämta om att vi inte skaffar pojkvänner förrän våra morsor är borta eller att vi bor VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLDIGT långt bort ifrån dem. Jag skulle inte vilja att min pojkvän träffar mamma. Herregud, det räcker väl med att han har träffat mig. Jag beundrar mina systrar som låtit deras pojkvänner träffa mamma. Och att killarna stannat kvar, fattar jag inte. Eller så är väl de lite dumma i huvvet så att de inte fattar vad de får på köpet. Hahahha. Om jag vore dem så skulle jag dumpat tjejen och sprungit så långt bort som det bara går och sedan hoppat ner från en bro.. Tro mig, jag överdriver inte när jag säger detta.
Och när den dagen kommer då jag träffar en kille och han vill träffa mina föräldrar, så åker jag hem till pappa först. Inte för att den sidan är särskilt vettig men den är miljarder gånger bättre än vad mamma är. Eller så får jag hålla pojkvännen hemllig för mamma helt enkelt. Gömma pojkvännen i ett par år tills mamma går bort eller hamnar på mental sjukhus.
Näh, nu börjar kärringen att tjata igen. Bäst jag drar innan monstret släpps lös!
//syster2
Kommentarer
Trackback
